Helena

Det blev ingen konsert för mig igår. Vilket jag sörjer, för jag hade verkligen sett fram emot det. Men mina vänner tyckte att kön till Debaser Medis var för lång, trots att den ändå försvann rätt fort framför oss. Då jag blev nerröstad slutade det med att vi gick runt hörnet till Göta Källare istället. Jag har aldrig varit där tidigare, och har väl inte direkt hört bra saker om det stället, men jag måste erkänna att jag hade en väldigt trevlig kväll trots allt.

Kvällen inleddes hemma hos Robert. Där sjöngs det Singstar, och tro det eller ej men jag gjorde faktiskt hyfsat bra ifrån mig. Det lät inte bra, men jag fick bra poäng. Hur fan gick det till? En vinflaska senare åkte vi in till Söder, och hamnade på Göta Källare.

Det var dans hela natten. Jag kan inte minnas när jag dansade så mycket senast. Och det kan ha något att göra med att det spelades bra musik, och med det menar jag hits och schlager. Det finns inte så många ställen i Stockholm som har bra dansgolv för den musiken. Så vem vet, det kanske blir ett återbesök?

     

     

     

     

På måndag åker jag till Halmstad för att lära mig hur saker går till på lagret. Det är något som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det ska bli riktigt intressant att se hur det fungerar där nere, och få ytterligare en pusselbit till hur företaget som jag numera jobbar på fungerar. Det kommer nog vara en hel del saker som blir tydligare efter mitt besök där.

Vad jag inte ser fram emot är flygresan dit. Jag kommer förmodligen att åka det minsta planet som jag någonsin har sett, där det är piloten själv som agerar kabinpersonal. Vilket oroar mig mer än vad jag vill erkänna för mig själv. Jag är flygrädd. Inte överdrivet mycket, men starten är extremt obehaglig och ju mindre planet är desto värre är själva flygresan. Det finns med andra ord en risk att jag kommer att vara ett nervvrak på måndag. Och det jobbiga är att jag har fyra vändor med det där planet att "se fram emot". Jag ska försöka att hålla tårarna tillbaka.

Så här sammanbiten var jag efter att ha flugit propellerplan till Gotland i somras. Glad att jag överlevde. Jag befarar att planet jag ska åka med nu är ännu mindre.

Nu är jag färdigjobbad i butik. Två och en halv vecka. Det har gått fort som satan, och jag sitter här med blandade känslor. För det har faktiskt varit extremt roligt. Jobbigt med alla tunga lyft, men samtidigt inte så farligt som jag befarade för en månad sedan. Jag hhar upptäckt att jag orkar mer än vad jag trodde. Igår lyfte jag en tiokilos säck med hundmat på raka armar över huvudet, som en skivstång, utan att tycka att det var nämnvärt jobbigt. Imponerande.

Självklart har mina veckor i butik sett annorlunda ut jämfört med övriga butiksmedarbetare. Jag har ju fått prova på att göra allting, både uppgifter för butiksmedarbetare och butikschef. Samtidigt har jag jobbat heltid, vilket innebär långa dagar. I vanliga fall jobbar man sextimmarspass som mest. Det sliter, och jag har varit extremt trött när jag har kommit hem. Men jag har ändå aldrig haft tråkigt på jobbet.

Absolut roligast har varit att sitta i kassan. Som Ingela sa: "Där får du ju den där kundkontakten som vi gillar. Men till skillnad från receptionen pratar du med dem, tar betalt och sedan tar de sina varor och försvinner och så slipper du dem sedan.". Och det var rätt mycket huvudet på spiken. Det blir inga långdragna samtal där allt man vill är att de ska ge sig av, men de hänger sig kvar som iglar. Det blir ett trevligt möte, men kort.

Jag vet att jag kommer att sakna livet i butik. Framför allt alla mina fina kollegor. För jag har faktiskt fastnat för varenda en av dem. Mer eller mindre. Men vi har bestämt att vi ska ut och öla när jag kommer hem från Halmstad. Och det är något att se fram emot big time.

När jag var liten lyssnade jag en del på Kim Wilde. Och nu visar det sig att hon spelar på Viking Cinderella den 16 april. För mig är det nästan likgiltigt, men det visar sig att hon är en av E:s stora favoriter. Vilket jag inte kände till. Och nu driver han en liten kampanj att få med mig på den där båten, för han vill hemskt gärna se den spelningen. Och som vanligt är det svårt för honom att hitta någon annan som vill haka på (senast lyckades han få med sig en kollega när Johnny Logan spelade...). Hade det varit en fredag eller lördag, hade jag kunnat tänka mig att åka med. Men nu är det en torsdag, och jag känner mig inte så pigg på att slösa en semesterdag på något sådant. Även om det hade varit kul att se Kim Wilde. Hon är trots allt en åttiotalsikon med låtar som får mig att vilja dansa.

