Det är sjukt hur beroendeframkallande frågetjänsten hos 118 100 är. De kommer att bli rika på mig.
"Tjejen som skriver bloggen hella.webblogg.se har kärleksproblem. Vem av killarna M och E, som hon träffar, borde hon satsa på, och varför?"
Svar:
"Det var svårt men hon verkar ju alltid ha det trevligt med M, men E fick ju en lång lista med saker hon gillar med E. 118 100 tycker att hon borde satsa på E för han verkade ha en skön balkong och hänga på. Lycka till med valet önskar 118 100."
Ja, det är ju faktiskt en anledning så god som någon annan. E har faktiskt en skön balkong, högt över Solnas takåsar. Även M har en balkong i Solna. Men den vätter mot en bilväg.
"Vem som står bakom hella.webblogg.se är det inte många som vet. Personen har valt att inte avslöja detta och därför vill vi inte göra det heller. Vi kan dock säga så mycket om att det är en ung tjej som nyligen tog studenten."
Hmm. Jag tycker inte att jag är så hemlig. Mer än att jag inte gärna talar om min bloggadress. Jag tycker att jag är ganska frispråkig vad gäller mitt privatliv, även om jag kanske inte alltid skriver saker rakt ut, utan gärna lindar in dem. Är jag så hemlig? Vad tycker du?
För i helvete, Helena. Inte en gång till. Håll dig borta! Det är det absolut bästa du kan göra, om du inte vill falla tillbaka. Varför kan du inte bara lyssna på dig själv och göra som du säger för en gångs skull? Så svårt är det faktiskt inte. Vad du än säger. Du är väl inget pucko? Eller är det det du är?
Nu är det några jävla ungar som plingar på min dörr och sedan springer därifrån. Sånt kan göra mig så förbannad. Ibland. Nu orkar jag inte bry mig. Jag tänker inte ens bemöda mig att öppna. Jag har viktigare saker för mig. Som att sitta i soffan och blogga.
Min gamla Konstvetenskapspolare Nicklas Thegerström verkar arbeta för Expressen. När vi pluggade ihop på Södertörn var han den jag umgicks med i klassen. Då fotade han för någon tidning i Södertälje. Nu har han fotat från Peace & Love- festivalen för Expressen. Kul att se att det går bra för honom.
Nu har min chef slutat. Han var på jobbet i förmiddags, men drog vid lunchtid. Jag var ute och köpte mat, så jag missade när han sa hej då, men enligt uppgift så hade han tårar i ögonen. Och han bröt tydligen ihop precis utanför dörren. Det man kan utläsa av detta är väl att det inte var så frivilligt som det getts sken av...
Jag är lite kluven. En del av mig hade velat säga hej då till honom då han faktiskt var min chef under ett och ett halvt år, medan en annan del tycker att jag har blivit så illa behandlad att det faktiskt kvittar. Är det nu man ska vara stark och skita i det, eller är det nu man ska mjukna och visa att man bryr sig om sina medmänniskor och skicka ett sms och lyckönska honom i framtiden?
Jag orkar inte gå till jobbet imorgon. Det är sista dagen för S, och hon och jag måste gå igenom en massa saker. Sedan sitter jag själv med allt igen. Känns inte helt kul. Det jag har att se fram emot nu är att jag bara jobbar den här veckan och sedan måndagen veckan efter. Sedan har jag fyra dagars semester. Det är verkligen välbehövligt.
Men först måste jag genomlida ytterligare en vecka och en dag. Jag vill inte. Känner mig som ett litet barn, men just nu är det inte roligt att gå till jobbet och jag kan inte hjälpa det. Jag måste få ladda mina batterier, pausa.
Blir inte klok på vad jag känner för E. Det börjar störa mig rätt rejält. Försökte tänka mig in i en förhållandesituation igår, men det är svårt. Det finns så mycket hos honom som jag tycker om, samtidigt som att det finns saker som jag inte är så förtjust i. Jag kan inte sätta ord på vad det är jag känner. Jag kan inte sortera mina känslor och se vad som betyder vad. Allt är en enda röra, huller om buller.
Men jag kom igår fram till att:
Jag tycker om när han håller om mig. Jag tycker om att vakna upp bredvid honom. Jag tycker om att han försöker att vara duktig i köket, fast han egentligen inte är det. Jag tycker om att äta frukost, lunch, middag på hans balkong i hans sällskap. Jag tycker om när han väljer musik och vägrar visa vilken skiva han tänker spela. Jag tycker om att han blandar alldeles för starka rom och cola- drinkar. Jag tycker om hans mjuka läppar. Jag tycker om att han envist hävdar att den gräsliga "Tre kronor"- tröjan är min. Jag tycker om att han fortfarande låter helt chockad när ämnet "mensfläcken" tas upp.
I mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön
Vad tyckte jag egentligen om gårdagens konsert? Eller konserter, kanske det heter i och med att det var två olika artister som uppträdde.
Jag har aldrig sett Thåström live tidigare, och ska jag erkänna har jag inte jättestor koll på hans solomaterial. Ebba Grön och Imperiet däremot, de gamla låtarna får mitt hjärta att klappa extra fort. Så jag gick igång mest på Märk hur vår skugga, Die Mauer och avslutande Du ska va president. Även The Haters var fantastisk.
Kent. Kent, Kent, Kent. Jag har sett Sveriges största rockband två gånger tidigare - på Stadion och i ett gigantiskt tält på Storängsbotten. Senaste gången var med andra ord 2005, så mycket har hunnit hända sedan dess. Och jäklar vad de öppnade starkt igår. Stenbrott var först ut, och de följde upp den med en rad låtar från de tidigare skivorna. Socker, Blåjeans, Celsius. Jag var helt knockad. Efter ett tag kom de dessvärre in i ett svep med låtar från den nya plattan, låtar som jag inte har lyssnat in mig på av den enkla anledningen att jag inte har fastnat för dem. Det finns väl några låtar som jag gillar, men ingen av dessa spelades. Vi fick inte ens höra Columbus.
Men mot slutet lappade de ihop hålen, och avslutningen var magnifik. Utan dina andetag. 747, som klyver berg. Kevlarsjäl. Mannen i den vita hatten, som nästan fick mig att börja gråta av... jag vet inte. Den är helt fantastisk live.
Den enda låten som jag riktigt saknade var Beskyddaren. Självklart hade jag gärna hört Musik Non Stop, Ingenting Någonsin eller någon annan favorit, men just Beskyddaren hade kunnat få mitt hjärta att brista. Har jag tur kanske de spelar den i Eskilstuna om två veckor...
De spelade Utan dina andetag. Och jag överlevde. Min första reaktion var tårar, men de kom aldrig riktigt. Låten är mig övermäktig, och den betyder alltför mycket för att jag ska kunna vara helt oberörd. Men jag bröt inte ihop. Inte en tår lämnade mina ögon. Jag kunde le efteråt. Det var vackert.
Såhär såg det ut igår. Hittade en liten film på Youtube. Min ungdoms våta dröm. Mitt hjärta slog lite fortare när jag stod där på Zinken och såg honom live för första gången.
Jag tror mig för övrigt se E:s mörklockiga huvud i den här videon. Mycket roligt.
Thåström körde Die Mauer igår. Jag är fortfarande i chock. Enligt källor har han inte spelat den sedan muren föll, men det kanske inte stämmer? Aldrig i mitt 23- åriga liv trodde jag att jag skulle få höra just den låten. Bara det gjorde det värt att ha betalat 370:- för biljetten. Det är stort.
Snart sticker jag iväg till Zinken för att se Kent och Thåström. Det här kan bli en riktigt fin kväll. Sveriges största rockband och min ungdoms våta dröm Thåström. Båda är bland det bästa som Sverige någonsin har kunnat erbjuda i musikväg.
Jag laddar med den magnifika avslutningslåten Mannen i den vita hatten. För vi ska alla en gång dö.
Hängde i baren på jobbet igår i väntan på att M skulle sluta jobba. Sedan mötte jag upp honom på Drottninggatan och vi promenerade till Sonjas Grek på Söder. Det var vår första grek, och maträtten var som vanligt Biffteki. Varför ändra på något som funkar? Vi hamnade sedan på en va Medis uteserveringar. Det var kanske i lite kallaste laget att sitta utomhus så sent, men det är klart att man ska göra det. Det är ju trots allt snart juli, och det regnade inte. Inte kul att sitta inomhus och glo då.
Det blev en mycket trevlig kväll, men så brukar det ju faktiskt vara med M. Och det var skönt att se att han tog lite egna initiativ. Sedan vet jag inte riktigt vad de betyder, eller vad jag ska göra med dem, men det är inget problem som jag tänker försöka hitta någon lösning på nu. Det jag behöver veta för stunden vet jag.
Jag vill vara lugn och harmonisk. Inte stressad och uppjagad som jag har varit den senaste tiden. Förmodligen blir det lite bättre nu när min jobbsituation har löst sig. Vi har i och för sig sjukt mycket att göra på jobbet, men jag har i alla fall ett jobb och en inkomst.
Det finns massa andra saker som ligger och gnager och får mitt hjärta att slå fler slag än vad som anses vara normalt, men jag får ta tag i en sak i taget. Man kan inte lösa allt direkt. Jag kommer att hitta dit jag vill tids nog. Det är jag övertygad om. Det kanske bara tar lite tid.
Snart har hela juni passerat, och det har fan inte varit särskilt många soltimmar. Det var några dagar som var riktigt fina, men det är alldeles för längesedan. Jag vill ha sol nu! Det är sommar. Det är tråkigt att sitta instängd på jobbet, och att få mycket sol när man släpps ut därifrån kan faktiskt rädda en hel dag. Så snälla solen, kom tillbaka! Vi saknar ju dig.
Idag fyller min kollega A år. Hela 33 år, men det kan man inte tro. Jag hade lätt gissat på 26. Vissa människor har verkligen fått rätt gener. Att det är hans födelsedag är dock en hemlighet. Han avslöjade det för mig, men jag fick lova att inte berätta för någon. Och det har jag ju inte gjort. För ni hjälper mig väl att bevara hemligheten?
Anledningen til latt han inte vill att folk ska veta är att hans avdelning har en tradition där den som fyller år bjuder på tårta. Och för honom är mardrömmen att tvingas sitta och fika med sina närmsta kollegor - för att de, enligt honom, är så tråkiga. Han arbetar hellre än käkar tårta och skvallrar i en halvtimme. Knäppt, tycker jag, och håller inte med honom om någonting.
