Helena

 

Det är lite tyst här på bloggen och jag har inte berättat varför. Jag har inte orkat tänka på det.

 

Farmor ligger på sjukhus. Hon fick en stroke förra veckan, när vi var i New York, och det var en chock för mig att få veta det när vi kom hem. Båda mina farföräldrar börjar bli gamla nu. Farfar fyller 90 om en månad och farmor är ett år yngre. Jag vet ju att vad som helst kan hända i den åldern, och att jag kanske borde ha det i åtanke lite oftare än vad jag har. Men när en sådan här sak faktiskt händer, då försvinner all den där förberedelsen ut genom fönstret.

 

Jag hälsade på henne i tisdags. Jag hade förberett mig på det allra värsta, men blev på ett sätt positivt överraskad över att hon mådde mycket bättre än så. Men samtidigt är det fortfarande en lång väg att vandra, och att se henne så bräcklig där i sjukhussängen var outhärligt. Det där med att försöka vara stark och inte gråta gick det så där med, men jag lyckades åtminstone hindra de värsta känslostormarna tills det att jag kom hem. 

 

Fick precis ett samtal från min mamma, som säger att hon var ännu lite bättre när de besökte henne igår. Så det går långsamt framåt, och jag hoppas innerligt att det fortsätter så.

 

Men nu vet ni varför det inte händer så mycket här just nu. Jag har fullt upp med att jaga bort domedagstankar och försöka få livet att funka så normalt som det bara går.