Hela livet var ett disco
Jag ber om ursäkt för min frånvaro här i cybervärlden. Att blogga känns inte som prio ett just nu. Tyvärr. Men mitt liv upptas just nu av massa ångest och höga förväntningar. Mest ångest. Tjugofemårsångest, som dock börjar lägga sig lite nu när jag faktiskt är närmare trettio än tjugo. Har svårt att förstå att jag faktiskt är så gammal, jag känner mig ju inte äldre än tjugotvå. Men den största ångestpucken är Münchenresan. På söndag smäller det. Då gäller det att lyckas plocka fram grammatiken och utnyttja ordförrådet till max. Det är med andra ord dömt att misslyckas. Det tyska språket är inte min grej riktigt.
Något annat som upptar mina tankar är tjugofemårsfesten, som jag ska ha tillsammans med Helene och Linnea. Jag börjar sura över att folk inte svarar om de kommer eller inte. Å andra sidan har de ju ytterligare ett par veckor på sig, men det skulle underlätta om man fick veta nu hur det blir. Hur många vi blir. Det är viktigt för att vi ska kunna fortsätta med planeringen.
Födelsedagen var för övrigt väldigt bra. Jag är glad att jag gick ut och käkade med päronen. Mina föräldrar är för övrigt världens bästa. Jag tror inte att jag säger det tillräcklgit ofta till dem. Men de är bäst. Så är det bara.
Födelsedagspresenterna visas i ett annat inlägg. Men jäklar, vad bra grejer jag har fått hittills. Jag är grymt imponerad, och tackar allra ödmjukast.