Men eftersom A är en fin kille, och jag gillar honom, så minifirar jag honom ändå, utan att någon märker. Jag har ätit glass i min ensamhet och vi kan ju alltid låtsas att det var för att det är hans födelsedag. Det låter bättre så, i alla fall i mina öron...
Jag har äntligen fått mitt förlängda kontrakt på mitt nuvarande jobb. Ytterligare ett år, vilket man kan tycka lite si och så om, men det är ändå en trygghet för stunden. Och jag accepterar det. Så jag fick ringa till det andra jobbet, där jag varit på intervju två gånger redan, och säga att jag inte kommer att komma på ett tredje möte idag. Det känns inte nödvändigt och mest fair för alla parter.
Nu har jag kontrakt till sista augusti 2009. Ska anmäla mig till a-kassan omgående. Man måste ju ha varit medlem i minst ett år för att få någon ersättning vid arbetslöshet. Har jag inget annat då, får jag i alla fall ersättning.
Man vill vara fin och använda sina nya högklackade skor. Tydligen måste man även räkna med skavsår. Så mycket för glädjen med de nya skorna. Skavsår måste vara ett perfekt sätt att straffa en shopoholic. Tack.
Jag ser fram emot premiären av Mamma Mia. Det ryktas om att den ska vara riktigt bra och att Meryl Streep har stora möjligheter på en Oscar. Jag har inte sett musikalen, men jag kan inte tänka mig annat än att den är kalasbra. Och det är jag övertygad om att även filmen är.
Idag fick jag lön. Idag har jag köpt den där svarta klänningen som jag hängde undan igår för att jag itne hade råd att köpa den då. Som att jag behöver fler svarta klänningar i min garderob... Självklart har jag någon bra bortförklaring att komma med om någon ställer mig mot väggen - och jag har faktiskt inte någon svart klänning som har såna där axelband. Och den var billig. Kommer att använda den mycket i sommar. Ja, du ser ju, jag har hur många bortförklaringar som helst. Illa.
Passade även på att köpa en ny mascara. Och ett skärp. Och varför inte slänga in en kjol när jag ändå höll på? Jag som ytterst sällan klär mig i kjol. Jag måste tycka att den här var väldigt speciell. Gör jag det? Kanske. Nu blir det ingen mer shopping den här veckan. Och helst inte nästa vecka heller. Jag får ju inte plats med allt jag köper i mina garderober. Egentligen borde jag göra ett ryck och rensa igen, för jag vet att jag har mycket som jag inte använder. Får väl ta någon dag på semestern. Kul.
Jag tror att jag har gjort bort mig. Jag hoppas verkligen att det inte är så, men tyvärr tror jag att han hörde. Fan, fan, fan. Jag borde lära mig att inte säga såna saker när det kan finnas andra människor i närheten. Så Björn, om du läser det här - Förlåt. Det är inte det att du ser tråkig ut. Det var själva IT- kille imagen jag ville framhäva, och inte dig. Om det är lite IT- kille över någon associerar jag till något tråkigt. Jag menade inte något elakt mot dig.
Det tror jag blir lunchen med E. Jag ska bara komma på något bra ställe att gå till. Mojo, kanske? Där brukar det dock vara rätt mycket folk. Jag får nog klura lite... 12:30 är klockslaget då det smäller i alla fall.
Jag är klumpig. Det har jag fått bevisat för mig själv ännu en gång på morgonen. Halkade i badkaret och höll på att bryta nacken. Inte roligt alls. Men precis som när jag klämde fingret i säkerhetsdörren, så att halva lägenheten blodades ner, fortsatte jag att tvätta håret. Det kanske är det som kallas fåfänga...?
Har dessutom träffat Karin idag, och fått min biljett till Kent och Thåström på lördag. Ytterligare 370:- fattigare, men vad bryr jag mig om det? Musik är en av mina stora passioner, och det kan få kosta ibland.
Idag har jag köpt biljett till Lasse Winnerbäcks spelning på Zinken i augusti. Ska gå med min kusin och min faster. Det är verkligen något att se fram emot, och då inte bara för att Lasse spelar. Vi har ju även underbara Markus Krunegård och Miss Li, som kommer att stå på scen samma kväll. Jag har höga förväntningar på Om du lämnade mig nu- duetten mellan Lasse och Miss Li. Den är fantastisk på skiva, och jag kan bara hoppas att den är lika underbar live.
Men det som lockar allra mest är faktiskt Markus Krunegård. Han är min nya hjälte. Jag får helt enkelt inte nog.
Yes, jag verkar vara ett hett byte ute på arbetsmarknaden. Ikväll ska jag på en andra intervju på stället jag var på igår. Har dock lite magknip inför det, men ska försöka att tänka bort den. För ett par timmar sedan ringde en kille från ett annat jobb jag har sökt. Jag märkte det dock inte förräns efter, men han pratade in ett meddelande på mitt mobilsvar. Han vill att jag kommer på intervju nästa vecka.
Det är kul att få positiv respons på min ansökan. Självförtroendet stärks något enormt. Och jag kan ju faktiskt inte slappna av helt innan jag har sett några papper från mitt nuvarande jobb. Så det är bara att fortsätta gå på intervjuer, antar jag.
E har tydligen suttit sönder en stol på jobbet. Jag hade skämts ihjäl. Men nu var det inte jag som råkade ut för det, utan E. Och det är E som skäms. Det enda jag behöver göra den här gången är att skratta. Och självklart tala om för honom att jag skrattar, så att förödmjukelsen blir lite värre ändå. Det här ska jag komma ihåg, och använda emot honom flera gånger i framtiden. För det här är till och med bättre än mazarin- skandalen.
Jag har sovit några timmar på soffan - som jag brukar. Men den här gången somnade jag strax efter kl 20, och vaknade för en kvart sedan. Bara att förflytta sig till sängen, med andra ord. Kommer att få några timmars härlig sömn där, så jag tror att jag kommer att vara utvilad imorgon. Jag bör vara utvilad imorgon.
Illamåendet är nästan helt borta. Det ligger där långt bak någonstans, men jag kan tänka bort det. Jag har sovit bort det. Det är det som är så bra med sömn, man kan känna någonting jättestarkt men om man får sova några timmar så försvinner det. Men det är inte anledningen till att jag sover mycket...
Kent - de forna Kungarna från Eskilstuna. Fortfarande stora i mitt rike, men de sitter inte längre högst upp på tronen. Kevlarsjäl är dock en av de bästa låtarna som någonsin har gjorts. Det är fakta och inte en åsikt.
Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl Kom gör ett hål i min Kevlarsjäl
Det började egentligen redan igår kväll. Mådde illa hela kvällen, och kunde knappt somna på grund av det. Ställde fram en hink vid sängen för att vara på den säkra sidan. Men jag klarade mig. Vaknade dock flera gånger, men jag vet inte om det berodde på illamåendet, drömmar eller det ihållande regnet.
Nu harj ag gått runt hela dagen med samma illamående, utan att kunna förklara det. Jag misstänker att mycket beror på jobbet och allt runtomkring det. Men jag är inte säker. Förhoppningsvis är det inget skit som ligger i kroppen, för jag har massa saker på gång i veckan som jag inte vill ställa in på grund av sjukdom. Och absolut inte på grund av spysjuka.
Fick dock hoppa över kvällens middag med kollegorna på avdelningen. Men det gör egentligen itne så mycket, då det är lite av en avslutningsmiddag för gamla chefen som jag inte tycker om. Till råga på allt skulle vi tydligen betala kalaset själva. Glöm det. Då åker jag hellre hem och sitter framför tv:n i min ensamhet och äter spaghetti och köttfärsås.
Var ju som sagt på arbetsintervju imorse. Såhär efteråt vet jag inte riktigt om det var något för mig egentligen. Det handlade mest om att sitta och mata in information i ett system, vilket kanske inte är extremt stimulerande. Det är ett litet företag, med ca 7 anställda, många arbetar deltid. Kändes inte helt hundra.
Jag frågade min chef idag hur det går med mitt nya avtal, och hon sa att bollen ligger hos massa gubbar i Paris. Hon har fått grönt ljus från vår svenska vd, men det måste gå via andra människor också innan jag kan få några papper. Och innan det är helt bestämt och godkänt. Detta känns lite jobbigt just nu.
De har ringt från "det andra" jobbet och lämnat meddelande på mitt telesvar. De vil lträffa mig igen imorgon. Och tro det eller ej, men det känns enbart jobbigt. De är nämligen desperata, och om jag går dit imorgon kommer jag att få ett svar ganska så omgående efter det. Och de kommer vilja höra mitt svar direkt. Jag kanske får en dag på mig att tänka över det, men inte mer. Hela ledningsgruppen på mitt nuvarande jobb kommer att vara på konferens tisdag och onsdag. Så om det skulle vara så att jag får jobbet på onsdag, finns det ingen här jag kan diskutera det med. För helst av allt vill jag vara kvar här ett tag till, tills något bättre dyker upp (för det har det inte gjort ännu), men jag vill se papper på det. Så länge jag inte har sett något nytt kontrakt kan jag inte tro på det fullt ut.
Så om jag får det nya jobbet - måste jag då ta det, för min egen trygghets skull? Eller ska jag vänta på mitt nya kontrakt där jag är nu?
En bra sak med att åka hem till päronen ibland och äta middag är att man alltid får med sig massa mat hem. Dagens skörd består utav två matlådor med lasagne, och massa köttfärsås. Jag skulle väl vilja gissa på att det allt som allt räcker till 4-5 måltider. Perfekt! Speciellt som att det inte är lön förrän på onsdag. Nu ska jag ju i och för sig ut och äta med jobbet imorgon - och jag behöver inte pröjsa ett öre. Men det är på kvällen. Lite lasagne till lunch låter som en ypperlig idé, tycker jag. Längesedan nu osm jag tog med mig mat hemifrån. Får inte glömma den hemma i kylskåpet bara.
