Helena

Man skulle kunna säga att vår Egyptenresa var ett litet fat camp. Inte på så sätt att vi tränade och gick ner i vikt, nej gudbevars, utan på det där sättet när man bara äter och äter och äter och vikten pekar stadigt uppåt. Och jag skyller precis ALLT på den där jäkla all inclusivebuffén (som för övrigt inte var någon superhit efter ett par gånger men man åt ändå). (Och att det sedan var jag som beslutade mig för att trycka i mig så mycket kan vi ju bortse ifrån. Men när det är den kompensation man får för allt strul ska man ju få ut nåt av det).



På kvällen när vi kom fram fick vi ta det som fanns. Pasta med svampsås. Med lite salt på var det helt ok.



Den första frukosten var ganska så blygsam. Lite smörgåsar med ost och gurka.



Första lunchen. Det verkar ju lovande! Jag kände mig så vansinnigt nyttig som skippade smörgåsar och hamburgare. En grekisk sallad, det var det som var grejen.



Och sedan på kvällen kom buffén in i våra liv.



Utöver den varma maten och salladsbordet, fanns det färdiggjorda sallader. Som jag inte vågade mig på att testa.



Dessertbordet var farligt...



Jag försåg mig självklart med lite av varje... Den kladdiga chokladgrejen längst fram var den enda som egentligen var värd att äta.



Det fanns hur mycket bröd som helst att välja på.



Och bakverk i överflöd. De lät jag dock bli, är inte så vansinnigt förtjust i filodeg. Hade det däremot funnits gamla hederliga kanelbullar så hade det varit en annan femma...



Det fanns en kock som gräddade pannkakor och stekte omelett med valfritt tillbehör på beställning.



Mina fruksotar såg oftast ut så här. Den här gången hade jag hittat jordgubbssylten.



En kväll åt vi på Friday's. Det var så himla gott att äntligen få smaka lite "riktig" mat istället för den där buffén som mest var samma varje dag. Det enda som saknades var bearnaisesåsen.



Och en kväll åt vi en hamburgare som var ok men inte så mycket mer än så på Hard Rock Café.



Sista kvällen gick vi till en italiensk restaurang, där jag åt pasta med kyckling i gräddig sås. Det var förmodligen det godaste jag åt på hela resan.

Inte konstigt att jag gick upp ett kilo när jag var i Egypten. Någon mer all inclusive blir det inte, det är ett som är säkert. Och det har egentligen inte med viktuppgången att göra, utan att det var så himla tråkig mat. Inet värt att betala 1600 spänn för det. Tur att det inte kostade oss ett öre den här gången.

Alex har länge pratat om att han vill rida. Att vi ska boka en ridtur ut i skog och mark. Det är dock inte någon plan som vi gjort verklighet av, trots att jag hela tiden tyckt att det skulle vara kul. Men när vi var i Egypten gjorde vi äntligen verklighet av det. Jag ville rida något, och eftersom vi redan hade bockat av en snabb kameltur propsade Alex på att vi den här gången skulle rida häst.

Vi blev skjutsade ut i öknen, där det låg ett litet stall. Jag blev tilldelad en skimmel, som hela tiden försökte tugga i sig ena tygeln. Det var en pigg liten sak, som pinnade på utan att man behövde driva. Alex, som aldrig tidigare suttit på en häst, fick ett sto som var mer anpassad för just nybörjare.

Eftersom ridturen började så pass sent fick vi vara med om att rida i solnedgången. Jag ska erkänna att det är en gammal flickdröm att rida en arab i en vacker solnedgång, och att få dela den upplevelsen med Alex betyder jättemycket. Jag är vansinnigt stolt över honom, att han orkade med två timmar på hästryggen.

En sak som jag verkligen ville göra när vi var i Egypten var att rida kamel. Besvikelsen när vi var på Kolmården i somras och kamelridningen var inställd (förmodligen på grund av att det regnade så förbaskat) har vägrat att släppa taget, och att få revansch för detta när vi trots allt var i Egypten kändes som något bra att sträva efter. Det blev dock inte någon längre tur i öknen, utan en femtonminutare utanför vårt hotell.

Jag är ju van vid att rida på stora hästar, men att rida kamel var något helt annat. Det är enorma djur, insåg jag när jag väl satt på, och det kändes inte helt bekvämt att inte ha något att hålla sig fast i mer än Alex (som satt framtill och hade lagt beslag på sadelknoppen). Fast det var rätt kul ändå. Trots att kamelen inte direkt luktade hallon. Jag fick smita in på en toalett och sniffa på klänningen efteråt för att se om den hade sugit åt sig av odören, men som tur var hade den klarat sig rätt bra.

Men jag undrar om inte kamelen egentligen var en dromedar. Jag borde ha bett honom lyfta på sadeln så jag kunde kika efter.

Överallt i Sharm El Sheijk satt det sådana här skyltar. Förbud mot att tuta. Ganska komiskt med tanke på att egyptiernas körteknik verkar gå ut på att tuta mest hela tiden, oavsett om det är befogat eller inte. Är det så att de tutar bara för att göra andra uppmärksamma på att de finns där, för att de vill synas? I vilket fall som helst så struntar de fullständigt i alla förbudsskyltar.

Vi kom fram till hotellet sent på kvällen, och när vi skulle checka in uppstod det problem. Receptionisterna sprang omkring och pratade i telefon och vi fick vänta ett tag innan de meddelade att de hade lyckats dubbelboka oss och att det inte fanns något rum åt oss. Vi hade bokat in oss på Marriott Beach Resort, som låg precis vid stranden, och deras systerhotell Marriott Mountain Resort låg bara på andra sidan av en trafikerad väg. Där fanns det plats för oss, och som kompensation för allt strul fick vi bo i en av deras sviter fram till dess att ett rum blev ledigt på strandhotellet. Vi fick också haka på all inclusivepaketet, som vi från början hade valt bort då det skulle kosta 1600 kronor per person.

Det där med all inclusive skulle visa sig vara både positivt och negativt. Positivt eftersom att det blev enklare. När man låg vid poolen eller stranden var det bara att gå in på hotellet och äta av deras lunchbuffé istället för att behöva släpa sig bort till centrumkärnan och hitta någonstans att äta. Det var extremt bekvämt. Men samtidigt lite för bekvämt, för det gjorde att vi bara stannade på hotellet de första dagarna. Och efter att ha ätit den där buffén till lunch och middag några gånger så tröttnade man. Variationen på mat var inte jättestor, och det blev lite tråkigt. Dock hindrade ju inte det att man åt betydligt mer än vad man gör i vanliga fall- för något skulle man ju få ut av den där kompensationen... Fasar över att ställa mig på vågen och se hur mycket jag har gått upp.

Så här såg det ut i sviten på bergshotellet.







Och när vi på onsdagkvällen flyttade till strandhotellet såg vårt rum ut så här. Lite mindre.

Utlandssemestern är slut för den här gången, och jag befinner mig sedan några timmar återigen på svensk mark. Ska jag vara ärlig så var det lite jobbigt att kliva ut i den kalla nollgradiga Stockholmsluften istället för de närmare trettio graderna som vi hade varje dag i Sharm El Sheijk. Nu är vintern på väg att göra sitt intåg på riktigt, och jag har ingen lust att plocka fram min (värdelösa och alldeles för tunna) vinterjacka redan nu. Fast samtidigt är det ju rätt så skönt att vara hemma igen. Borta bra, men hemma bäst. En sån klyscha, men ack så sant.

Fler bilder och berättelser om Egypten kommer.