Love will tear us apart

Att han betyder mycket för mig vet han om. Och ibland vill jag verkligen göra ett försök. Satsa. För jag gillar ju honom. Ibland känner jag mer för honom och ibland känner jag mindre. I lördags kände jag mer än vad jag brukar göra, det var annorlunda. Jag ville hålla om honom. Varför är det så?

Vi fungerar bra ihop, jag trivs i hans sällskap. Vi har lika tråkig humor, och vi gillar att tracka varandra. Det händer i omgångar att jag utvecklar ett behov av honom. Jag måste träffa honom. Jag saknar honom. Men det går alltid över.

Det är egentligen uppenbart att det inte är meningen att det ska bli han och jag - även om jag vacklar fram och tillbaka. Jag tror inte att jag skulle kunna älska honom på det sätt som man måste om man har en sådan relation. Det skulle inte vara rättvist mot någon av oss. I värsta fall skulle det bara driva oss ifrån varandra, hur mycket jag än bryr mig om honom.

Men kan vi verkligen fortsätta som vi gör nu? Vad händer om någon av oss träffar någon annan - på riktigt? Det har redan varit på väg åt det hållet, och även om jag blir glad (mest glad), så är det något som sticker till inom mig. Något som inte vill att det ska vara någon annan. Något som vill att det ska vara jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0