Helena

... som spelades i inledningen till Gossip Girl. Här är låten. Young folks. Riktigt bra. Med Victoria Bergsman, aka Taken By Trees (och dessutom före detta medlem i The Concretes).

Har ju glömt att berätta... Förstår mig inte på min mamma ibland. Nu har hon fått tokdille på tomtar. I julas var hela huset invaderat av dem. Och det räckte ju inte med det hon hade. Under mellandagsrean köpte hon på sig ännu fler tomtar, däribland de två ni ser här. Riktigt läskiga...

OC var en av mina favoritserier. Gossip Girl är samma genre. Så vad tyckte jag då efter att ha sett första avsnittet?
Bra. Mycket bra. Tror att det finns många smaskiga hemligheter som kommer att rullas upp ju längre in i säsongen vi kommer.
Men varför måste den söta pojken vara så elak? Han är precis som en flugsvamp. Så fin att man vill äta den. Men när man har smakat på den upptäcker man att den är giftig - tyvärr är det då redan för sent. Man har blivit förgiftad. Men precis som flugsvampen är han fin att titta på.

Jag kommer definitivt att följa Gossip Girl.

Efter ett samtal med N har jag kommit fram till att min kropp nog är lite konstig när det kommer till mat och att äta.

På vardagarna brukar jag vara lite lätt hungrig på morgonen. Men äter aldrig något hemma, utan köper istället med mig en fralla från konditoriet, som ja ggör iordning och äter på jobbet vid 8:30- tiden. När klockan närmar sig 11 brukar hungern göra sig påmind, och senast 12 brukar jag behöva gå på lunch för att inte avlida.

På eftermiddagen brukar jag bli hungrig vid 16- tiden, men jag förvägrar mig själv att äta något förrän posten har blivit hämtad. Detta sker mellan 16:30 - 16:50. Anledningen till detta är att det är så otroligt irriterande att stå och göra en macka och bli avbruten för att det ringer på dörren. Men så fort postkillen har varit här fixar jag min macka och trycker i mig den.
Sedan när jag kommer hem vid 18- snåret brukar det vara dags igen. Bara att sätta igång och laga mat, som inte får vara klar senare än 18:30.

På helgerna ser det lite annorlunda ut. Det kan gå en hel dag innan jag vid 18 - 19-tiden känner att jag måste äta något. Och ibland behöver jag inte mycket alls, kanske bara ett par apelsiner.

Är det något fel på mig? Varför blir jag så hungrig på vardagarna? Det är inte som att jag har ett fysiskt jobb som kräver mycket energi. Och även om helgerna kan vara rätt slappa borde väl kroppen ändå behöva mer energi än vad jag ger den?

Nu håller jag i alla fall p åatt dö. Jag behöver min macka nu. Nu!

På tal om The Hives, som jag hyllade igår. De är än en gång klara för Hultsfred. Bara det gör det nästan värt att inhandla biljetter, plocka fram det gamla tältet som användes senast (och enda gången) 2005 och bara sticka ner till de småländska skogarna.

Kan fortfarande hamna i det här stadiet. Även om det är betydligt bättre nu än vad det var då. I can handle it.

Det är flera här på kontoret som har åkt på en släng magsjuka. Senast ut är Elisabeth, som jag stod och pratade med igår. Håller nu en tumme för att hon inte har smittat mig med något. Å andra sidan inbillar ju jag mig själv att jag är immun mot såna där spysjukdomar. Har aldrig, så vitt jag kan minnas, varit magsjuk - inte ens när jag var liten. Ingen vinterkräksjuka. Och det sägs ju att en viss procent av befolkningen är immuna mot just den. Jag är övertygad att jag är en av dem.

Men jag blir ju orolig i alla fall... Har absolut inte tid att vara sjuk.

En av favoriterna bland alla bra Kent- låtar.

Tänkte lägga till en kommentar angående det här med att Heath Ledger påträffats död i sitt hem.
Fick en liten chock när jag hörde om hans öde imorse på nyheterna. Hur är det möjligt att en tjugoåttaårig man bara försvinner från oss på det sättet? Olycka eller högst medvetet val? Vad hände egentligen?

Oavsett vad som hände är det oerhört tragiskt. Han hade hela livet framför sig. Han hade en liten dotter på två år. Nu är det bara svart. Och känslan jag har är overklighet. Som när Diana dog. Eller Anna Lindh. Det är svårt att förstå.

Det är såhär jag vill minnas honom.

Åh, jag tycker ju att Robert Gustafsson är så rolig när han imiterar Tony Rickardsson. Att göra det till en återkommande grej så som han har gjort är otroligt kul.

Tillbaka i stallet efter juluppehållet. Alltid lika roligt att upptäcka att man inte har några benmuskler what so ever. För får man rida Castello, så går det inte att bortse från att det faktiskt är så det är. Den kusen går inte framåt i skritten. Det är nästan så att han lägger i backen. Tragiskt. Aja, jag vet ju att jag lever och att jag har låtit kroppen arbeta i alla fall. Förhoppningsvis inte alltför mycket träningsvärk imorgon.

Castello - åsnan från staden Långsam
(Jag tycker ju om honom egentligen - i hemlighet)