Helena

Jag tittar på filmen United 93 som går på tv. Och jag måste erkänna att jag blir lite lätt illamående. Oftast när filmer baseras på händelser ur det verkliga livet är det ju händelser som man själv inte har någon koppling till. Men just 11 september 2001 är något som jag har väldigt färskt i minnet. Jag var trots allt sexton år, på väg att fylla sjutton.

Jag vet exakt var jag befann mig när jag fick veta att ett flygplan hade kraschat i World Trade Center. Stod vid kiosken i Tallkrogens centrum och pratade med killen som jobbade där. Han hade radion på, och det enda de pratade om var det där flygplanet. Jag trodde att det var ett litet sportplan, då det inte framgick mer tydligt vad det var som faktiskt hade hänt.

När jag kom hem och slog på tv:n, och fick se eländet som utspelade sig på Manhattan förstod jag att det var något annat än en tragisk olycka. Jag minns att jag pratade med min kusin på telefon. Och sedan rasade tornen.

Nu när jag ser United 93 kommer dessa minnesbilder tillbaka. Jag var inte med på plats, men jag var med och bevittnade det som hände via tv:n. Precis som så många andra världen över. Det är förmodligen därför jag har så lätt att ta till mig det som nu utspelar sig på tv- rutan, och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla människor som miste livet den där dagen.