ABBA
I år är det fyrtio år sedan Abba vann Eurovision Song Contest. Detta måste givetvis uppmärksammas, och det har därför getts ut två hyllningsböcker om denna fantastiska grupp. Jag har självfallet sett till att köpa på mig båda.
Abba The Photo Book innehåller en mängd bilder, både sådant som jag redan sett och sådant som jag aldrig hade kunnat drömma om att få se. Abba The Backstage Stories är skriven av Abbas gamla stylist, och man får följa med bakom kulisserna på ett helt annat sätt.
Dessa böcker kan vara mitt bästa köp på länge. Ett tips till den som gillar Abba och vill veta lite mer om gruppen. Eller till någon som bara vill vara lite nostalgisk.
Vanessa- Flickan i glaskupan
Jag har nu läst ut Vanessa- Flickan i glaskupan, som är fortsättningen på Carolina Gynnings debutroman Laura- Flickan från havet.
Vanessa- flickan i glaskupan tar vid där den förra boken slutade. Hon har upptäckt att hennes tvillingsyster Laura stulit hennes identitet och nu står i kyrkan för att vigas med hennes pojkvän. Alla närvarande tror självfallet att Vanessa egentligen är Laura, som blivit galen efter allt hon varit med om efter att tsunamin nästan tog hennes liv den där juldagen för ett år sedan. Vanessa spärras in på psyket, men hon är fast besluten att hon ska ta tillbaka det liv som är hennes. Till varje pris.
Carolina Gynnings karaktärer fortsätter att vara endimensionella och platta. Även handlingen faller platt. Den känns outvecklad, som om detta bara är ett utkast som väntar på att fyllas ut för att skapa något som känns mer fylligt. Handlingen hastas igenom utan att man får några sympatier för någon karaktär, och oavsett vad det gäller så skrapas det bara lätt på ytan. Det finns inget djup.
Det känns som att jag bara upprepar mig från recensionen jag skrev av Gynnings första bok i serien, men hon har inte utvecklats sedan dess och den här uppföljaren följer samma mönster. Det är inte en bok som jag skulle rekommendera om någon bad mig om ett boktips.
Paradisoffer
En Boeing 747 med 437 passagerare lyfter från Stockholm mot New York. Strax efter take off hittas ett hotbrev på en av toaletterna, med krav riktade både mot den svenska och amerikanska regeringen. Om dessa krav inte uppfylls kommer planet att sprängas, och om planet försöker landa innan det nått sin tänkte destination kommer detsamma att ske.
Kaparna vill riva upp beslutet att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. De vill också att det hemligstämplade fängelset Tennyson Cottage som amerikanarna basar över stängs ner för gott. De båda ländernas regeringar tvingas väga dessa krav mot de människoliv som befinner sig bortom kontroll tiotusen meter upp i luften.
Jag har tyckt om alla Kristina Ohlssons tidigare böcker om kriminalkommissarie Alex Recht och hans kollega Fredrika Bergman. Men jag tror banne mig att den här är min stora favorit.
Handlingen utspelar sig under bara några timmar, vilket gör den väldigt tät och dödpartier som enbart fungerar som utfyllnad existerar inte. Varje kapitel är av betydelse och driver handlingen framåt. Det är konstant spännande och jag hade stora svårigheter med att lägga ifrån mig boken. Pusslet läggs bit för bit, och det var glädjande att jag inte lyckades lista ut hela mysteriet i förväg.
Vill man läsa en bra deckare tycker jag definitivt att man ska läsa den här.
Nytt i bokhyllan
Det är något speciellt med att köpa nya böcker. Dessa är de senaste i min samling.
Hälsningar
En mycket nöjd tjej
Jag fyller upp bokhyllan
Jag råkade visst klicka hem ett gäng böcker från Cdon. Oops...
Du gamla, du fria
Annika Bengtzon och hennes make Thomas har hittat tillbaka till varandra, och efter att ha bott några år i Washington (där Annika arbetat som tidningen Kvällspressens korrespondent) har de nu flyttat tillbaka till Stockholm.
Thomas arbetar fortfarande på Justitiedepartementet med internationella säkerhetsanalyser. Han befinner sig på en konferens i Nairobi, och under en rekognoseringsresa vid den somaliska gränsen blir hela delegationen, bestående av sju personer från olika delar av Europa, kidnappad. Kraven som kidnapparna ställer är både omöjliga och orimliga, och när det visar sig att regeringarna vägrar förhandla avrättas gisslan en efter en. Annikas kamp att få sin make tillbaka börjar kännas alltmer hopplös.
