Helena

Jag är extremt nervös inför morgondagens lunch. Det är dags att bekänna färg, och jag velar in i det sista. Eller rättare sagt, min hjärna arbetar för mycket och tillåter rädslan att sippra igenom alla vettiga tankar. I mitt huvud har jag redan bestämt mig för att allt redan är klart, och att jag förlorar. Det är dock ingenting som jag kan backa upp med starka bevis, men min intuition brukar sällan svika mig så fatalt.

Förhoppningsvis tar jag mig samman, och lämnar tårarna hemma. Det kanske är för mycket att hoppas på, med tanke på att jag idag började gråta på tunnelbanan på väg till jobbet, när jag läste om en tant som hade slutat äta medicin mot sin epilepsi och då hade även hennes demens försvunnit och hon blev frisk. Helkonstigt, men det fick mina tårar att forsa fram.

Jag hoppas bara att det inte har gått för långt. Men med min tur så skulle jag inte bli ett dugg förvånad. För den här gången är det värre än någonsin. Förut har jag bara varit glad åt det. Nu skulle jag snarare bli arg och ledsen. Extremt ledsen. Bara tanken får mitt hjärta att blöda.