Helvetes jävla skit! Jag mår illa. Och inte på det sättet som jag kan göra ibland, det här känns allvarligare. Det känns som att jag kan spy. När som helst. Jag gör nästan vad som helst, bara jag inte har åkt på den där magsjukan som Ingela och hennes familj hade i veckan som gick. Hon var helt sänkt hela veckan. Jag har ju alltid trott (eller kanske hoppats...) att jag är immun mot allt vad sånt där heter. Jag har aldrig legat hemma och spytt flera dagar i sträck. Men nu kanske det är dags för mig att äta upp de tankarna, och krama toalettstolen i några dagar. Åh, jag hoppas verkligen inte. Inte nu, inte den här veckan.
Jag har gjort en upptäckt som har kommit att kasta om mina tankar rätt så rejält. De flesta bilder som jag lägger upp på bloggen, som jag har tagit, är fyllebilder. Varför är det så? Det är inte direkt som att man är snyggare på dem. Det är snarare så att man ser för jävlig ut på varenda bild. Jag brukar censurera mina vänner, och inte lägga ut extremt fula bilder på dem, men jag verkar inte ha något problem med att lägga ut bilder på mig själv när jag är ful som stryk. Jag tror att ni får en skev bild av mig, kära läsare... Jag är betydligt snyggare och mer sofistikerad i verkligheten. Ni kan väl låtsas att ni tror mig, snälla?
Har varit ute och promenerat med Marielle. Mycket trevligt initiativ. Vi har grottat in oss i alla problem vi har, och karlar står som vanligt högst upp på listan. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare, men troligtvis inte. Problemet är att man tänker för mycket och då skapar man problem som kanske inte finns där från början. Men det är en annan historia.
Nu hade jag tänkt vara lite duktig och städa. Jag har ju skjutit upp det hela helgen, vilket jag faktiskt inte kan acceptera. Jag ska bara sitta fem minuter till...
Jag har ju uppenbarligen inga problem med att trycka i mig en portion spaghetti och köttfärsås på två minuter. Att jag äter fort, det vet jag. Men två minuter?! Jag tittade faktiskt på klockan den här gången. Det är ett skrämmande resultat. Och det är inte alltför sällan som jag äter så fort. I normala fall kanske jag äter upp på fem minuter. Men inte när jag är stressad. Det är fan inte bra någonstans. Måste börja äta långsammare. Får väl äta lite oftare med M, för honom tar det evigheter att få i sig maten. Och äter man med någon som äter långsamt drar man ju själv ner på takten.
Shit, jag fattar inte hur mycket jag kan sova. Hade ställt klockan på 9, för jag tänkte att jag skulle få lite gjort hemma. Måste ta tag i städningen. Men när klockan ringde kände jag för att sova en halvtimme till. Jag brukar alltid vakna av mig självt efter ett litet tag när klockan har tingt. Men nu vaknade jag halv 12. Helt sanslöst. Halva dagen har ju hunnit försvinna. Marielle ringde precis när jag klev ur sängen, och undrade om jag inte vill promenera redan nu, när vädret är såpass fint som det är. Så jag får väl skynda mig att göra mig i ordning. Jag känner mig helt virrig, men det beror på att jag sovit lite för mycket, kanske.
Dagens låt: De alldeles fantastiska Peggy Lejonhjärta. Tänk att någon vänlig själ äntligen lagt ut dessa underbara pojkar på Youtube. Låten heter "Att dansa och slåss", och är från 2004.
Det verkar inte gå något roligt på tv ikväll, så jag funderar på om jag inte ska se en film istället. Snål som jag är tänker jag inte hyra någon, utan jag tar någon som jag redan har. Tyvärr har min videokanal hoppat ur och jag vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka den, så vhs är ju kört. Tråkigt då jag har flera vhs- filmer som jag inte har sett.
Tror då att det får bli Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse. En alldeles perfekt lördagsfilm.
Jag blev kallad för prinsessa igår. "Min prinsessa", för att vara helt korrekt. Du vet vad jag känner. Nej, det gör du inte. Det vet jag ju knappt själv. Men jag tror ändå att du känner det jag känner. Som jag inte vet att jag känner. Du vet vad jag menar.
Jag har ont i min högra hand, på ovansidan. Hypokondriker- Helena säger att det är någon hemsk sjukdom och att handen med största säkerhet måste amputeras. Men den vettiga Helena säger att det beror på att jag har suttit framför datorn hela dagen. Jag tror att jag den här gången ska lyssna på den vettiga Helena. Och kanske gå ifrån datorn ett tag, så att det onda kan försvinna.
Jag hade tänkt städa idag, men har inte fått arslet ur vagnen (aka soffan). Tiden går alldeles för fort. Snart är ju även den här lördagen slut. Och jag har inte åstadkommit någonting alls. Och jag tycker inte att det är ok att skylla på bakfylla och midsommarångest. För jag har trots allt mått rätt bra idag. Jag får sömsta möjliga betyg idag. Illa.
Vi har alla saker som vi inte kan få nog av. Jag är en klänningsmissbrukare. Men trots att jag har över 40 stycken och det ingenting, absolut ingenting, jämfört med vad David är besatt av. Sneakers. Jag blir helt fascinerad över alla skokartonger som finns i hans hem. De är överallt, men ändå tänker man inte riktigt på dem. Trots att det är över 300 par sneakers. Mycket imponerande.
Jag kan inte riktigt säga om det beror på alkoholen eller om det beror på att jag har sovit alldeles för mycket inatt, men mitt huvud känns inte helt hundra. Det är lätt att skylla på alkoholen, men jag var ju hemma vid 23- tiden igår och efter det drack jag inte en droppe. Satte mig framför datorn ett tag, och sms:ade med E, innan jag somnade i soffan. Vaknade ett antal gånger, men när klockan var strax efter 6 flyttade jag mig till sängen. Gick sedan upp vidd 11- snåret. Så jag tror nog snarare att det kan vara den konstiga sömnen som är den värsta boven den här gången.
Jag borde nog se till att få i mig lite vatten. Och något att äta. Undrar om pizzerian har öppet idag... Illa, jag vet, men inte fan orkar jag ställa mig och laga mat nu. Och i sådanna fall måste jag ta mig till affären först, för jag har ingenting att äta hemma. Så pizza får det nog bli...
Efter sillen och jordgubbarna och en del alkohol åkte vi till David, där det var fler människor. Trots att tröttheten då började göra sig påmind, var det mycket trevligt. Jag lyckades till och med smunka åt mig lite massage. Och det är inte illa. Den livligaste diskussionen rörde heterosexualitet vs homosexualitet, och vi bedömde enligt egna parametrar hur många procent gay folk var. Jag är tydligen 30 procent gay och 70 procent hetero. Där ser man.
Var hos Micke strax innan kl 14. Redan då öppnade jag min första alkoläsk, och jag slutade inte dricka förrän klockan var runt 23. Lite lagom onykter, med andra ord.
Det bjöds på en traditionell sillunch och sällskapet var Marielle, Micke och Shadi. Mycket trevligt och mycket god mat. Åt dock lite väl mycket, kanske, och kände mig rätt uppsvälld efteråt. Men det är smällar man får ta. Äter inte sådana silluncher särskilt ofta, så då är det ok att trycka i sig så mycket som möjligt.
Jag tror att M har smittat av sig på mig med sin tidsoptimism. Ska vara hos Micke vid 13- tiden, och här sitter jag i soffan fortfarande iklädd pyjamas. Jag vet att anledningen till detta är att jag inte vet vad jag ska ha på mig. Över 40 klänningar, but still nothing to wear. Det lutar mot den nya svarta, men inget är hugget i sten. Hade tänkt fixa en snygg frisyr, men det kan jag väl glömma. Den tiden finns inte.
Jag är faktiskt lite förvånad - och imponerad - över mig själv. Vaknade när klockan ringde, och klev ur sängen vid 8:30. Hade tänkt fixa mig själv, fixa i hemmet och fixa mat till ikväll. Men vad har jag lyckats med hittills? Jag har tagit mig till soffan, men that´s it. Och det har gått över 2 timmar. Nu känner jag mig inte så duktig längre... Har även ringt Marielel för att fråga om vilken tid vi ska ses, men hennes mobil verkar vara avstängd så jag har inte fått något svar. Det kanske är ett tecken på att jag borde rappa lite, så att det inte blir alltför stressigt när jag sedan får en tid. Men att tänka tanken och sedan fullfölja den verkar inte riktigt lyckas...
Jag tokslocknade strax efter kl 20. Och vaknade för en halvtimme sedan. Jag har med andra ord sovit bort exakt hela kvällen. Fan vad onödigt. Välbehövligt kanske, men jäkligt onödigt.
Det blilr nog en sväng förbi baren innan jag går hem idag. Har hört mig för och det är några trevliga människor som ska dit. Och det är alltför längesedan jag själv hängde där, så det är väl på tiden. Måste ju ta en öl och vänja mig vid vad som kommer imorgon. Då blir det lite mer att dricka, i alla fall om man tittar i mina mörklila påsar. Men så onykter kommer jag inte att bli, så det finns ingen anledning till oro.
Tog mig en sväng förbi Systemet på lunchen. Tänkte att det var lika bra att få det lilla problemet ur världen. Och tro det eller ej, men det var faktiskt inte så mycket folk på Systemet vid Klarabergsviadukten. Jag var övertygad om att det skulle vara trångt, men jag kunde flanera omkring där i lugn och ro. De flesta går väl dit efter jobbet idag, kan jag tänka. Senast jag var där, inför nationaldagen om jag inte minns fel, var det kö för att ens komma in. Skönt att slippa det.
Och trots att jag nu gjorde av med 230:- kan jag inte säga att jag har brutit mot mitt shoppingförbud. Det här ingår i mat- och dryckesbudgeten, och för den gäller andra regler. Regler som jag själv har bestämt. Och nej, det är inte att fuska.
En bra sak med att den snöpliga Rysslandsmatchen är över är i alla fall att E nu kommer hem. Om jag inte har helt fel flyger han hem imorgon. Förhoppningsvis träffar jag honom snart, så att jag kan känna efter hur saker och ting känns.
Jag vet inte vad det svenska landslaget sysslade med, ikväll, men jag vet att de inte spelade fotboll. De stod stilla och tittade på bollen. Precis det som de inte fick göra. Men det är så våra landslagsspelare fungerar. När vi spelar mot ett riktigt bra lag höjer vi oss till en helt annan nivå och vi har chans att vinna matcher mot lag som Spanien och Italien. När vi däremot spelar i matcher där vi är favorittippade går det åt skogen. Matchen mot Ryssland ikväll var ett utmärkt exempel på detta.