Jag tycker om Liza Marklunds sätt att hantera språket, och hur hon bygger upp spänningen i sina böcker. Du gamla, du fria är spännande, och jag fastnade i synnerhet för de partier där man får följa Thomas och alla hemskheter han utsätts för i Afrika. Stundtals var jag lite kluven till Annikas hanterande av situationen och hur hon löser saker och ting. Det känns inte helt logiskt alla gånger, men det är å andra sidan ingenting som gör att jag ändrar mitt helhetsintryck av denna bok.
Jag hade svårt att lägga ifrån mig den här boken, och ville bara läsa ett till kapitel. Och sedan ett till, och efter det ännu ett. Och nu vill jag att nästa bok ska komma ut så att man kan få ta del av efterspelet!
Betyg: 4 av 5.
Liza Marklund och Tana French
Påminn mig om att jag ska recensera dessa två böcker när jag får tid. Jag har nyligen läst ut båda, och vad jag tyckte om dem får ni alltså veta i ett senare inlägg.
Två gånger är en vana
En av de anställda på det välrenommerade investmentbolaget The Chinese Wall hittas brutalt misshandlad vid kontoret. Det är Torsten Ehns nybildade spaningsenhet som utreder fallet, och de kämpar i motvind då det inte går att få till ett enda vittnesmål, och när offret vaknar är det tydligt att han undanhåller information från polisen.
Tillsammans med Marianne Jidhoff och Augustin Madrid börjar Torsten Ehn att gräva bakåt efter gamla brottskopplingar till företaget. Sakta men säkert växer en bild fram av en grupp män som strategiskt arbetar för en mer konservativ hållning inom näringslivet. Och bakom den välpolerade fasaden hos dessa män döljer sig än mer mörker och lidande.
Denise Rudberg har länge varit en av mina svenska favoritförfattare, och jag tycker det är roligt att hon vågat sig utanför sin tidigare genre och nu satsar på elegant crime. Två gånger är en vana är hennes andra bok om Marianne, Augustin och Torsten, och jag gillar den. Det är ett spännande pussel hon lägger, och jag ville helst inte lägga boken ifrån mig förrän den var slut. Det enda jag kanske kan känna mig lite besviken på är det ganska abrupta slutet. Men säcken knyts ändå ihop på ett bra sätt, och jag är nöjd ändå.
Betyg: 4 av 5.
Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta är min favorit bland Astrid Lindgrens alster. Därför blev jag extra glad när jag läste detta, för nog har jag ibland undrat vad som hände med Skorpan och Jonathan efter att de hoppat från klippan till Nangilima. Nu vet jag.
Sankta Psyko
Den stillsamme Jan Hauger flyttar till en västsvensk stad efter att ha fått jobb som förskollärare på förskolan Gläntan. På Gläntan går barn som har föräldrar som sitter på Sankta Patricia- en sluten anstalt för svårt störda patienter och tvångsvårdade våldsbrottslingar. Sankta Psyko, som anstalten kallas i folkmun, ligger precis bredvid Gläntan, och tanken är att barnen ska kunna ha en fortsatt kontakt med sina föräldrar.
Jan är en duktig förskollärare, men han har också många hemligheter. Varför var det så viktigt för honom att få anställning på just Gläntan? Varför är han så intresserad av Sankta Psyko? Och vad var det egentligen som hände den där höstdagen för flera år sedan, när Jan tappade bort ett dagisbarn i skogen?
Precis som Johan Theorins tidigare böcker bjuder Sankta Psyko på spänning med små medel. Man får följa Jan Hauger i nutid, men även genom tillbakablickar, och även om han är en svår nöt att knäcka så läggs pusselbitarna sakta på plats. Johan Theorin är mycket skicklig på att skapa nyfikenhet inför någonting som egentligen kanske inte är så intressant, och även om jag inte tyckte att Sankta Psyko är någon nagelbitare så var jag ändå nyfiken på hur det färdiglagda pusslet skulle se ut. Det finns hela tiden ett intressant driv framåt.
Jag är glad över att Johan Theorin vågade sätta stopp och avsluta boken på det sätt han gjorde, även om en del av mig gärna hade önskat få veta än mer om efterspelet av de sista kapitlens händelser.
Betyg: 3,5 av 5.
