Helena

Kvällens joggingsrunda var ett helvete från första början. Det fanns inte mycket energi i vare sig benen eller övriga kroppen, och att jag har tröttnat på all musik i min iPod hjälper inte. Jag behöver musiken för att orka, och därför är det så viktigt att det är rätt musik. Svängigt ska det vara.

Men även om det kändes som att jag hade betongben i dag, så sänkte jag mitt rekord på trekilometersrundan med 40 sekunder. Det är fortfarande inga superfantastiska tider vi pratar om, utan 18:13. Men för mig är det stort. Jag minns att vi hade en runda vi skulle springa på idrotten när jag gick i högstadiet, och min idrottslärare sa att det borde ta ca 20 minuter. Nu klarar jag den sträckan på strax över 18 minuter. Hade någon sagt det till mig för tio år sedan hade jag tyckt att den personen var lite dum i huvudet. Nu harj ag överbevisat mig själv, och jag känner mig så vansinnigt duktig.

Bara att jag kommer ut och springer gör att jag känner mig duktig. Jag vill bli en löpare. En sådan som med lätthet går ut och springer några kilometer och tycker att det är roligt. Just nu är det roligaste när det hela är över. Men den där känslan av tillfredsställelse gör att jag mer än gärna plågar mig ut och springer de där kilometrarna.

Jag har dessutom köpt mig ett par nya löpartights- ännu ett steg mot den där löpardrömmen. Bara att bocka av på listan.