Helena

Fan, jag kan inte hålla mig borta. Jag är där och knappar, vill veta men samtidigt inte. Varför kan jag inte låta bli? Det enda som händer är att jag blir arg och olycklig. Och det är faktiskt jäkligt onödigt. Jag ska inte hålla på och trycka ner mig själv på det sättet med saker som har varit och som är över. Titta framåt istället, ditt jävla pucko. Det är det som är det viktiga.

Varför väljer jag att blicka bakåt? Är det för att plåga mig själv? Min senaste teori är att det är för att jag försöker känna efter hur jag känner för det nya. Om jag tittar tillbaka kanske jag kan jämföra och känna hur det känns inför det nya? Kan det vara så? Att jag vill känna om det är möjligt att känna lika mycket? Det är i såna fall ett jäkligt dumt sätt att göra det på. Sluta.