Helena

Förra året blev jag extremt besviken på den första deltävlingen i Melodifestivalen. Inte ett enda bidrag var värdigt att gå vidare till finalen, på bekostnad av riktigt bra bidrag i de övriga deltävlingarna. I år tyckte jag dock att den första deltävlingen höll rätt bra klass. Trots allt. För besviken, det blev jag ju ändå.



Danny fick flest röster, och det kan man väl egentligen inte säga någonting om. Helt väntat, och inte det minsta förvånande. Ett annat resultat hade varit konstigare. Men. Mina förväntningar var skyhöga, och jag blev så besviken. Låten hade ingen vers att tala om, och refrängen var lagom enerverande. Och det där lilla rappartiet i mitten av låten- vad fan var det? Hörde låten på krogen, och där passade den, men med Melodifestivalmått mätt var den ingen hit. Däremot var det en bra show, både han och dansarna var grymma.
Men Danny. Varför har du tränat som ett as den sista tiden och käkat äggvita i en månad, och sedan vsar du inte upp din nya deffade kropp? En ful skinnjacka med nitar och haremsbyxor som var hemska. Det duger inte.



Egentligen kan jag nog inte göra en rättvis bedömning av Swingfly, för jag kommer inte ihåg låten överhuvudtaget. Den var inte tillräckligt bra eller dålig för att läggas på minnet, och det är därför ett mysterium för mig att den gick vidare till Globen. Fick jag bestämma hade den blivit femma.



I mina ögon var Jenny Silver den stora vinnaren i den första deltävlingen. Till skillnad från förra gången hon var med, var detta en riktig schlagerstänkare som bjöd på precis allt som jag vill ha. Det var glitter och glam och sväng och en snärtig refräng. Av någon anledning fick hon stryka på foten till förmån för Swingfly, och det är lite oroande att Andra Chansen fortfarande avgörs med de där ärdelösa duellerna. Då är det inte de bästa låtarna som går vidare, och det gör ingenting för spänningen. Det gör mig bara förbannad, och jag skulle inte bli förvånad om Jenny inte går vidare på grund av dessa dueller.



Min andra favorit var Pernilla Andersson, och även hon gick till Andra Chansen. Det var både väntat och en positiv överraskning. Det ger mig lite hopp om att svenska folket kanske kan ha lite bra musiksmak trots allt. Så nu tänker jag hålla min tumme så hårt jag kan för att Pernilla får åka till Globen.



Dilba var ett osäkert kort för mig innan tävlingen. Jag gillade hennes I´m Sorry, som kom för sisådär hundra år sedan, men sedan har jag inte hört så mycket mer från henne. Och jag kan inte säga att jag var imponerad över hennes Melodifestivalframträdande Jag undrar fortfarande vad hon sysslade med. Hon kändes som en död fisk som bars runt på scenen, noll utstrålning och glädje. De borde ha koreograferat hennes nummer annorlunda, då hade det kanske gått bättre än sista plats.



Le Kid var Dilbas totala motsats. Det här var det gladaste numret i hela tävlingen, och även om jag inte riktigt tog till mig det i lördags, så har jag definitivt gjort det nu. Det går itne att vara sur när Oh My God spelas. Och av alla bidrag som är med i år, så är det bara gitarristen i Le Kid som spelar live. Alla artister har blivit tillfrågade, men det var bara han som nappade. Det ska de ha ännu mer cred för.

Det var även två bidrag med unga killar med, men de missadej ag det mesta av. De var helt ointressanta och inte alls något som föll mig i smaken, och då är det itne heller rättvist av mig att uttrycka mig om dem.