Att göra slut
Jag läste det här inlägget på Sandras blogg. Om att göra slut med någon. Jag har också varit där, och hon beskriver allt som jag kände. Om hur man förvandlar sitt fina liv till något dekadent, som äter upp en utan att man egentligen kan se det för all sorg som är ivägen. Man upptäcker nya sidor av livet, och tror att man är fri och lycklig, men egentligen går man bara ner sig ännu mer. Den riktiga befrielsen kommer när man inser att livet inte tar slut bara för att förhållandet gör det. Men det är en jobbig resa dit.
Jag grät när jag läste Sandras inlägg. För jag kastades tillbaka i tiden, och kände än en gång hur hjärtat slets ur kroppen, trots att det var ett beslut som vi tog tillsammans. Man älskar, och vill så gärna älska mer och aldrig släppa taget, men det räcker inte att bara älska. Det måste finnas något mer.
Jag kan ibland önska att vi hade gjort ett starkare försök att rädda det vi hade. För det var vackert. Det var det finaste jag någonsin har haft. Men jag vet ju att det inte fanns något annat alternativ. För han var rätt för mig då, men han skulle aldrig kunna vara rätt för mig nu. Vi hade bara förstört varandra. Och jag vill aldrig förstöra honom. Han är för viktig för det.
Jag grät när jag läste Sandras inlägg. För jag kastades tillbaka i tiden, och kände än en gång hur hjärtat slets ur kroppen, trots att det var ett beslut som vi tog tillsammans. Man älskar, och vill så gärna älska mer och aldrig släppa taget, men det räcker inte att bara älska. Det måste finnas något mer.
Jag kan ibland önska att vi hade gjort ett starkare försök att rädda det vi hade. För det var vackert. Det var det finaste jag någonsin har haft. Men jag vet ju att det inte fanns något annat alternativ. För han var rätt för mig då, men han skulle aldrig kunna vara rätt för mig nu. Vi hade bara förstört varandra. Och jag vill aldrig förstöra honom. Han är för viktig för det.
Kommentarer
Trackback
