Elva minuter i himlen
Det känns som att vi har varit ifrån varandra i en hel evighet, samtidigt som att tiden har rullat på ganska fort ändå. Och oftast har det känts ok. Men ibland har saknaden kommit över mig som ett slag i magen, och jag har funderat på att skita i allt här hemma och ta första bästa flyg till Kina.
Elva dagar. Att inte få hålla dig i handen. Inte få lägga armarna om dig och hålla dig hårt intill mig. Inte få smeka din kind och kyssa dina mjuka läppar. Inte ens få höra din röst på elva dagar. Det gör ont.
Men i dag ringde jag. Och det var alldeles fantastiskt att få höra dig på andra sidan telefonluren. Även fast du är i Kina, kändes det som att du var så nära. Sedan kom tanken på att du inte kommer att komma hem förrän om lite mindre än tre veckor och drog ner mig i mörker igen. Jag försökte att inte gråta, vill inte förstöra det du upplever där borta. Men jag saknar dig så vansinnigt mycket. Men nu har jag i alla fall fått en liten bit av dig, även om samtalet gick alldeles för fort. Elva minuter. En minut för var dag du varit borta.
15 juli. Som jag längtar.
