Helena

Jag har varit lite dålig vad gäller att visa upp bilder från Londonresan. Fy skäms på mig. Men det heter ju inte bättre sent än aldrig för ingenting.

Vi hade egentligen tänkt gå på Madame Tussauds på onsdagen, men när vi kom dit ringlade sig kön lång och det kändes inte helt motiverat att stå och glo i en kö i över tre timmar. Därför åkte vi dit dagen efter, och då såg vi till att vara där när de öppnade. 50 minuters köande kändes då som om man vunnit högsta vinsten.

Det var riktigt kul att se alla dockor, även om jag gärna sett ett större utbud av skådespelare och artister. Vissa dockor var riktigt bra gjorda, medans andra var besvikelser.



Jim Carrey är en rolig rackare.



Jobbigt för Robert Pattinson att hans docka är snyggare än vad han själv är.



Alex hängde med de hårda killarna. Först Sean Connery...



... och sedan med Bruce Willis.



Angelina var väl inte direkt jättelik originalet.



Nicole Kidman var smal som en liten fågelunge.



Jag klängde lite på Arnold.



Robin Williams bjöd upp till dans.



Steven Spielberg var väldigt liten och Drew Barrymore var väldigt smal.



Marilyn Monroe var glad trots att klänningen fladdrade upp hela tiden.



Lite kär i James Dean kan man väl få vara?



Jag tog en liten fikapaus med Audrey Hepburn.



Jag skickade upp Alex i boxningsringen...



... medans jag frotterade mig med de brittiska kungligheterna.



Jag gillade Amy Winehouse- dockan. Den var väldigt lik Amy.



Passade på att bråka lite med Brittan om vem som egentligen borde ha fått det där priset.



Elvis- dockan var en av mina favoriter. Han är trots allt en av de allra största.



Jag tycker själv att jag och Dalai Lama är lite lika...



Barack Obama fanns självklart på plats.



Jag hittade inget intressant där inne.



Jag fastnade i Hulkens grepp. Men det var ganska angenämt.

På godisfronten är M&M- kulorna en favorit hos mig. Uppenbarligen är jag inte ensam om att tycka om dem, för i London har man öppnat en hel butik tillägnad de små godisarna. Om jag minns rätt så är den fem våningar stor och fylld med godis och prylar med anknytning till de färgglada små kulorna. Det. Är. Helt. Galet.



M&M:s som leker Beatles.



Självklart tog vi tillfället i akt!



Alex funderade på att köpa ett M&M- pussel.



Gabrielle velade mellan en M&M- hot rod...



... och M&M- motorcyklarna.



Det fanns godis i alla möjliga sorters förpackningar.



Det fanns M&M:s på lösvikt i alla färger man kunde tänka sig.



Det var som en gigantisk regnbåge.



Men frågan är om alla smakar likadant?



Bortsett från godiset var väl gosedjuren det vettigaste man kunde köpa.



Men vi gick därifrån tomhänta.

Min Australienbaserade kusin Gabrielle har äntligen hittat till rätt sida av jordklotet (om än bara för en kortare tid innan hon återvänder till Sydney) och vi hade sån tur att hon var i London samtidigt som jag och Alex var där. Vi mötte upp henne på torsdagen och åt lunch innan vi åkte och träffade några av hennes kompisar för öldrickande som senare blev drinkdrickande.



Av och till öste regnet ner, vilket ledde till lite sura miner. Fast efter några minuter strålade solen och då kom leendena tillbaka.



Öl nära Piccadilly.



Drinkar precis vid Piccadilly.



Det var köp två drinkar betala bara för en.



Sådana erbjudanden kan man ju inte tacka nej till! Det var en vansinnigt trevlig kväll!

Besöket i Towern var en av höjdpunkterna under vår Londonresa. Jag hade lbivit tipsad om att gå med på en guidad tur istället för att vandra omkring själv, och jag ångrar inte en sekund att vi följde upp det tipset. Guiderna var Beefeaters (eller Yeomen som de även kallas), som alla tjänstgjort i det militära i minst 22 år innan de blivit omsadlade till att vakta Towern. Vår guide var vansinngit karismatisk, och man rycktes med i hans historier om hur det sett ut i det gamla slottet förr i tiden.