Vi var tre av kvinnligt kön och en av manligt kön som såg just matchen mot Ryssland. Det intressanta var att alla tjejer började gnälla redan i väldigt tidigt skede om att svenskarna inte klarade av att hålla tillbaka ryssarna och att vi borde byta ut spelare för att få upp tempot. Den enda mannen i sällskapet satt däremot och slängde in positiva kommentarer, och hävdade att det kommer att vända, det är lång tid kvar. Så fort vi sa något negativt kontrade han med att vi aldrig sa något positivt när de gjorde något bra.
Hur han kunde hålla det positiva tänkandet uppe så länge som han gjorde (i stort sett ända tills det att jag sa hej då til lhonom på tunnelbanan) är för mig en gåta. Samtidigt avundas jag honom. Även om fotboll i mycket handlar om att få ur sig ilska och aggressioner genom att skälla ut spelarna som man ser på tv:n. Vi var verkligen tre bitterfittor och en mycket positiv man.
Det börjar närma sig. Bara några få timmar kvar tills Sveriges öde ska avgöras. Jag har tippat 2-1 till Sverige. Det borde inte vara en omöjlighet att vinna eller spela oavgjort. Det är kämpa till sista blodsdroppen som gäller. Allt annat är oacceptabelt. Det är fascinerande hur jag, som är så ointresserad egentligen, kan förvandlas till en riktig fotbollstönt när det kommer till stora mästerskap. Men är det på liv och död så är det.
Jag var på arbetsintervju igår. Idag sa min chef att de vill förlänga mitt kontrakt ett år. Och idag har jag haft telefonintervju med ett annat jobb. De vill att jag kommer in på måndag kl 8 för en lite mer grundlig intervju. Telefonintervjun gick faktiskt riktigt bra - trots att den var på engelska. Jag imponerades nästan av mig själv. Och de verkar vara smått desperata, och behöver någon som kan börja så fort som möjligt. Vilket i och för sig är positivt om jobbet är intressant och man själv är intressant i deras ögon.
Men frågan är om jag verkligen vill ha det jobbet. Vet inte så mycket vad det går ut på än, så jag ska väl varken säga bu eller bä. Men mitt nuvarande jobb har definitivt en fördel. Så får vi se vad de säger på intervjun på måndag. Verkar det jätteintressant och bra blir det jobbigt. Men lönen måste nog vara rätt mycket bättre än den jag har nu för att jag ska byta. Jag är i grunden inte pengakåt när det kommer till jobb. Det viktigaste för mig är att jag trivs med de uppgifter som jag har och med mina kollegor. Det gör jag där jag är nu, även om det är mycket som är åt skogen också. Men mycket pengar kan definitivt få mig att flytta på mig.
Update: Har fått ett mail från en resebyrå som söker resesäljare. De vill att jag kommer på en första intervju den 27:6 för att presentera mig själv. Yeah!
Jag har ont i den del av handen som är mellan tummen och pekfingret. Den del som sägs vara den möraste på hela kroppen (för inte fan var det den möraste delen på handen). Min första tanke är som vanligt att jag nu har fått en propp. Det är alltid det första jag tänker, innan jag kommer på att det faktiskt kan finnas andra anledningar också, även om de är mindre troliga. Det är samma sak när jag ibland får ont i benet. Blodpropp! Men när smärtan sedan försvinner glömmer jag alla sådana tankar. Tills jag får ont igen. Blodpropp! Jag är hopplös.
Har precis haft samtal med min chef (som är ny på sin position då den gamla chefen sagt upp sig - det är han jag inte gillar). Samtalet rörde min anställning, och jag måste säga att jag faktiskt blev överraskad. Hon vill förlänga min anställning med ett år. Jag vet inte anställningsform eller några detaljer än, då inga papper är helt klara - HR- chefen är på semester- men det är så det kommer att bli i alla fall. Jag ska visa för henne att jag klarar av att ta det där ansvaret som krävs (som jag egentligen har visat, men jag orkar inte bry mig). Jag har hennes förtroende, jag har vd:ns förtroende och jag har gruppens förtroende. Det stärkte mig när hon sa så, vilket är oerhört viktigt då mitt självförtroende har varit helt nerbrutet. Självklart blir jag glad över att få förlängt ett år. Men samtidigt tycker jag att det är illa att det blir förlängt och inte fast. Det har redan varit alltför mycket hattande med det där.
En del av mig vill härifrån, medan en annan del vill stanna och utvecklas mer inom försäkringar. Men jag blir nog kvar ett tag till. Det är ju trots allt en trygghet.
Fan, jag kan inte hålla mig borta. Jag är där och knappar, vill veta men samtidigt inte. Varför kan jag inte låta bli? Det enda som händer är att jag blir arg och olycklig. Och det är faktiskt jäkligt onödigt. Jag ska inte hålla på och trycka ner mig själv på det sättet med saker som har varit och som är över. Titta framåt istället, ditt jävla pucko. Det är det som är det viktiga.
Varför väljer jag att blicka bakåt? Är det för att plåga mig själv? Min senaste teori är att det är för att jag försöker känna efter hur jag känner för det nya. Om jag tittar tillbaka kanske jag kan jämföra och känna hur det känns inför det nya? Kan det vara så? Att jag vill känna om det är möjligt att känna lika mycket? Det är i såna fall ett jäkligt dumt sätt att göra det på. Sluta.
Jag rotade lite i frysen, och tro fan om jag inte hittade glass! Inte Ben & Jerry´s, men det var glass. Och det är bättre än ingenting. Så nu är sötsuget stillat, och jag är lite gladare. Och det jag har lärt mig är att inte ge upp- jag kan finna det jag söker om jag bara fortsätter att leta ihärdigt.
Längtar tillbaka! Kanske dags att börja planera inför en ny resa? Februari nästa år tycker jag låter som en bra idé. Ta med mig någon härifrån, och även resa runt lite i landet? Någon som känner sig manad att haka på?
Jag känner mig så jäkla gottesugen. Lite Ben & Jerry´s glass hade inte suttit helt fel. Eller Ballerinakakor. Det var ett konstigt crave. Ballerinakakor? Nu måste något vara helfel... Tråkigt nog har jag inte en endaste liten godisbit hemma. Och ingen glass. Och inga kakor. Jag har tomater och gurka, men hur jäkla kul är det? När det är sockervecka får man unna sig saker - och då harj ag ingenting att unna mig. Det är fan illa. Gå till affären är uteslutet, så jag får väl vänta till imorgon och hoppas att suget försvinner.
Förresten - intervjun gick bra. Satt med utbildningsansvariga och receptionisten som jag i såna fall ska jobba med. De var trevliga, och ställde inte alltför många kluriga frågor. Så nu är det bara att hålla en tumme... Det roliga var att det ringde en kvinna precis när jag skulle gå från jobbet, på min mobil. Hon ringde från ett annat företag jag har sökt jobb hos, och imorgon ska hon telefonintervjua mig. Om det går bra får jag komma på en intervju. Det jobbiga är att hon pratar engelska. Så vi får väl se hru det går. Men trevligt att få lite bra feedback på min ansökan.
Laakso ska spela på Popaganda i augusti! Shit, shit, shit! Då kanske man ska ta sig en liten funderare över om man inte ska gå dit ändå. Det är några bra akter bokade redan, men inte så bra att jag tidigare har övervägt att gå dit. Å andra sidna är ju inte alla akter bokade och släppta ännu. Men något som jag retar upp mig på är att Popaganda, som förut var en gratisfestival, nu kostar. Jag vet inte om jag är villig att pröjsa 500 spänn för 2 dagar. I såna fall ska det vara riktigt bra artister som uppträder. Laakso är ett steg i rätt riktning. Och Joel Alme. Men mest Laakso.
Nu har jag varit och kollat upp var företaget ligger, där jag ska på intervju i eftermiddag. Det ligger fem minuters promenad från mitt nuvarande jobb. Perfekt. Ska försöka förbereda mig lite mentalt nu på eftermiddagen, och tvinga bort all nervositet. För jag är för jäkla nervös. Inte bra. Förhoppningsvis lyckas min ilska och irritation över semestern piska upp mig till beslutsamhet och inge självförtroende.
Teamleadern kom till mig och frågade om jag kunde tänka mig att flytta all min sommarsemester. Skjuta på vissa veckor och flytta andra flera månader. Det var längesedan jag använde så många könsord som jag har använt mig av den senaste halvtimmen. Dock inte direkt till henne. Aldrig i mitt liv att jag tänker flytta min semester! Jag har planerat saker de två veckorna i augusti, och veckan i juli behöver jag verkligen. Och hennes argument "Jag vill bara inte att du ska behöva jobba över varenda dag under sommaren" är bara skitsnack. Och hon kan för sitt liv inte förstå hur jag och Ingela har kunnat få godkänt på en vecka samtidigt. Jo, för att det skulle lösas, men det har uppenbarligen inte gjorts. Och det är faktiskt inte mitt problem överhuvudtaget. Det är en personalfråga, och sist jag kollade hade jag inte hand om sådana.
Hon kan väl flytta sin semester själv, och inte ha vecka 30-33. Ta semestern i september istället, som hon vill att jag ska göra. Jag som inte ens har kontrakt då. Jag vet inte om jag jobbar kvar. Fy fan. Jag säger bara det, fy fan. Alltid är det jag som ska flytta på mina dagar. Men inte den här gången. Aldrig i livet.
En bild från Botanic Gardens i Sydney. Man får nästan titta två gånger för att upptäcka att jag faktiskt har ben. De är inte delar av trädets stam. Jag lovar.
Det är kanske lika bra att krypa ner under täcket. Ska ju upp tidigt imorgon och vara på jobbet innan 8:30, dock inte redan kl 8:00 som imorse. Och efter jobbet är det dags för arbetsintervju för den här donnan. Den värsta nervositeten har lagt sig, men jag vet att den kommer att blossa upp igen så fort klockan börjar närma sig 16:00. Bara att bita ihop. Men om jag får min skönhetssömn inatt, kanske morgondagen blir lite enklare. Jag borde i alla fall inte ha stora påsar under ögonen, och det är ju alltid ett plus om man lyckas undvika det.
