Tankar om Lyxfällan
Lyxfällan är tillbaka, och självklart sitter jag bänkad framför tv:n. Jag tycker att det är vansinnigt intressant att se hur det kan ha gått så himla mycket åt skogen för de människor som är med. Inte på det sättet att jag gottar mig i det, utan det handlar snarare om fascination. HUR har de lyckats dra på sig så mycket skulder? Och HUR kan man inte förstå att man inte kan göra av med mer än vad man tjänar?
Det är inte svår matematik. Tjänar du 20 000 i månaden efter skatt kan du inte göra dig av med mer än 20 000 kronor i månaden. Då går du back. Tyvärr finns det så många människor som tror att de kan få precis allt som de vill ha. Dessa människor är ofta stora vänner av kreditkortet- som i många fall enbart är en fiende. De plockar fram det lilla kortet när de handlar, och inser inte att de där pengarna faktiskt ska betalas tillbaka. Och sedan sitter de där hemma emd sin nya platt- tv och nya bil och tycker att de har gjort världens bästa affär. Tills det att de måste börja ta lån för att ha råd att betala alla krediter, och ta fler lån för att betala av på de gamla lånen. Och gärna låna lite pengar av släktingar och vänner för att kunna betala av skulder de har på annat håll.
Men jag blir inte bara fascinerad av hur dessa människor har lyckats sätta sig i sådana här situationer. Jag blir även extremt provocerad, vilket förmodligen beror på att jag själv har sådan stenkoll på min ekonomi. För mig är det inte svårt att bestämma mig för att betala alla räkningar, sätta in pengar på sparkontot och sedan ha en budget kvar som jag ska hålla mig till. Och vill jag köpa något dyrt, som en tv eller en resa, så sparar jag pengar till det och köper det inte förrän alla pengar finns där. Det är inte svårare än så.
Människor tror att de kan få allting som de vill ha. Att det är deras rättighet att kunna åka till Thailand varje år. Det är det inte. Har man itne råd så har man inte råd, och då får man göra roliga saker på hemmaplan istället. Och spara pengar tills det att man har råd. Man ska aldrig skuldsätta sig i onödan. Det är skillnad om det rör sig om ett större köp, som till exempel en bostad. Men i övrigt- tänk efter två gånger innan du tar det där lånet eller köper den där dyra märkesväskan.
En annan sak som provocerar mig är att många av deltagarna som har varit med i Lyxfällan talar ut i tidningarna och säger saker som "Lyxfällan behandlade oss som om vi var efterblivna och dumma i huvudet". Nu säger jag inte att jag tycker att deltagarna är vare sig efterblivna eller dumma i huvudet, men något fel måste det ju vara med tanke på att de inte förstår vad de sysslar med. Att de inte förstår en av de mest grundläggande sakerna för ett fungerande liv. Visst, i en del fall är det säkert så att de förstår hur illa ställt det är, men inte orkar göra något åt det. Men många förstår inte ens det. Hur har de blivit uppfostrade? Lärde de sig ingenting av sina föräldrar?
Jag tror att Lyxfällan uteslutande är bra för de som får chansen att delta. De behöver få upp ögonen och få hjälp. Och förhoppningsvis kan programmet kanske öppna ögonen för en del av de som tittar, som sitter i samma sits. Däremot är det oroande att detta bara är ett skrap på ytan. Alla deltagare i Lyxfällan blir hjälpta. Så vitt jag vet har programledarna inte misslyckats en enda gång. Men ute i stugorna finns det garanterat familjer som inte skulle klara sig på denna hjälp. Familjer som har alldeles för stora skulder, och är bortom all räddning. Och de familjerna kommer vi aldrig att få se, för det skulle inte bli bra tv.
