Eldvittnet
Birgittagården är en anstalt för unga kvinnor och flickor med destruktivt beteende, och den ligger ensligt belägen i de norrländska skogarna. En natt hittas en av flickorna mördad i sin säng. Hon ligger med båda händerna för ögonen, och ingen har hört eller sett något. En annan av flickorna är försvunnen.
Kommissarie Joona Linna tar sig till Birgittagården för att som observatör försöka få lite klarhet i det märkliga fallet. Vem har mördat Miranda, och pekar ledtrådarna verkligen åt rätt håll? Och vem är kvinnan som desperat ringer Joona och påstår att hon besitter viktig information om vad som har hänt och att hon kan dela med sig av den mot betalning?
Eldvittnet är Lars Keplers (aka makarna Ahndoril) tredje bok i serien om Joona Linna. Med tanke på att de två tidigare var riktiga nagelbitare hade denna stora skor att fylla, vilket den klarade galant. Det var längesedan jag läste en bok med sånt driv. Att lägga den ifrån sig var närmast en plåga, och jag ville bara ha mer.
Trådarna vävs ihop på ett snyggt sätt i slutet. Jag anade dock gåtans lösning lite halvt i ett relativt tidigt skede, men det var garanterat bara för att jag (deckarskadad som jag är) verkligen letade efter svaret och vände upp och ner på varenda liten sten. Men det är en långt ifrån förutsägbar bok, även om den eventuellt tappar fart mot upplösningen, om än bara lite. Det vägs dock upp med att vi parallellt med handlingen får veta mer om Joona Linnas familj, och i slutskedet av boken byggs spänningen upp inför bok nummer fyra. Och det verkar så spännande att jag inte förstår hur jag ska kunna vänta tills den kommer ut.
Eldvittnet är definitivt en av årets bästa deckare. Jag har bara två ord. Läs den.
Kommentarer
Trackback
