11 september
Tänk att tio år har passerat. Det är svårt att tro. Minnena från den där dagen är hårt inristade i mig, och jag minns exakt vad jag gjorde när jag fick höra att ett flygplan hade kraschat rätt in i World Trade Center på Manhattan. Det är konstigt egentligen, hur man kan komma ihåg något så tydligt efter så lång tid.
Jag var på väg hem från skolan, och hade gjort ett stopp vid kiosken vid tunnelbanan. Stod och snackade lite med han som jobbade där då. Han hade radion på i bakgrunden, och det pratades om ett flygplan som hade kört in i det norra tornet. Min tanke var att det var ett litet privat Cessnaplan, och jag förstod inte alls vidden av det hela just då. När jag kom hem och slog på teven möttes jag av de numera så välbekanta bilderna, och där satt jag hela eftermiddagen och kvällen. Det var surrealistiskt när tornen till slut bestämde sig för att kollapsa helt. Som en av alla de där amerikanska actionfilmerna, fast sämre filmad.
Av och till har jag under eftermiddagen följt minnesceremonin från Ground Zero. Tårarna ligger hela tiden där bakom ögonlocken och hotar att tränga fram. Det är så otroligt hemskt det som hänt, så många oskydiga människor som har drabbats av den djupaste sorg. Världen har blivit allt kallare, och det skrämmer mig att man faktiskt inte kan känna sig säker någonstans. Se bara på Utöya och han som sprängde sig själv till döds på Drottninggatan i vintras.
I dag finns mina tankar hos de som omkom för tio år sedan och hos deras anhöriga.
