Helena

Den här dagen har inte varit någon höjdare direkt, men några ljusglimtar har det dock funnits. Bästa var när jag fick krama Kärleken i morse. Då inga tunnelbanor gick på grund av snökaoset, och inga ersätningsbussar behagade dyka upp, bestämde jag mig för att promenera till Liljeholmen. Det var dock inte världens bästa idé, och tog betydligt längre tid än vad jag hade räknat med. Jag visste att Kärleken skulle få skjuts till Liljeholmen strax efter kl 7, så jag ringde och frågade om de hade åkt. Om fem minuter, blev svaret. Bara för mig att stressa hem till honom, och snylta till mig skjuts jag också.

Jag var på vansinngit dåligt humör, och kände mig helt uppgiven. Men att se Kärleken och krama honom hjälpte enormt. Han har en lugnande effekt på mig, och lyckas alltid få ner min puls när jag stressar. Han tar min hand, och sedan blir allt bara bättre. Precis vad jag behövde i morse.