Helena

Nu är du ute ur mitt liv för all framtid. I dag gick du för långt. Och det värsta är att du inte ens förstår det själv. Den enda du tänker på är dig själv, min lycka struntar du fullkomligt i. Och det spelar ingen roll vad jag säger, du kommer ändå aldrig att lyssna. Du är trettiotvå år men beter dig som tretton. Det här trodde jag inte om dig. Att säga sådana saker som du har sagt är oacceptabelt. Att kalla mig för saker, att kalla min pojkvän för saker, det är riktigt lågt. Och allt bara för att jag är kär i någon annan. För att jag inte vill vara tillsammans med dig.

Förmodligen har du nu även mailat min pojkvän. Det har du ju hotat med några gånger, och när jag i dag sa ifrån och blev förbannad på dig drog du till med det igen. Det ska bli intressant att se hur du gjorde. Du är sårad. Du har ett brustet hjärta. Du är bitter. Men det är itne skäl att försöka krossa mig. Jag har aldrig medvetet försökt att såra dig. Det är det sista jag har velat göra, och det vet du ju. Ändå vill du nu förgöra mig. För att jag vill vara tillsammans med någon annan och inte med dig.

Jag har nog aldrig varit med om någon som är så egoistisk som du är just nu. Väx upp. Unna mig lite lycka. Det är väl det man gör om man älskar någon. Vi har haft många fina stunder tillsammans, och de är jag tacksam över. Men nu har du förstört allting. Allting har gått åt skogen. Du tror att det är du som lämnar mitt liv, efter att ha använt väldigt många fula ord och därpå meddelat att du hatar både mig och min pojkvän. Men där har du fel. Jag vill inte ha dig i mitt liv. Jag älskade dig. Det är inte alls längesen. Men detta brutala övertramp är oförlåtligt. Jag vill inte se dig igen.

Väx upp och bli en man. Och lämna mig och min pojkvän ifred. Tack.