Helena

Farmor är dålig. Det är hennes sockervärde som är på tok för högt. Hon låg på sjukhuset igår, ooch farfar satt där hela dagen. Idag är hon trött, och kommer därför inte att följa med hem till mig på födelsedagsfika. Jag hoppas att farfar stannar hemma hos henne, utifall att det händer något. Enligt mamma, som jag pratade med nyss, är det ingen fara mer än att hon är väldigt trött. Men jag kan inte låta bli att måla upp hemska scenarion framför mig, och jag blir så himla rädd.

Jag har aldrig varit med om att någon i min släkt har dött. Morfar dog när jag var nyfödd, så honom har jag inget minne av. Men de övriga gamlingarna har ju alltid funnits är. Och det känns som att de alltid kommer att finnas där, även om jag vet att så inte är fallet. De börjar bli gamla och skröpliga. Men jag tror att jag väljer att inte se. Kanske chockas jag därför extra mycket när sådant här händer.

Jag älskar både farmor och farfar och mormor, och jag vill inget hellre än att träffa dem idag. Men jag hoppas att de två förstnämnda stannar hemma. Det är inte riktigt läge att de sätter sig i en bil och åker hem till mig. Det kan vi ta en annan gång. Nu är det viktigaste att de mår bra. Och jag ska försöka torka tårarna och återgå till städandet.