Helena

Biggest Loser har nu kommit till Sverige, och självfallet satt jag som klistrad framför tv:n, i hopp om att få klämma ur mig ännu fler tårar än de som undslapp mig timmen innan, när det var den amerikanska versionen av programmet som visades. Men det blev inte några tårar den här gången.

Programmet kändes lamt och händelsefattigt. Man fick inte något grepp om karaktärerna, det kändes slätstruket. Och Jessica Almenäs som programledare fungerade inte riktigt. Jag gillar henne i vanliga fall, har alltid gjort. Hon känns jordnära och vettig. Men här var hon bara jobbig och irriterande.
Men man får ändå inte glömma hur fantastiskt duktiga alla deltagare är. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på att de nu är fast beslutna att ändra sin livsstil och se till att få sitt liv så som de vill ha det. De är grymma.

Det var ett splittrat program, men förhoppningsvis berodde det på att det var det första programmet, och flera olika moment var tvungna att presenteras för tittarna. Jag kommer att fortsätta titta, även om det är den amerikanska versionen som alltid kommer att stå längst fram och reta mina tårkanaler.