Eldvittnet
Birgittagården är en anstalt för unga kvinnor och flickor med destruktivt beteende, och den ligger ensligt belägen i de norrländska skogarna. En natt hittas en av flickorna mördad i sin säng. Hon ligger med båda händerna för ögonen, och ingen har hört eller sett något. En annan av flickorna är försvunnen.
Kommissarie Joona Linna tar sig till Birgittagården för att som observatör försöka få lite klarhet i det märkliga fallet. Vem har mördat Miranda, och pekar ledtrådarna verkligen åt rätt håll? Och vem är kvinnan som desperat ringer Joona och påstår att hon besitter viktig information om vad som har hänt och att hon kan dela med sig av den mot betalning?
Eldvittnet är Lars Keplers (aka makarna Ahndoril) tredje bok i serien om Joona Linna. Med tanke på att de två tidigare var riktiga nagelbitare hade denna stora skor att fylla, vilket den klarade galant. Det var längesedan jag läste en bok med sånt driv. Att lägga den ifrån sig var närmast en plåga, och jag ville bara ha mer.
Trådarna vävs ihop på ett snyggt sätt i slutet. Jag anade dock gåtans lösning lite halvt i ett relativt tidigt skede, men det var garanterat bara för att jag (deckarskadad som jag är) verkligen letade efter svaret och vände upp och ner på varenda liten sten. Men det är en långt ifrån förutsägbar bok, även om den eventuellt tappar fart mot upplösningen, om än bara lite. Det vägs dock upp med att vi parallellt med handlingen får veta mer om Joona Linnas familj, och i slutskedet av boken byggs spänningen upp inför bok nummer fyra. Och det verkar så spännande att jag inte förstår hur jag ska kunna vänta tills den kommer ut.
Eldvittnet är definitivt en av årets bästa deckare. Jag har bara två ord. Läs den.
Allt eller inget
Igår läste jag ut Rickard Engfors självbiografi Allt eller inget.
Det är en självutlämnande bok om mannen som kvällstidningarna en gång i tiden utsåg till Sveriges snyggaste kvinna. Rickard Engfors guidar läsaren snyggt genom sina år som blomstrande dragshowartist, vidare till rollen som kreatör och stylist för de stjärnor som han själv en gång imiterade, genom tvära svängar och kast fram till nuet. Däremellan hinner vi med diverse missbruk, panikångestattacker och kollapser.
Rickard Engfors sparar inte på krutet. Han berättar öppet om hur hans liv har sett ut, hur det har pendlat mellan himmel och helvete, och hur han balanserat på en skör tråd däremellan.
Det är en inspirerande bok, och jag fascineras över denna man som jag visste så lite om tidigare. Vill han något går han in för det helhjärtat och ser till att det blir så. Kanske är det just därför som han lyckats skriva en bok som både fängslar och berör. Jag gillar den skarpt.
Theeey're heeere!
Så har jag nu äntligen Game of Thrones- böckerna i min ägo. Fem tjocka tegelstenar på engelska. Vilken tur att jag har rätt många andra böcker som jag tänker plöja igenom först, för jag tror att dessa kräver lite mental förberedelse.
Änglamakerskan
Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. När polisen, efter att ha fått ett kryptiskt telefonsamtal, anländer till ön möts de av en uppdukad påskmiddag och den yngsta dottern Ebba, som ensam tultar runt i matsalen. Resterande familjemedlemmar har aldrig återfunnits.
Decennier senare återvänder Ebba till ön tillsammans med sin man, efter att de har förlorat sin son i en olycka. Tanken är att de ska rusta upp den gamla barnkolonin, där hennes pappa en gång drev en internatskola, och öppna ett bed and breakfast. Men någon verkar vara av en annan åsikt, och de hinner knappt mer än sätta sina fötter på Valö innan någon försöker bränna ner det gamla huset. Och när de börjar bryta upp matsalsgolvet hittar de stora mängder torkat blod. Kan detta vara en pusselbit i gåtan kring vad som hände Ebbas familj den där påsken för så många år sedan?
Jag har varit ett fan av Camilla Läckberg sedan jag läste hennes debut Isprinsessan. Hennes historier om Fjällbacka fascinerar mig, och jag dras till hennes berättarteknik. Jag gillar hur hon väver ihop dåtid och nutid och på så sätt ger än mer liv åt sin berättelse.