Har precis sett sista avsnittet av Vänner, och trots att jag har sett det förut började jag böla när Ross kommer hem från flygplatsen och hör Rachels meddelande på telefonsvararen, och när hon sedan står i dörröppningen och säger "I got off the plane". Varför blir jag så jäkla känslosam helt plötsligt? Jag har aldrig gråtit till Vänner förut. Helknasigt.
Jag vill hålla om honom. Känna hans hjärtslag. Känna närhet. Jag saknar honom. Han kommer inte hem förrän på torsdag, eller om det var fredag, och sedan åker han till sina föräldrars lantställe över helgen. Det är lång tid att vara borta. Det har jag inte tyckt förut, men jag tycker det nu. Varför? Jag vill inte känna så. Det ställer bara till med massa problem, och jag vill vara fri och obunden. Eller vill jag det? Handlar allt i grunden om rädsla? Jag vill inte kastas ut i okända vatten där jag ihte känner mig hundraprocentigt säker. Jag vill inte falla fritt.
Söker jag inom mig, vet jag att jag gör nästan vad som helst för att inte bli sårad. Men i slutet handlar det nog mest om att jag tror att jag inte kan ge honom det han förtjänar. Att jag kommer att förstöra det. Är det då värt att göra ett försök? Att öppna sitt hjärta? Jag har så mycket att förlora. Men samtidigt väldigt mycket att vinna. Jag måste bara reda ut mina känslor. Är det äkta, eller är det något annat? Är jag beredd att låta honom stjäla mitt hjärta?
Så var det dags att använda sig av den bokade tvättstugetiden igen. Det känns som att det är det enda jag gör. Tvätta, tvätta, tvätta. Men idag är det faktiskt lite roligare. Det är någon som har ställt ett piano i det gamla strykrummet, och nu sitter där och spelar. Det låter i hela källaren, och det är mycket rogivande. Då blir det genast lite roligare att tvätta.
Upptäckte imorse att jag på baksidan av båda benen har blåmärken strax ovanför knävecken. Det ena är lite större än det andra, och jag kan inte komma på när jag kan tänkas ha fått dem. Det känns inte som ett vanligt ställe för blåmärken. Det måste vara från när jag red i lördags, men det känns samtidigt konstigt att jag skulle ha fått dem av sadeln. Aja, inte mycket att göra åt. Det är skitfult, och jag kan inte visa mig med kort kjol/ klänning utan pantalonger innan de försvinner, men det kan jag nog överleva.
Förlåt, förlåt, jag tar tillbaka allt som jag tidigare sagt om tråkiga kollegor. Det har kanske inte varit helt rättvist, och det kan jag se när jag har lärt känna dem. Den första, som jag jobbar med, är faktiskt riktigt bra. Hon är jättetrevlig och rolig, och ligger på samma nivå som jag. Men tyvärr har hon sagt upp sig, och slutar om två veckor. Hon fick ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Den andra är fortfarande lite konstig, men man kan definitivt prata med henne.
Idag har det kommit en ny kvinna. Hon ser ut som ett vandrande lik. Nu var jag kanske elak, men det är inte långt borta. Det är verkligen så att klockorna stannar, och jag kan för mitt liv inte förstå hur hon ska kunna hinna med i det höga tempo som råder på denna arbetsplats. Hon ser ut som någon som kan tänkas jobba på bibliotek, eller på sin höjd Trygg Hansa. Det är stor tofflor och långkofta- varning på henne. Tyvärr. Men jag hoppas att jag har fel igen.
Sitter i min soffa och gäspar. Det är väl ett tecken om något på att det är dags att gå och lägga sig. Jag måste dessutom upp tidigt imorgon. Ska svänga förbi Hötorget innan jag börjar, och köpa blommor till Lennart som börjar då. Det skulle egentligen Ingela göra, men hon är fortfarande magsjuk. Usch, jag tycker synd om henne och hennes familj. De har åkt på nån riktigt aggressiv bacill/ bakterie som inte försvinner i första taget. Det blir nog till att göra en kraftansträngning imorgon bitti. Jag lär vilja snooza några gånger för mycket...
Lite otippat har jag plockat fram min gamla dagbok. Det är en tjock svart bok med vita sidor utan rader. Jag köpte den när det tog slut med J och jag behövde skriva av mig. Det är faktiskt den bästa terapin jag kan tänka mig, som inte kostar massa pengar. Att få sätta ord på mina känslor, att få ner dem på papper, gör att jag lättare kan lägga dem bakom mig och gå vidare. Jag plockar fram dagboken ibland, och läser det jag skrev för två år sedan. Då kommer självklart känslorna tillbaka, om än lite försvagade mot vad de var då. Tyvärr använder jag mig av dagboken när jag känner mig deppig och vill må ännu sämre. När jag vill förkovra mig i min egen eländighet. Men samtidigt stärker det mig. Visst, det gör ont. Men det gör mindre och mindre ont för varje gång. Och jag är säker på att det en dag kommer att komma leenden och inte enbart tårar när jag läser det som jag en gång skrev.
Det jag har märkt av är att det mest står om kärlek och killar. Ja, i stort sett allt kretsar kring de två ämnena. Å andra sidan är det oftast när jag känner mig deppig eller har något att fundera över, som jag plockar fram min hederliga gamla dagbok, och då är det oftast killar det handlar om. Jag skriver dessvärre alltför sällan numera. Det beror nog delvis på att jag har bloggen. Och även om jag inte är helt öppen om saker här, luftar jag ändå känslor. Men det blir ju en lightversion. Det är lite tråkigt. En dagbok är så mycket mer personlig. Jag ska fan bli bättre på att skriva i den. Det lovar jag mig här och nu.
Bjuder här på ett litet utdrag:
"Det är inte så att jag är svartsjuk. Men det känns ändå lite konstigt. Singel- E har en tjej. Men han sa även idag att han fortfarande har känslor kvar för mig, och att han var lite rädd för hur jag skulle ta det. Men jag är glad att han har någon. Han förtjänar en flickvän som är bra för honom, och jag tror inte att jag är rätt för den uppgiften. Men som sagt, det känns ändå konstigt. "
Vad lustigt att det fortfarande handlar om samma saker. Det är fortfarande samma problem med samma människor som ältas. Ok, vissa saker har förändrats. Någon flickvän finns inte längre med i bilden. Och jag vill inte vara elak på något sätt, och han sörjer såvitt jag vet inte över det heller, men jag är glad att hon inte finns där. Det må vara egoistiskt, men det är så jag känner. Men jag har mina anledningar. Som jag själv försöker förlika mig med just nu. Och det är definitivt inget som E sörjer över. Trust me.
Sen, när Gossip Girl är slut och jag har städat lite mer, måste jag masa mig iväg till affären och köpa mat. Jag har som vanligt ingenting ätbart hemma. Och jag vete fan vad jag ska äta till middag. Laga mat är egentligen det sista som jag vill, men man måste ju om man inte vill vara hungrig. Får klura litepå vad jag känner mig sugen på. Bara det går fort att laga.
Dra mig baklänges på en liten vagn, jag har börjat ta tag i städningen. Hallelujah! Köket är nästan helt klart, ska bara dammsuga, men det gör jag när jag har gått igenom alla rum. Har till och med plockat bort vissna blad från blommorna - det händer inte ofta. Har fixat lite i hallen också, men det är samma sak där med dammsugningen.
Den stora pucken är dock Rummet. Det är där alla saker finns, som jag inte vet var jag ska göra av dem. Alldeles för mycket som behövs göras där inne. Så jag tänkte att jag sitter ner ett tag och fnular på vad jag ska börja med... Och väntar på att värktabletten ska börja verka, så att den där jäkla mensvärken försvinner. Den hindrar mig från mitt städande...
Sådär, nu är spenatsoppan nyss uppäten. Dags att ta itu med dagens bestyr. Jag ska bara låta maten sjunka ner lite först, jag blev så satans mätt. Fan vad jag är bra på att laga spenatsoppa.
Klev faktiskt upp ur sängen kl 10:15, vilket är rätt imponerande då det faktiskt är söndag idag. Jag brukarl igga kvar betydligt längre än så, oavsett om jag fortfarande är trött eller inte. Jag har några saker på dagens To Do- lista, och inte en enda har jag börjat ta tag i.
- Städa - Stryka - Söka jobb - Se reprisen av Gossip Girl
Det enda som jag kan vara riktigt säker på att jag verkligen kommer att göra, är att se reprisen av Gossip Girl. De andra sakerna kan eventuellt behöva skjutas upp om jag råkar sitta framför datorn lite för länge. Men jag ska försöka att vara duktig. Har sagt till mig själv attj ag kan sitta vid datorn fram till lunch, när jag ska äta spenatsoppa. Efter det är det dags att ta itu med listan.
Jag fick ett sms. Vi citerar låttexter, det är vår grej. Men de utvalda textraderna har en mening, som bottnar i något som är verkligt för oss. Något vi känner, eller som beksriver en situation.
Jag tänker på dig jämt nu och alla de små saker du gör Det där sättet att le förstulet som gör att jag bara dör
2-1 till Spanien var dessvärre inte alls särskilt rättvist. Jag blev positivt överraskad av vårt svenska landslag, de var riktigt duktiga första halvlek. Det borde ha blivir 1-1, det hade varit det mest rättvisa resultatet. Och mest gynnsamma om det ändå inte var meningen att vi skulle vinna. Roligt var att Fredrik Stoor fick spela hela matchen, från start. Det trodde jag inte när vi gick i gymnasiet tillsammans, att det skulle bli så. Och han gjorde dessutom bra ifrån sig.
Men även om Sverige inte vann, hade vi fest hemma hos Marielle. Det var lekar med pilatesbollen, massage, bort med möbler och matta och fixa ett dansgolv. Full rulle. Och väldigt kul.
Jag hittade en liten tävling på Little Peaché´s blogg. Det är en av mina favoritbloggar, som definitivt är värd att besöka. Men jag tycker inte att du ska vara med och tävla, för de där skorna vill jag ha själv...
Tog inte särskilt många bilder igår där motivet inte var Håkan eller hans bandmedlemmar. Men några blev det. Dessvärre ser jag väl lite halvrisig ut på de flesta, och Marielle ställde bara upp om jag lovade att inte lägga upp dem på bloggen. Så det gör jag inte. Däremot bjuder jag på mina egna fulbilder.
