Älskade farmor

 
Igår satt jag bredvid min farmor medans hon tog sina sista andetag. Min fina lilla farmor finns inte längre, och jag kan inte förstå det.
 
Hon hade ont och mådde inte bra efter stroken hon fick i maj, och jag vet att hon inte orkade längre.
 
Finaste farmor. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få höra din röst. Att jag aldrig mer kommer att få höra dig säga mitt namn. Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få krama dig och pussa din panna. Att jag aldrig mer kommer att få äta din svampstuvning eller plommonspäckade fläskkarré. Att jag aldrig mer kommer att kunna tävla med mina kusiner om vem som kan äta flest av dina lövtunna pannkakor.
 
Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få fira jul med dig. Att jag aldrig mer kommer att få höra dig berätta fräckisar och skoja om den där gröna chartreusen som bara du tycker om. Vem ska dricka upp den nu? Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få se dig och mormor sitta och fnittra tillsammans. Att jag aldrig mer kommer få höra dig prata om att Pippin ligger på ägg bakom knivstället igen och att jag aldrig mer kommer få se dig använda de där röda innetofflorna när du besöker mina föräldrar. De som är så små att det bara var dina små fötter som fick plats i dem.
 
Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få se dig och farfar tillsammans. Ni som firade sextio år som gifta för inte så längesedan.
 
Jag kan inte förstå att du är borta. Men jag vet att det var det du ville. Och även om gårdagen var hemsk, är jag glad och tacksam över att jag fick vara där. Över att vi alla var där, och att du var omgiven av alla som älskar dig. Och att stämningen i rummet inte bara var sorgsen. Att du fick höra oss prata och skratta en sista gång.
 
Fina lilla farmor. Jag kommer alltid att älska dig.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0