Vi gick även in i kassavalvet där kronjuvelerna förvaras. Jag var ju tvungen att visa Alex var ribban ska ligga på en framtida förlovningsring. Jisses, vilka juveler. Det kan inte vara en barnlek att bära en av de där kronorna på huvudet, nackmusklerna lär få arbeta som bara den. Tyvärr fick man inte fota där inne, av förståeliga skäl, men bilder på dem kan ni hitta här.



Vår guide.



Man fick inte ens fota i souvernirshopen, så vi hade inte någon chans att ta om den här dåliga bilden. Men jag fick åtminstone bära en krona inne i Towern. Även om inte en enda sten på den kronan var äkta.



The White Tower.



Av tradition håller de flertalet korpar i bur på slottsområdet.



Vaktavlösning.



I byggnaden bakom mig förvaras kronjuvelerna.



The White Tower. Här bodde kungligheterna förr i tiden.



Alex fick också posa framför The White Tower.



Framför vallgraven. Där slängdes alla sopor och all skit, och sedan kom tidvattnet och förde med sig det ut i floden. Ett enkelt sätt att göra sig av med avfallet. Dock inte så miljövänligt och hygieniskt.

Efter shoppingmissen i Barcelona var jag övertygad om att jag skulle ha bättre tur när jag åkte till London. För London är ju en shoppingstad där ALLT finns. Trodde jag. Vi gick i affär efter affär och jag hittade inte någonting som föll mig i smaken. Inte ens inne på Topshops gigantiska butik eller på Forever 21. Jag hade blivit tipsad om att Converse var billiga, men jag tyckte inte 400 spänn var värt det. Inte om vi åker till New York i vår, där de enligt rykten ska vara ännu billigare. Då avvaktar jag hellre med ett sådant köp.

Jag antar att modet som råder just nu inte passar mig. Och trots att det kliade i fingrarna av köplust så höll jag mig till min regel- inte köpa för köpandets skull. Tråkigt, men det känns så vansinnigt mycket bättre att inte fylla på garderoben med kläder som aldrig kommer användas. Sådana kläder har jag redan för många av som det är.

Det enda jag kom hem med var ett gratis litet parfymprov. Man får väl hoppas att det luktar ok, annars kommer jag inte ha något materiellt minne från London. Bilder borträknade. Och det är en sorglig tanke.

I och med att det var första gången vi var i London (Alex business trip i januari räknas inte riktigt...) passade vi på att bocka av några av de vanliga turistgrejerna.



Big Ben och parlamentet var det första stoppet.



Westminster Abbey kom näst på tur.



Det var kanske främst jag som ville gå in i den otroligt maffiga katedralen, där Dianas begravning hölls och Prins William och Kate gifte sig.



Trafalgar Square förärades med ett besök.



Towern var ett måste att besöka. Där tog vi så mycket bilder att jag måste göra ett eget inläggför att göra det rättvisa.



Tower Bridge kom vi inte mycket närmare än så här. Men maffig som satan, det var den.



Piccadilly Circus imponerade inte det minsta. Men det hjälpte kanske inte att vi var där i dagsljus och att halva tavlan var täckt av byggnadsställningar.



Sista dagen svängde vi snabbt förbi Buckingham Palace, men där hände ingenting och dert fanns inte så mycket att se. Så vi gick snabbt vidare.

I London finns det inte bara övergångsställen för gångtrafikanter och cyklister. Även hästar måste vänta på grönt ljus innan de får gå över vägen. Underbart!

Jag ville verkligen se en musikal när vi var i London, och av en slump gick vi förbi Lyceum Theatre där The Lion King spelades. Efter att ha velat lite fram och tillbaka köpte vi de näst dyraste biljetterna. 59, 90 pund fick vi betala, men det var å andra sidan riktigt bra platser. Vi hade dessutom sån vansinnig tur att ingen satt på de två platserna framför oss, så sikten mot scenen var perfekt.

Och vilken jädra musikal det var! Min haka hängde nere vid knäna under hela öppningsscenen med Circle of life. Allting var så himla välgjort och vackert. Skådespelarna gestaltade djuren på ett sånt bra sätt att det blev väldigt trovärdigt. Jag blev helt blown away, och har fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Helt fantastiskt!

Hotellet vi bodde på i London låg i South Kensington. Närmaste tunnelbana var Gloucester Road, och det tog inte lång tid att åka in till smeten därifrån. Det var ett bra hotell, även om vårt rum var extremt litet. Vi kan ha fått det minsta hotellrummet i hela London, kanske till och med det minsta rummet i hela Storbritannien. Men det var rent och fräscht, och det var ju det viktigaste.