Håkan Hellström på Gröna Lund för tredje året i rad. Och även den här gången levererade han som han skulle. Alltid samma känsla av glädje som sprider sig i kroppen så fort han går upp på scen. Det var som en förkortad version av konserten på Arenan tidigare i år, med andra ord ingen överraskning i låtlistan. Men det gör absolut ingenting. Han spelar ju de låtar man vill höra. Även om han gärna hade kunnat få spela För sent för Edelweiss och Jag har varit i alla städer.
Tråkigt nog muppade sig min mobil när jag skulle spela in. Jag som spelade in lite på nästan varje låt, tryckte på fel knapp så att det försvann ooch inte sparades. Har några snuttar, men är väldigt besviken ändå.
Då får ni hålla tummarna för mig, för jag ska nämligen på arbetsintervju! Är sjukt nervös, men det ordnar sig säkert om jag andas. Åh, jag hoppas verkligen att det går vägen, för jag måste hitta ett nytt jobb omgående. Jag kollade förresten fel, det var inte det där försäkringsförmedlarassistentjobbet, utan ett som receptionist/ kursvärdinna. Vilket jag faktiskt känner mig säkrare i... Det vet jag att jag kan. När det kommer till försäkringar litar jag inte riktigt på min kunskap...
Jag har ett missat samtal från ett nummer som jag inte känner igen. Slog på det på hitta.se, och upptäckte att det går till ett ställe som jag skicakde in en jobbansökan till igår. Hjälp! Har kolalt upp på Platsbanken vilket jobb det är, och det är ett som försäkringsförmedlarassistent. Tro fan att de ringer till mig - det är ju typ det jag gör i dagsläget, fast på andra sidan...
Han som ringde lämnade inget meddelande. Ska jag ringa upp? Vad säger man då? "Hej, jag såg att du hade ringt mig, och jag täntke att jag ringer upp för det kan ju vara något viktigt"? Elelr ska jag vänta och hoppas att han ringer igen? Jag blir nojig, och tror att han skiter i det i såna fall. Vad skulle du göra?
Ikväll är det dags för Håkan Hellström att återigen äntra Gröna Lunds stora scen. Få saker i livet skänker så mycket glädje, energi och eufori på samma gång som en Håkan- konsert. Har du inte upplevt det, är det på tiden att du gör det. Låt kroppen få explodera, för det skulle ju va dans, dans, dans!
Om bara regnet håller sig borta kan jag garantera att det blir en toppenkväll. Jag har laddat med paraply, men hur roligt är det atrt stå och trängas med massa människor, som alla håller upp paraplyer så att man inte ser scenen. Vi får väl sitta inomhus och dricka öl tills det att Håkan går på. Men det funkar väl det med, antar jag.
Ingela har åkt på den där hemska magsjukan som hennes man och yngsta son insjuknat i. Jag trodde faktiskt att hon skulle klara sig, men icke. Även äldsta sonen springer och spyr. Så nu är jag livrädd för att jag ska åka på eländet också - vi delar ju trots allt plats i receptionen. Som tur är brukar jag ju klara mig undan sånt där när hon är sjuk, och jag hoppas verkligen att denna gång inte är något undantag.
Det tråkiga är att Ingela skulle följa med på Håkan- konserten ikväll. Nu går ju inte det. Om jag inte missminner mig så var det precis likadant senast Håkan spelade på Grönan. Hon blev sjuk och kunde inte haka på. Det verkar inte som att det är menat att bli. Tråkigt.
Just nu är jag väldigt förvirrad över mina egna känslor. Jag trodde att jag hade kläm på hur jag ville ha det. Men nu känns det inte så längre, det känns annorlunda. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Men jag vet att jag inte vill känna så, för det krånglar till allt. Och jag vill att allt ska vara glasklart, utan risk för att någon blir sårad. Men idag kände jag mer än "ingenting". Idag kände jag någonting. Jag saknar redan. Helt plötsligt känns över en och en halv vecka som väldigt lång tid, och det känns inte alls helt bekvämt. Så vad göra? Bygga på muren, så att den blir ännu stabilare?
Dagens Håkan: Känn ingen sorg för mig, Göteborg. Från debutalbumet med samma namn. Fy satan, vad bra den är. Vad bra hela den skivan är. De fyra första låtarna är en sådan urladdning att jag aldrig har sett make till något liknande. Den skivan är helt outstanding. Det är kärlek. Det är dans. Det är ren och skär eufori tills ingen orkar längre.
Så, hur var hon då, Kylie Minogue? Första halvan av konserten var lite... inte seg, men det lyfte liksom inte. Men de sista 40 minuterna, herrejäklarimig. Vilken show hon bjussade på! Jag har ju aldrig varit på någon konsert med en så stor artist tidigare, så det var en upplevelse. Absolut bäst var "I should be so lucky", som var näst sist ut. Jag saknade "The Locomotion", men jag förstår att hon vill fokusera på de nyare låtarna... Det räcker med en gammal åttiotalsdänga.
Satt mitt emot scenen, så det var ju långt bort, och bilderna blev därför inte så bra. Men om du plockar fram förstoringsglaset kanske du ser någonting.
Sitter fortfarande på jobbet, trots att jag helst av allt hade velat gå hem för längesen. Anledningen till detta är att jag, som bekant, försov mig igår. Så nu tar jag igen den timmen. Men egentligen, om man ska vara petnoga, tog jag ju igen den redan i förrgår, då jag satt till kl 17. Och det gjorde jag utan någon egentlig anledning - jag ville bara få upp närvarostatistiken lite.
Nu börjar det dock bli lite väl segt att sitta kvar framför datorn. Lutar nog åt att jag börjar dra mig hemåt snart. Det tråkiga på min himmel nu är dock att det lär vara knökfullt med folk på tågen. Och batteriet i min Ipod kommer garanterat att ta slut någonstans mellan Zinkensdamm och Liljeholmen. Något att se fram emot...
Två äpplen innan lunch är definitivt ett äpple för mycket. Nu sitter jag här, en kvart innan jag ska möta upp E för en lunchdate, och är proppmätt. Jag tror att det är dags att jag erkänner för mig själv - och resten av världen - att jag är grym på att planera.
Jag börjar nästan misstänka att det är något fel på mig. Mitt humör svänger hela tiden. Jag kan gå runt att vara jätteglad och sprudlande, för att i nästa stund dras ner och tycka att allt är skit. Efter ytterligare timmar kan världen bli underbar igen, och det enda jag gör är att skratta. De humörstämningarna som jag pendlar mellan är mestadels glädje, nedstämdhet och depp, uppgivenhet och irritation. Tror inte att detta är så hälsosamt i längden. Och jag tror att jag vet orsaken. Det är osäkerheten inför mitt jobb. Jag tror inte att jag får vara kvar efter augusti, och det tär något enormt. Jag måste ju hitta något nytt, och det är inte så himla enkelt.
Det räcker med att någon säger något, en liten sketen kommentar om nästan vad som helst, för att jag ska börja må dåligt. Jag orkar inte. Det är inte kul att gå runt och känna att allt är hopplöst. Och jag försöker verkligen att ta mig ur det, men jag har inte de verktyg som krävs. Och jag har det inte inom mig just nu att kunna vända om helt själv. Det funkar inte så. Jag funkar inte så.Tyvärr.
Lyckades försova mig idag. Rätt rejält. Vaknade tio minuter efter att jag borde ha infunnit mig på jobbet. Hade förmodligen stängt av larmet på mobilen, och somnat om tungt. När jag gör det brukar jag alltid vakna efter ett tag av mig själv, men inte imorse. Så det blev extremt stressigt. Fick springa till tåget, vilket inte är den mest idealiska starten på dagen. Kom en timme för sent. Men det är sånt som händer. Tur för mig att jag jobbade över 45 minuter igår av ingen egentlig anledning alls.
Så otroligt underbart att Zlatan äntligen fick göra mål i landslaget igen. Efter alla dessa år! Hans min när bollen gick in var helt oslagbar, redan en klassiker.Och Petters skitmål, som Marielle direkt utnämnde till "det fulaste jag sett". Och inte var det vackert, men ack så välbehövligt och bra, och det visade på en riktig kämpaglöd. Han skulle bara ha in bollen i mål, och så länge den var fri fortsatte han att kämpa. Länge trodde jag att mitt t ippande skulle nå två poäng (hade gissat på 0-0), men jag är mycket gladare åt att Sverige fick 3 poäng än att jag fick 2. Nu fick jag i och för sig inget, men jag är gladare över det. Hade dörresten tippat 3-0 till Spanien mot Ryssland, och det trodde jag faktiskt skulle gå in. Tills Ryssarna gjorde ett mål på slutet, och Spanien klämde i med ytterligare ett. Men det resultatet tror jag inte att någon annan gissade på, så jag borde ju vara safe.
Då jag har fått klagomål från vissa personer som tycker att jag lägger upp "fulbilder", tänker jag därför inte göra det denna gång. Inte för att jag någonsin lägger upp fula bilder, jag plockar faktiskt bara sådana som jag tycker är fina. Tro mig, det finns mycket värre att plocka. Men den här gången får ni nöja er med min feja. Och lite melon.
Dagens Håkanlåt: "Hurricane Gilbert". Kanske den finaste av de alla. Desperationen i slutet får mina tår att korva ihop sig. Den får hjärtat mitt att skrika rätt ut. Och frågan jag ställer mig är "Hur i hela världen skulle någon kunna sätta kedjor på en Hurricane?". Nä du, E, om vi ska ha en låt, vilket jag faktiskt tycker att vi kan ha även om vi inte är tillsammans, så är det den här. Det är ju du som är Hurricane. Hurricane Invalido.
Jag har tippat att det blir 0-0 mellan Sverige och Grekland ikväll. Jag tror att jag ångrar mig. Idag känns det som att resultatet snarare kommer att bli 1-1. För oavgjort tror jag på, men inga mål alls känns lite väl tråkigt. Men det är för sent att ändra på det nu. Men min önskan är att vi i alla fall gör ett mål mer än grekerna.
Himlen är blå. Dina ögon krymper som blåjeans. Mina ögon svider. De har torkat båda två.
Himlen utanför mitt fönster börjar skymta bakom de tunga molnen. Det ser nästan lite ljust ut inför kvällen. Bara de där utlovade skurarna håller sig borta. Det skulle göra mig så glad.