I Änglamakerskan har hon lyckats hitta en story som är både fängslande och spännande. Det är flertalet trådar som snyggt binds ihop, och även om jag, när det började dra ihop sig, misstänkte utgången så fanns det ytterligare en liten knorr på slutet som jag inte lyckats förutspå.
Änglamakerskan är sannerligen en bok i min smak, och jag kan varmt rekommendera den om man är sugen på att ge sig i kast med en deckare.
Betyg: 4 av 5.
Hungrig- Crystal Renns berättelse
Det här är Crystal Renns egen berättelse om sin väg till att bli den mest framgångsrika plus size- modellen genom tiderna. Det är en naken och självutlämnande berättelse om hur allting började, hur en agent sådde ett frö i hennes huvud att om hon bara kunde gå ner sisådär trettio kilo skulle hon bli en starkt lysande stjärna inom modellbranschen. Detta lilla frö utvecklade sig snabbt till anorexia och självhat, och den där utlovade succén uteblev. Tills det att Crystal inte orkade mer- och allting vände.
Detta är en stark berättelse om hur långt en människa kan vara beredd att gå för att uppnå en dröm. Om hur stark makt andra människor kan ha över en, och vilka hemska människor som arbetar inom modeindustrin. Jag blir tamejtusan mörkrädd när jag läser om hur stylister öppet visar sin ilska över vilka "tjocka" modeller de "tvingas styla" under plåtningar. Modeller som i många fall lider av ätstörningar och har ett BMI som signalerar att de är gravt undernärda.
Smalhetsen som råder i samhället är vidrig, och det gjorde ont att läsa om fjortonåriga Crystal som bantade ner sig till 46 kilo och ändå fick höra att hon hade för stora lår. Hur hon till slut inte åt annat än grönsallad och tränade åtskilliga timmar varje dag. Men lika ont som det gör att läsa om hennes jobbiga år, lika härligt är det att läsa om när hon bestämmer sig för att det får vara nog.
Det kanske är föga förvånande att jag, som gillar starka livsöden, föll för den här boken. Jag rekommenderar den varmt!
Nytt i bokhyllan
Hösten har väl knapapst gått någon obemärkt förbi, och säga vad man vill om den årstiden men det är väl den tiden på året då man inte behöver ha dåligt samvete över att man sitter inomhus i soffan och sträckläser en bra bok.
Inte för att min samling av böcker som står på tur att bli lästa håller på att ta slut, men jag kände att det var dags att fylla på med ytterligare några godingar. Så att jag aldrig riskerar att sitta där utan något att läsa...
Det kliar i fingrarna på mig att få sätta klorna i alla dessa sex böcker, men innan dess måste jag förstås läsa ut boken jag håller på med- samt en bok som jag lånat av en kollega. Det får bli racerläsning, tror jag.
Någonstans inom oss
Någonstans inom oss tar avstamp i en kylig höstkväll när karriärkvinnan Rebecka hoppar från Fjällgatan i Stockholm. Så fort hon har tagit steget ut från klippan ångrar hon sig, men då är det redan för sent och hon störtar obönhörligt mot den hårda asfalten.
Istället för att svepas bort från jordens yta hamnar Rebecka nu i någon sorts mellanläge. Hon vandrar runt på jorden som ett spöke och möter sin personliga skyddsängel Arayan som tålmodigt försöker vägleda henne mot det så berömda "ljuset". Men dit vill inte Rebecka. Hon har alltför svårt att lämna sin numera änkling till make. En make som hon inte behandlat särskilt bra under deras tid tillsammans. Genom att konsekvent stöta bort honom för att sedan skänka honom en liten bit äkta kärlek har hon lyckats behålla honom i sitt nät, och nu när hon inte längre finns inser hon hur dumt hon har betett sig.
Det här är Kajsa Ingemarssons nionde bok, och det är nog tur det. För henne, alltså. För hade det varit hennes debutroman hade den nog överhuvudtaget aldrig ens blivit antagen av ett förlag. Jag är hemskt ledsen att säga det då jag verkligen gillar Kajsas tidigare böcker, men det här är riktigt dåligt.
Det är platt och stereotypt. Inte en enda gång fattar jag några som helst sympatier med någon av karaktärerna, i synnerhet inte med Rebecka. Alla karaktärer verkar dessutom vara rejält korkade, och som läsare förstår man nästan omgående varthän historien barkar. Inte en enda överraskning bjuds det på och när jag läst ut Någonstans inom oss hade jag bara en enda fråga. Vad i helsike vill Kajsa Ingemarsson säga med den här boken?