Dagens överraskning kom på förmiddagen. Jag stod i kassan och hade precis tagit betalt av en kund, och när jag vred på huvudet för att säga hej till nästa upptäckte jag att det inte var vem som helst. Det var E. Jäklar i min låda, så överraskad jag blev. Den lilla rackaren hade planerat länge att han skulle hälsa på mig i butiken, utan att säga något. Det är så typiskt honom att göra något sådant. För detta tilltag ska han naturligtvis straffas, men det var ändå ett trevligt initiativ. Även om han hånade mig för att jag var väldigt trevlig mot övriga kunder och bestämt hävdade att jag gjorde mig till, för sådär trevlig är jag minsann inte i vanliga fall...

Det har varit värsta stressigt på jobbet i dag. Det började redan på morgonen, då Butikschefen var på mig och Maria om att vi var långsamma med att packa upp frukt och grönt. Vilket vi inte kan hjälpa, för tro det eller ej men det är faktiskt extremt tungt att släpa runt på potatissäckar som väger allt från tre till tio kilo, bananlådor och övriga frukter och grönsaker som väger typ lika mycket som en hel ko. Klart att det går snabbare när Robin och Mishu plockar varor - de är starkare än vad vi är. Men vi hann klart till kl 9 när butiken öppnade i alla fall. Duktigt.

Jag hade kassatjänst i stort sett hela dagen, bortsett från någon timme vid lunchtid. Jobbigt nog började kassan strula efter lunch, så jag fick byta kassa. Vilket är mindre roligt när kunderna står i lång kö, och har lagt upp sina varor på bandet. Och det blev en jäkla rusning vid 15- snåret. Jag hann inte riktigt med, och stressade som attan. Men trots att jag blev vindögd av att scanna alla varor stämde kassan (eller kassorna, då jag använt två stycken under dagens lopp) när jag blev avräknad.

I dag fick jag förtroendet att sitta i kassan alldeles själv halva dagen. Visst, jag tackar för förtroendet, men jag var alldeles nervig i stort sett hela tiden. Tänk om jag gör fel? Tänk om jag ger tillbaka alldeles för mycket pengar? Min skräck är att det ska diffa i kassan, och det spelar ingen roll om det handlar om hundralappar eller femtioöringar. För om det är något osm jag har lärt mig så är det att det är lätt hänt att det blir fel. För i dag har det strulat något enormt med både kortterminalen och varor som inte har blivit prisändrade i systemet trots att de har en ny prisskylt ute i butiken. Och alla kunder kommer till kassan samtidigt, vilket frammanar stress som jag inte lyckas tränga bort.

Men det gick bra. När Musse räknade av kassan efter mitt pass var det ingen diff alls. Det var noll, precis som det ska vara. Och jag, som hade varit tvärsäker på att något hade gått åt skogen, kunde andas ut. Nu vet jag att jag kan. Även om PLU- koderna man slår in när det gäller frukt och grönt är rätt kluriga. Men jag vet att gurka är 73 i alla fall. Alltid något.

Det var nog inte så smart av mig att se United 93. Jag satt och snyftade så det stod härliga till under den sista kvarten, och jag är glad att jag sitter här själv för jag ser väl helt eländig ut kan jag tänka. Om en vecka flyger jag till Halmstad i ett sketet propellerplan. Och jag är flygrädd som det är. Den här filmen fick mig inte direkt att känna mig tryggare och säkrare, och att tänka på att jag inom loppet av två veckor ska sitta på ett flygplan fyra gånger får det att vända sig i magen på mig. Bra där.

Världen är så himla liten. Jag har ju tidigare berättat om att E:s kollega träffade mitt ex och hans nya tjej för ett par år sedan. Nu har det hänt igen. Att världen har visat sig vara liten, menar jag. Jag har lärt känna en kille, C, som kommer från Boden. Nu bor han i Stockholm, och han har ett tidigare förflutet som bartender på Blue Moon Bar.
 
Jag träffade honom nyligen, och jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, men vi kom i alla fall fram till att när han jobbade som bartender lärde han känna en annan kille som jobbade där, O. O hade pluggat mediateknik på KTH, och efter att ha frågat lite om honom (egentligen behövde jag bara hans fullständiga namn) så visste jag vem det var. Han var klasskompis med mitt ex J, och bodde under en period nästan granne med J på Lidingö. Jag har med andra ord träffat O ett antal gånger, även om det nu var många år sedan. Och nu visar det sig att han känner C.

