Helena

Det här är en berättelse om två flickor. Den ena, Theres, hittas övergiven i skogen och växer upp i en källare utan att omvärlden känner till hennes existens. Från det att hon är ett spädbarn har hon förmågan att sjunga alldeles rent och härma all musik hon hör, och när hon tar ton förtrollar hon sin omgivning. Den andra flickan, Teresa, är allt som Theres inte är. Fulare, tjockare och hon besitter ingen talang värd att nämna.
Vissa hemska omständigheter leder till att dessa två flickor möts fjorton år senare, och de formar en stark vänskap. Om än en udda och konstig sådan. Det finns dock bara ett sätt som det kan sluta på, och det är blodigt kaos.

John Ajvide Lindqvist skriver inte som andra, och man vet aldrig vad man kan vänta sig av hans böcker. Lilla Stjärna är både skruvad och blodig, vilket är John Ajvide Lindqvists signum, och jag fascineras över hur han får alla hemskheter att framstå som nästan normala.

Det är en fängslande berättelse om utanförskap och uppgörelsen med vuxenvärldens svek, och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Bortsett från när jag ofrivilligt glömde den hemma hos en vän dagarna innan vi åkte till New York. Inte kul att behöva göra en paus i läsandet när det var så vansinnigt spännande.
Gillar man spännande och skruvade böcker är detta en bok jag rekommenderar. Men jag måste samtidigt erkänna att jag blev lite besviken på att det, när sista sidan är läst, fortfarande hänger en del lösa trådar i luften. Det finns frågor som jag vill ha svar på, saker som inte känns helt utredda, och det stör mig. Men på det stora hela är boken mycket bra.