Barn av sin stad
Jag har nu läst klart den andra delen av Per Anders Fogelströms Stockholmsserie- Barn av sin stad.
I den första boken får man följa Henning, som flyttar in till Stockholm från landet, och hur han formar sitt liv efter stadens och träffar Lotten. I denna bok får vi istället följa deras barn. August har blivit bortadopterad till ett förmöget par där han har svårt att finna sig till rätta, samtidigt som han känner att han inte längre riktigt passar in hos sin gamla familj. Hans syster Emelie lever däremot kvar på fattigdomens Södermalm, men klarar sig ganska bra ändå. De lever i helt skilda världar trots att de befinner sig i samma stad, men båda tampas de med olika problem av olika svårighetsgrader.
Som jag har sagt så många gånger förr- jag älskar att läsa om hur det såg ut och hur allting fungerade i Stockholm förr i tiden. Per Anders Fogelströms böcker är dessutom extremt välskrivna och detaljerade, och det är lätt att föreställa sig hur livet för befolkningen var på artonhundratalet. Barn av sin stad är inget undantag, och jag kan inte annat än att varmt rekommendera den.
Helgonet
Helgonet är den fjärde boken i Hammarbyserien av Carin Gerhardsen.
En natt i augusti skjuts den älskade och respekterade familjefadern Sven- Gunnar Erlandsson till döds med ett skott i nacken efter en krogkväll med sina vänner. Hans död är ett mysterium då han enligt alla källor var en varm och generös människa, som utöver sitt brinnande intresse för barn- och ungdomsfotboll även engagerade sig för samhällets utstötta. Allt poliserna har att gå efter är en uppblött papperslapp med utfluten text och en uppsättning spelkort man funnit i offrets ficka.
Gerhardsens serie om Hammarbypoliserna har länge legat på min personliga topplista över svenska deckare. Tyvärr blev jag lite besviken på Helgonet. Den var inte lika fängslande som de tidigare böckerna, och den var till viss del rätt förutsägbar. Intrigen kändes inte helt genomarbetad och lite lam i jämförelse, allting följde en snitslad bana utan att vika av för mycket åt något håll. Och det är då det riskerar att bli tråkigt.
Tro nu inte att jag tycker att det är en dålig bok. Det är det inte. Självfallet har den underhållningsvärde. Men av Gerhardsens fyra böcker i serien är Helgonet definitivt den svagaste, och jag hade förväntat mig mer.
En minishopaholic i mammas fotspår
Det är kanske inte någon hemlighet att just chic lits är mitt guilty pleasure. Nej, jag skulle ljuga om jag påstod att det var något jag hymlar med. De skapar en skön och avslappnad kontrast mot alla deckare jag plöjer igenom, och nu har jag läst ut ännu en. Boken i fråga är den senaste i Sophie Kinsellas shopaholic- serie, En minishopaholic i mammas fotspår.
Beckys och Lukes dotter har hunnit bli två år, och det där med att vara mamma är inte så enkelt som Becky trott. Lilla Minnie är ett riktigt yrväder som skapar kaos vart hon än går, och hon hjälper mer än gärna sin mamma att vinka in taxibilar och shoppa dyra kläder på nätet (utan mammas vetskap så klart). För att pigga upp sig själv och sin familj beslutar sig Becky för att ordna en stor överraskningsfest åt sin man på hans födelsedag. Helst ska det inte kosta något alls, och hon är fast besluten att hålla sitt löfte som hon gett Luke- att inte shoppa något tills hon har använt alla kläder hon äger minst tre gånger. Det där med att anordna en gigantisk fest- och samtidigt lyckas hålla alla planer hemliga för sin man- visar sig dock vara både krångligt och energikrävande. Speciellt krånglig är den där lilla detaljen att festen skulle vara gratis att anordna...
Lättsmält och roligt är två ord som sammanfattar den här boken (och egentligen alla i serien) väldigt bra. Jag fascineras över Beckys förmåga att leva i sin egen lilla värld, och bara tanken på att det springer omkring människor där ute som är precis som hon skrämmer mig lite. Men samtidigt tar man henne till sitt hjärta, och fattar sympatier för henne. Sophie Kinsella är en mästare på att skriva underhållande, och det blir aldrig tråkigt. Alldeles lagom sommarläsning.