Av alla människor i den här staden verkar alla leda mig tillbaka till J på ett eller annat sätt. Det är ju helt sjukt. Låt mig bara få slippa. Låt mig få leva mitt liv och blicka framåt istället för att kastas tillbaka flera år i tiden.

I snart två timmar har jag funderat på om jag ska köpa en pizza eller inte. Och nu är jag så hungrig att jag känner mig spyfärdig. Vilket gör det lättare att fatta ett beslut. Det är med andra ord bara att dra på sig kläder och bege sig till pizzerian. Och det får bli den som ligger mitt i centrum, för i dag är jag sugen på den godaste pizzan jag kan hitta i Västertorp. Och det erbjuder tyvärr inte den pizzerian som ligger närmast.

Nu börjar det märkas att jag har arbetat i butik i en vecka. Och att jag sover för lite. Tokslocknade på soffan någon timme efter att jag kom hem. Sedan sov jag några timmar, och vaknade mitt under Top Model. Efter det har jag kämpat för att hålla mig vaken fram till nu. Det dröjde ett tag innan jag insåg att jag inte hade ätit någon middag. Inte för att jag är överdrivet hungrig, men ändå. Jag borde nog ha ätit någonting. Men det är det för sent för nu, för nu borde jag fokusera på att sova på riktigt. Usch, jag är alldeles för trött för mitt eget bästa.

Jag hade en pojkvän i natt. Han var helt fantastisk. Vacker som få och med ögon som glödde när han såg på mig. Han höll min hand och fick mig att känna mig som den mest älskade flickan i världen när jag kurade ihop mig i hans trygga famn. Men hur härligt det än känns att bli älskad, så var inte det det bästa. Det bästa var känslan som jag hade. Jag älskade. Jag kände så mycket kärlek för den här killen att jag hade gjort allt för honom. Det var så befriande att känna just så, och att vara helt säker på sina känslor. Det fanns ingen tvekan.

Sedan vaknade jag upp ur min dröm och insåg att jag låg helt ensam i min säng. Drömmen var borta, men jag kunde inte förmå mig att kliva upp. Istället låg jag kvar och försökte frammana bilden av min fantastiska pojkvän igen. Jag försökte få honom att återvända till mig, men det var lönlöst. Jag var ensam igen med bara minnet av drömmen kvar.

Kvällen spenderades på café Kaffekoppen i Gamla Stan. Fikade med Carro, som red i min ridgrupp förut. Jag passade på att trycka i mig en bit hallonpaj med vaniljsås. Precis vad jag behövde efter att ha proppat mig full med massa godis tidigare i dag. Vad gäller dryck så hällde jag i mig en latte, så nu lär jag väl inte kunna somna heller, men å andra sidan tänkte jag ju inte göra det än på några timmar ändå. Det är ju trots allt lördag, och då ska man inte behöva lägga sig alltför tidigt.

Träffade dessutom min gamla klasskompis Patrik på Kaffekoppen. Jag stöter ihop med honom titt som tätt, vilket är ganska så lustigt. Oftast är det när jag är lite halvlullig och på väg in på krogen, då han extraknäcker som dörrvakt. Men i dag var jag nykter.

Om saker och ting hade sett annorlunda ut hade vi firat fem år i dag, jag och Kärleken. Det känns konstigt att tiden har gått så fort. Fem år. Ett halvt decennium. Hur i helskotta gick det till? Och vad har jag lyckats åstadkomma i mitt liv sedan den där dagen? Jag hinner inte riktigt med i svängarna.

Det kändes som att jag hade allt. Tänk vad kärlek kan fylla ett tomrum. Med lite kärlek i livet förminskas de problem man har. Man är alltid två om allting. Det finns alltid någon där. Någon som står på din sida no matter what. Nu står jag här ensam. Kärleken har gått vidare till någon annan.

För fem år sedan ägnade jag kvällen åt att spela biljard inne i ett avskilt rum i en biljardhall i Stockholm. Kärleken tittade på mig och sa att han ville kalla mig för sin flickvän. Ett halvt decennium. Jag är glad att jag inte är samma människa i dag som jag var då.

