Jag älskar dem alla
Av mina kusiner är det bara tre som jag har kontakt med. Jag beundrar dem alla för olika saker. Det här är ett sentimentalt inlägg om dem.
Den första beslutade sig för vad hon vill med sitt liv. Så hon flyttade till Eskilstuna för att börja plugga. Hennes nya pojkvän och hennes häst lämnades kvar i Stockholm, och hon pendlade hem över helger. Nu har hon flyttat ihop med sin kille här hemma i huvudstaden, och pendlar istället till skolan några dagar i veckan.
Jag beundrar henne för att hon vet vad hon vill. För att hon klarar att hålla ihop allting.Själv skulle jag aldrig i livet flytta från Stockholm för att plugga på annan ort (kalla mig knäpp), jag är för fast rotad här. Hemmakär, kanske det kallas.
Den andra har lämnat Sverige bakom sig, och skaffat sig ett nytt liv på andra sidan jordklotet. Plugg. Jobb. Pojkvän. Kompisar. Det började som en treårsplan, men hon blir nog kvar länge. Jag önskar att jag var lite mer som henne. Att jag vågade släppa taget om det gamla, och utforska helt nya områden. Jag tycker att det hon har gjort är enormt häftigt, även om jag kanske inte siktar på att göra något lika drastiskt själv.
Den tredje är jävligt cool. Han ville bo och jobba ett år på Island. Så han flyttade dit. Nu är han tack och lov hemma igen. Han är sig själv, och skiter i vad andra tycker om det. Han kör sitt race. Och det är väl delvis det som är charmen med honom. Dessutom är hans musiksmak nästintill felfri. That helps.
Jag beundrar honom verkligen för att han är den han är. För att han genomför sina drömmar, istället för att låta dem vara just det. Drömmar. Och älskade du, tack för att du äntligen delar med dig, även om jag redan visste.
Jag önskar att jag kunde bli lite mer som dem. Att jag kunde klura ut vad jag vill bli när jag blir stor och sedan följa den linjen. Att jag vågade hoppa, kasta mig ut i okända vatten. Att jag kunde bli lite coolare.
Jag beundrar dem alla. Jag älskar dem alla. Det hoppas jag att de vet.