Jag har inte beställt regn till idag. Jag ska sitta utomhus och titta på fotboll. Då är regn ingenting som jag vill se skymten av. Det förstör alldeles för mycket, och kommer att bli alldeles för symboliskt när Sverige förlorar mot Grekland. För jag tror tyvärr att det kommer att bli så. Även om hjärtat önskar annorlunda. Jag har dock tippat 0-0 i vår lilla tävling på jobbet. Så om det nu är menat att bli oavgjort i matchen, kan det väl bli inga mål alls.
Är så glad för min lilla stjärna Marielles skull. Det är precis sånt som jag vill se mer av. Även hos mig själv egentligen, men nu nöjer jag mig med att glädjas åt hennes framgång.
Men grattis så jävla mycket då, Holland. Nu sprack mitt tips. Det krävs nu att Italien gör minst tre mål. Lycka till med det. Ska det vara så förbannat svårt att hålla tätt i mer än en halvtimme?
Jäklar i mig vad Holland - Italien- matchen är spännande. Det är action varje sekund. Lite roligare än förra matchen som spelades i gruppen. Tur att klockan ännu inte var så mycket, för Frankrike och Rumänien hade lätt kunnat få mig att somna om det varit mörkt ute. Nu är det krig! Nu är det kämparglöd! Nu är det EM på riktigt!
Samtidigt på en annan kanal går CSI, i vanlig ordning. Tough choice. Det är nästan så att fotbollen utklassar CSI. Men jag tror nog att jag håller fast vid femmans serie, trots allt. Sedan kan mna ju alltid zappa.
Denna vecka firar vi att Håkan spelar på Grönan på fredag. Därför är Dagens låt en relativt ny Håkan- dänga. "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
Nu är det outat att Håkan uppträder på Allsång på Skansen den 24 juni. Det är precis vad vi behöver! Den stora frågan är dock om man ska se det på plats eller på tv. Jag var där sommaren efter att hans andra platta släpptes, och det var galet mycket folk. Jag kom dit vid 13- tiden på dagen, och det var knökfullt med folk redan då. I år jobbar jag till 16:15, och när man väl lyckas ta sig till Skansen är frågan om det inte är för sent - om man vill se något. Men i någons soffa låter väl så trevligt.
Sprang förbi Apoteket på lunchen. Egentligen hakade jag mest på Ingela, men när jag väl var där köpte jag på mig en rengöringslotion för ansiktet för 50 spänn. Jag vet att jag har shoppingförbud, men det här räknar jag som en nödvändig sak (även om jag inte hade en tanke på att jag behövde den innan jag steg innanför Apotekets dörrar). Det där shoppingförbudet innefattar mestadels kläder och annan nöjesshopping. Nu ska jag bara övertyga mig själv om att det är ok, för från början var det ju förbud mot allt som inte var uppenbart nödvändigt. Jag borde nog se över reglerna igen, och inte tänja för mycket på gränserna...
Fasiken, jag känner mig nästan lite bakis fortfarande. Men det var ju i fredags jag partade så att det stod härliga till. Att vara bakfull nu, nästan två dygn senare, borde vara en omöjlighet. Förmodligen har jag bara fått hela kroppsrytmen uppfuckad. Somnade ju sent igår också, och har varit helt väck idag på grund av värmen. Borde väl sova nu så att jag är någorlunda anständig imorgon bitti.
Nu börjar jag ruttna rejält. Jag kastas ut från bloggen om jag inte gjort något under en minut. Bara att logga in igen. Jag kan inte kommentera i några andra bloggar. Datorn bara står och tuggar och sedan blir det error. Vissa bloggar kan jag inte ens läsa. Det börjar gå mig på nerverna rejält nu. Vad är det som gör det så svårt att allt ska flyta på utan krångel? Kan inte blogg.se upplysa oss bloggare om vad problemet är, så att vi vet. Så att vi kan få lite förståelse.
Vi tittar på tv tillsammans, jag och Colfax. Men jag tror att allt hon vill är att jag ska klappa henne. Hon har den där blicken i ögonen, missnöjdhet. Jag känner mig lite skyldig som inte gosar mer med henne, denna sista kväll hon bor hos mig.
Nu vet jag varför jag hade mer pengar på kontot när jag kollade för några dagar sedan än vad jag trodde att jag hade. Skattepengarna hade kommit in. 723 härliga balubas. Dessvärre har det gått åt mer pengar än nödvändigt den senaste veckan, alltid är det massa småutgifter. Två och en halv vecka kvar. Nu får jag vända lite på slantarna. Som tuur är fick jag emd mig två matlådor från päronen idag. Och jag har alla ingredienser som krävs för min beryktade spenatsoppa. Och om jag inte missminner mig har jag lax i frysen. Matmässigt klarar jag mig. Men vad gäller nöjen är det mindre roligt. Kanske dags att växla tillbaka den där 20 AUD- sedeln... Det är trots allt ca 120 spänn. Får bli morgondagens mission.
Jag pratar fotboll. Om nu bara Kroatien kan göra ett till mål på Österrike, och sedan släpper in ett, så kommer jag att kunna skratta på jobbet imorgon.
Var i Kungsan idag med E. Det är ju massa mat överallt där just nu, och vi tänkte att där kunde vi ju luncha. Och det var faktiskt trevligt. Bortsett från den där jäkla solen. Det var ju molnigt när jag lämnade hemmet, så i tron om att det skulle bli lite kyligare och regna tog jag på mig jeans. Stort misstag. Väl inne i stan gassade solen som fan och mina ben förvandlades till plaskvåta vattenfall. Inte bekvämt någonstans.
Nu sitter jag hemma hos päronen igen, får middag lite senare ikväll. Bra fär ekonomin. Som tur är hade jag ett par hotpants här, som sitter på mig nu. Mycket bekvämt, må jag säga. Inga mer jeans dagtid. under sommaren. Ever.
Helvete, vad hungrig jag börjar bli. Stod och tryckte i mig körsbärstomater för tio minuter sedan. Man tager vad man haver, heter det ju. Men inte fan hjälpte det mycket. Har inget annat som bara är att trycka i sig, och det lockar inte alls att försöka laga till någonting nu. E är på väg över. Han har varit på fest hos någon släkting i Kungsängen. Jag sa till honom att stanna på något nattöppet Donken och köpa en burgare till mig. Får se om han gör det. Det skulle ju vara väldigt trevligt om han faktiskt lyssnade den här gången. Annars får jag väl fortsätta med vad jag nu har i kylen. Gurka, kanske?
EM har börjat, och därmed är även tävlingen i gång. Såg de sista minuterna av matchen Schweiz - Tjeckien. Och visst vann tjeckerna - en poäng till mig. Jag hade däremot inte rätt på resultatet, men det gör inte så mycket. Jag känner mig fortfarande segerviss. Om nu bara Portugal kan göra ytterligare ett mål på Turkiet, så blir jag ännu mer nöjd. Då kommer jag garanterat att ligga i topp. 2- 0, men sedan så räcker det.
E kommer över ikväll. Så kanske även Marielle. Jag har tänkt hela dagen att jag ska städa och diska, cause my apartment looks like hell. Men det enda jag har åstadkommit är att ligga på soffan och sova och surfa. Har inte lyft ett finger för att det ska bli städat. Jag har inte ens klätt på mig, sitter fortfarande i morgonrock efter att jag duschade vid 13- tiden. Jag vet att det är illa. Jag vet att jag borde göra nnågot åt det. Nu. Så jag får väl göra det då.
Hade en mycket trevlig kväll med Marielle igår. Vi lagade mat (mest hon) och drack vin. Sedan åkte vi in till Trädgården. Den här gången såg vi till att vara där innan kl 21. Ingen kö och inget inträde. Dessutom billig öl fram till kl 23. Det utnyttjades maximalt. På slutet blev det till och med lite dans.
Imorse kom jag fram till att det trots allt inte är så bra att dricka en flaska vin och sedan fem öl på det. Mådde lagom bra när jag vaknade. Och det bär emot att säga det, men vissa saker från gårdagen är lite suddiga. Inte glömda, men lite suddiga i kanterna. Jag kanske borde ta fasta på det där med varannan vatten lite bättre.
När pappa fyllde 35 år var jag 4,5 år. Det är längesedan. Och det syns verkligen på den här bilden. Det enda som ser ut som det gör idag är jukeboxen och tavlorna på väggen. Och såklart kaffekopparna.
Såhär såg min pappa ut när han var barn. Bilden måste vara, om jag räknar lite och gissar, från 60- talet. Jag tycker faktiskt att det är rätt likt, även om hans öron idag inte är lika utåtstående. Och han har lite mer mustasch.
Sitter hemma hos mamma och pappa. -har precis tryckt i mig två ägg och hallonkräm. Det är en av sakerna som är bra med att komma hem - det finns alltid något att äta och päronen bjussar så gärna på det. Speciellt bra idag när jag inte hade ätit någon frukost. Av den enkla anledningen att jag inte har någonting hemma att äta.
Åkte buss från Fruängen till Svedmyra, och fy satan vad varmt det var. Jag trodde att det fanns luftkonditionering på bussar nuförtiden, men jag antar att jag hade fel. Höll på att smälta bort. Tur för mig att det inte var alltför mycket folk ombord.
Tog mig precis en titt på termometern och såg att det är 24, 9 grader. I skuggan. Och klockan är bara strax efter 10:00. Det kommer bli en varm dag. Perfekt för lite sol? Åh, jag kommer bränna mig så in i helvete...
Ska bege mig hem till päronen nu. Tänker ligga i deras trädgård halva dagen och låta solens strålar bränna mig. Fast helst av allt vill jag bli lite brun. Inte röd. Eller rosa. Bara brun. Det ska i alla fall synas att jag har varit ute i solen. Det är vad jag vill. Jag brukar ju aldrig sola, men jag gör ett undantag den här gången. För mina likbleka bena skull.
Dags att krypa ner under täcket. Känner mig egentligen inte överdrivet trött, men om jag inte lägger mig nu kommer jag aldrig att orka upp imorgon. Har satt klockan på 8. Tänker åka hem till päronen och sola i deras trädgård, och då är det lika bra att vara uppe med tuppen. Förhoppningsvis kan jag grunda och få lite färg. Och jag ska smörja in mig med solskyddsfaktor 30. Don´t worry.