Pats - Kyss Mig Igen

Jag har ägnat flera timmar åt att göra vettiga saker i dag. Men allra bäst är nog att jag äntligen har fixat ett nytt ID- kort. Jag gjorde ju ett försök för en månad sedan, men det sket sig. Den här gången var jag mer förberedd, och hade med mig både pass och personbevis. 250 spänn gick kalaset på, och jag får vänta i drygt tre veckor. Men vad gör tre veckor när mitt gamla ID- kort gick ut 2007-11-14...

Den stora nackdelen är att jag måste hämta ut det på den bank som jag besökte i dag, och den ligger i Farsta. Där jag aldrig är, som tar lång tid att nå från mitt jobb, och som dessutom stänger kl 15. Grattis. Men om jag ringer och smörar kan de säkert fixa så att jag får komma senare.

För första gången på länge känner jag mig utvilad. Trots att jag halvt vridit på dygnet den senaste veckan, gick jag och la mig tidigt igår. För att jag kände mig trött. Ja, tänka sig, vad vuxet. Nu har jag dock fastnat i soffan, vilket inte var vad jag hade planerat.

I morgon ska min kära far skjutsa runt mig till olika affärer så att jag kan storhandla. Det är dags att fylla på frysen och kylen, så att jag kan fortsätta med all delikat matlagning som jag numera ägnar mig åt. Eller, jag försöker åtminstone. Men jag vill fan inte ägna hela dagen i en matvarubutik i morgon, så därför ska jag skriva ner en liten lista på vad jag planerar att köpa. Men det går sådär. Det är roligare att ligga på soffan och titta på tv.

Jag är lite ledsen i dag. Fick veta att en av hästarna i stallet, Mickels, var tvungen att avlivas på julaftonskvällen. Han hade kolik som bara blev värre, och det fanns inget att göra. Dessvärre fanns det heller inte särskilt många veterinärer att få tag på där på kvällen, och det blev nödslakt. Ett skott i pannan och sedan tappa honom på blod. Fina, fina Mickels. Det gör ont i hjärtat på mig. Men man får inte vara egoistisk, även om man gärna är det när det kommer till djur. Han led, och det var vad som var bäst för honom. Men det tar inte bort min smärta.

På onsdag nästa vecka är min nyårsledighet slut. Men istället för att börja jobba på huvudkontoret, ska jag ut på min tre veckor långa praktik i butik. Och efter det följer två veckor nere i Halmstad. Men först butik. Och den utvalda butiken är den nyöppnade i Västberga. Lite roligt är att den ligger i det gamla San Remo- bageriet, som jag faktiskt har en koppling till. När pappa fyllde 40 år hade han sin storslagna fest i matsalen på just San Remo. Detta då en av hans polare jobbade där. Jag finner detta rätt lustigt, att jag efter så många år återvänder till det ställe där jag stod och kastade godisbjörnar från taket.

Nyårsmiddagen drog ut lite på tiden, så vi kom iväg lite sent till nyårsfesten. Att åka tunnelbana till Aspudden gick ju smidigt, men att sedan hitta adressen där festen - det var omöjligt. Vi irrade runt som idioter, och tolvslaget närmade sig extremt fort. Lyckades till slut stanna en taxi, och han körde oss dit vi skulle. Fem i tolv knackade vi på dörren och gjorde entré på festen. Dock var det bara att bege sig ut igen, upp på berget med en fantastisk utsikt över staden. Det var nyårsnatten fångad i perfektion. Fyrverkerier, trevligt sällskap och bubbel.

Festen fortsatte sedan i villan till sent. Eller tidigt, beroende på vad man anser att halv fyra på morgonen är. Efter det tog vi en taxi till Söder, där Kristoffer bor. Först ett stopp på närmsta kebabhak, sedan efterfest i Kristoffers lägenhet. En efterfest som pågick till åtta på morgonen. Extremt trevligt.

Vi sov alla över, och morgonen efter var lite lätt seg. Men sannerligen trevlig ändå. Jag var hemma vid tretiden på eftermiddagen. Det tycker jag är bra jobbat.

Nu följer en miljon bilder.




På väg till fest i Aspudden.



Men var fan är festen?



På berget.



Gott nytt år!



Vi välkomnar 2009.



Med Kristoffer på berget.



Jag höll hårt i min bubbelflaska.



Men jag delade med mig ibland.



Robert hade en slips runt huvudet.



En populär samlingsplats.



Jag och Kristoffer stängde in oss på toaletten och diskuterade viktiga saker i livet. Och drack bubbel.



På väg till efterfesten. Mannen är en främling som kom från ingenstans.



Det dansades en hel del på natten/ morgonen.



Dagen efter.



Världens sötaste par dagen efter.



Och det här torde vara jag dagen efter. Med håret helt åt helvete.