Fiende
Utöver soffan kan snoozefunktionen vara min värsta fiende. Jag tror alltid att det är jag som har makten, att jag har kontroll över den. Varje morgon när klockan ringer snoozar jag minst en gång, helst fyra- fem gånger. Inte för att jag blir piggare och det gör det enklare att gå upp, utan för att jag kan och för att jag inte vill gå upp riktigt än. Tiden när klockan ringer första gången är ju ändå anpassad så att jag ska kunna snooza ett tag utan att jag behöver oroa mig över att inte hinna iväg till jobbet i tid.
Men. Jag lyckas alltför ofta förtränga att det inte alls är jag som har kontroll och sitter i maktposition. Det är sömnen som är herre på täppan, och jag är dess olyckliga slav. Som imorse. Jag snoozade en gång innan jag bestämde mig för att det var dags att gå upp. Jag skulle bara blunda två sekunder till, och att jag stängde av larmet helt var i mina tankar inte något problem. Jag var ju faktiskt vaken.
Ha! En halvtimme senare öppnade jag ögonen och insåg att jag borde ha lämnat lägenheten för två minuter sedan. Istället hade jag somnat om och legat och trynat på tok för länge. Stress, stress, stress och tjugo minuter sen till jobbet. Och det här är inte ett ovanligt scenario. Jag har en vansinnig övertro på min egen förmåga att inte somna och försova mig när jag stänger av snoozen. Detta måste förbättras omgående.
