Saknad
Två dagar, nästan tre, har jag varit utan min Alex och jag börjar sakna honom något förfärligt. Det är så himla tyst här hemma. Tyst och ensamt. Kanske är det just den ensamhetskänslan som har gjort att jag de senaste två kvällarna tokslocknat på soffan vid klockan 22. Det har varit omöjligt att hålla de små ögonlocken öppna, hur mycket jag än har kämpat och försökt.
Men vad gör man då om man saknar sin pojkvän så mycket? Jag löste det genom att dra på mig hans otvättade röda luvtröja och bara sitta och sniffa i mig hans lukt. Men i kväll kommer han äntligen hem, och då ska jag krama honom länge, länge.
Kommentarer
Trackback