N var här och lämnade Colfax. Och döm av min förvåning när bilen han kom i var en Hummer, den stora amerikanska bilen som så många stjärnor i landet på andra sidan havet glassar runt i. Han tog mig på en liten åktur. Kändes som att åka Monster Truck. Alla andra bilar var så små - och alla chaufförer i de andra, små bilarna visade så mycket respekt. De förstod väl att vi skulle kunna krossa dem om vi bara ville. Vilket jag hetsade lite för, men N är en bra förare som inte lyssnade på mina påtryckningar. Skrämmas lite hade han ju kunnat göra i alla fall.
Kunde inte låta bli att promenera upp till Sergels Torg efter jobbet. Har hört på det där tutandet, musiken och skrikandet hela dagen, så jag tänkte att jag skulle få se eländet också. Nej, ska jag vara ärlig blir jag faktiskt glad av att se alla glada studenter som inte verkar ha några bekymmer i världen. Tråkigt nog var det inget vatten i föntänen (vilket jag i och för sig kan förstå), och polisen spärrade av så att inga studentflak fick åka igenom rondellen. Bara förbi. Tråkigt.
Nu åker det förbi ett studentflak utanför som spelar Markoolios genombrottslåt "Sommar och sol". Har ett fönster öppet i receptionen för att släppa in lite luft, och då får man musiken på köpet. Känns lagom seriöst att höra texten "Ok, jag ska inte tjata men jag måste fråga - är du flata?" när man svarar i telefon. Den på andra sidan luren hör ju garanterat samma sak som jag gör.
Tror nog att jag ska ta mig en sväng förbi Plattan och fontänen innan jag åker hem idag. Tycker trots altl att det är rätt roligt med alla glada studenter.
Egentligen är det ju tragiskt. Hade jag varit Tori Spelling hade jag stämt skiten ur den plastikkirurg som fixat mina tuttar. Att operationen inte blev så lyckad som önskat kunde man ju se redan under Beverly Hills- tiden, men när hon nu har på sig den här klänningen blir problemet än en gång extra tydligt.
Fan, jag som trodde att det var två veckor kvar till lön och att det skulle trilla in massa härliga pengar på en fredag. MEn efter en titt i min kalender så vet jag nu att det är lön en onsdag, och att det är tre veckor dit. TRE veckor. Ok att jag nu upptäckte igår att jag har mer pengar på kontot än vad jag trodde, men är det så mycket att jag överlever tr eveckor utan att nalla på sparpengarna? Tveksamt.
Såhär ser schemat ut för dessa veckor:
Torsdag 5 juni - Måste inhandla solkräm. Sedan direkt hem. Fredag 6 juni - Middag med Marielle (hemma). Sedan förmodligen Trädgården eller annat trevligt uteställe.
Lördag 7 juni - Ridning. På kvällen kommer E hem till mig (alkohol har jag, så det blir ingen utgift).
Söndag 8 juni -
Måndag 9 juni - Hem efter jobbet och bli av med katten?
Tisdag 10 juni - Sverige spelar sin första match i fotbolls- EM. Ses ute på stan med några öl?
Onsdag 11 juni - Kylie Minogue på Globen. Gratis i och för sig.
Torsdag 12 juni -
Fredag 13 juni - Håkan Hellström på Grönan. Öl efteråt?
Lördag 14 juni - Sverige spelar sin andra match mot Spanien. Öl ute på stan framför storbildsskärm?
Söndag 15 juni -
Måndag 16 juni - Bokat tvättstugan. Då borde jag inte kunna göra av med några pengar.
Tisdag 17 juni -
Onsdag 18 juni -
Torsdag 19 juni -
Fredag 20 juni - Midsommarafton. Då lär det gå pengar.
Lördag 21 juni -
Söndag 22 juni -
Måndag 23 juni -
Tisdag 24 juni -
Onsdag 25 juni - Äntligen.
Några dagar är, som du ser, redan uppbokade. Har en känsla av att det kommer försvinna massa pengar på bara de dagarna. Och de dagar där jag itne har någonting planerat för tillfället lär ju bli uppbokade snart. Och då går det pengar. Vad sägs om middag hos mamma och pappa på söndag? Det brukar ju resultera i en mammalåda, så då har jag mat även dagen efter. Om inte annat får de här veckorna lära mig hur snålt jag kan leva utan att svälta alternativt tråkas ihjäl. Och det kan ju vara nyttigt. Kanske.
Två av mina käraste kollegor på jobbet har dragit igång en bettingpool inför fotbolls- EM. Man ska gissa resultat i alla gruppspelsmatcher, och man får en poäng om man gissar rätt vinnare och en poäng om man gissar rätt målresultat. Insatsen är 100 svenska riksdaler, och den som har flest poäng när gruppspelet är över tar hem hela potten.
Jag är inte särskilt insatt i vilka lag som är bra och vilka som itne är bra. Jag har ett litet hum, men i slutet tror jag alltid på de länder som har snygga spelare, fina stränder eller har namn som tilltalar mig. Med andra ord inget användbart alls i en sådan här situation. Därför fick jag kalla in experthjälp. E är det största fotbollsfanet jag känner, och han råkar dessutom jobba på SVT:s sportredaktion. Perfekt! Han fick helt enkelt tala om för mig vilka resultat han tror på. Något ska man väl ha tillbaka för att ma pröjsar tv- licensen...
Jag fick rätt bra respons av pojkarna på mitt jobb när jag lämnade in min lilla lista, så jag hoppas verkligen att E har hjälpt mig med vinnarraden. Det känns som att EM har blivit lite hetare, lite roligare och framförallt lite viktigare. Och ja, Sverige går enligt min lista vidare från gruppen (men det tror jag faktiskt inte att de gör).
Jag borde egentligen städa. Får hem lilla katten Colfax imorgon igen, och då kan det inte se ut som det gör nu. Men jag orkar inte. Får stressa hem efter jobbet imorgon och panikstäda - igen. En sak kan jag i alla fall känna mig duktig över, och det är disken. Inget berg i diskhon, för jag har de senaste dagarna diskat direkt. Men allt annat är beyond katastrof. Illa, fröken Nilsson. Jävligt illa.
Är lite lätt irriterad på min älskade vän Laptop just nu. Han trilskas, och vägrar visa mig vissa sidor. Helst av allt skulle jag vilja ge honom en rejäl käftsmäll, men jag tror dessvärre inte att det hjälper i det här fallet. Han skulle nog bara reagera ännu mer tonårstrotsigt. Jag tror att jag måste hitta ett sätt att överlista honom.
Lunchade med E idag. Vi tog oss till det där stället i backen, som jag inte vet vad det heter. Om det ens har något namn. Det där stället som i stort sett delar lokaler med Bobbys hårsalong. Jag åt den gamla beprövade tacoquesadillan.
Fick en mycket underhållande och pinsam historia berättad för mig, om en gemensam bekant. Han hade haft fest hemma, och blivit riktigt förbannad över att smulpajen han bjöd på tog slut innan han själv hann få sig en bit. På grund av detta hade han skällt ut alla 15 - 20 personer på festen och sagt att det var respektlöst och skitdåligt. Sedan klampade han in i sovrummet och drämde igen dörren efter sig. Det är ett beteende som kanske kan vara lätt att förstå om personen i fråga är fem år, men inte om han är trettio år.
Jag kom i alla fall fram till att jag borde luncha med E lite oftare. Det är skönt att få rensa huvudet lite en timme mitt på dagen, och tänka på annat än jobbet. Få lite ny energi. E sa dessutom en intressant sak. Att det här förmodligen var första gången som vi sågs nyktra. Och det kanske kan ligga något i det han säger. Även om det inte är så extremt.
Från pudding till...? Man kan ju lugnt säga att åldern har hunnit ikapp Brigitte Bardot. Kul. Då vet man vad man har att se fram emot. Dags att börja smörja in sig med anti rynk- krämer redan nu?
Somnade på soffan igen, och vaknade någon gång efter kl 2. Kallsvettig. Drömde att farfar gick bort i en hjärtinfarkt. Egentligen var det en annan gubbe, men efter ett tag förvandlades han till farfar. I drömmen skulle han snart fylla 85 år. Vilket han faktiskt gör onsdag den 11 juni. Så även om det var en dröm, kan jag inte låta bli att få en klump i magen. För jag har drömt saker förut som har visat sig stämma överens med verkligheten. Men inte den här gången. Bort med det.
Dagens låt: "Kom kampsång" med Lasse Lindh och Timo Räisänen. Jäklar, vad den får mitt golv att gunga! Det här lilla mästerverket kommer att jaga mig hela sommaren.
Jag tänkte skriva ett inlägg om att jag hatar igen. Eller, egentligen är hata ett alldeles för starkt ord. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om något helt annat. Om att finna lycka, och om saker som hindrar mig från att lyckas. Att någon annan har min lycka gör mig arg, och även om det är det sista jag vill kan jag inte låta bli. Men jag vill inte spy ur mig galla över någon som faktiskt inte har gjort mig något. Jag vill verkligen inte det.
Jag behöver inte spendera särskilt mycket tid i solen för att det ska synas att det är just det som jag har gjort. Dessvärre blir jag inte sådär fint brun, utan snarare lite rödaktig. Och fräknig. När jag var yngre hatade jag de där fräknarna, och önskade bort dem av hela mitt hjärta. Idag kan jag tycka att de är lite charmiga. Men bara när jag är på humör.
Dagens lunch avnjöts på Åhléns takterrass. Det var dessvärre fler som hade samma tanke, och jag och M fick köa i nästan 20 minuter innan vi fick vår mat. Vi fick dock en bra plats ute på taket, och det var härligt att sitta ute i solen. Summan av kardemumman var att det var en mycket trevlig lunch, och det kändes alltför tungt att behöva släpa sig tillbaka till jobbet. Men ibland måste man ju.
Gick ner och köpte varsin glass åt mig och Ingela. Magnum. Mycket gott och mycket välbehövligt. Så nu är jag lite gladare igen, även om det är obetydligt. De borde återinföra X- 21 i GB:s sortiment. Det är min högsta glassönskan just nu.
Om jag inte passar mig kommer jag att somna när som helst. Illa, Helena, illa.
Men - lunch med M på Åhléns tak. Lär vara mycket folk, men det kan man väl ta. 11:50 utanför huvudentrén är det som gäller. M, om du läser det här (vilket du inte gör, för du har inte adressen) så känenr du igen mig på de enormt stora solglajjerna.
Ska nog ta och göra det oväntade. Stänga av datorn, lägga mig i sängen och läsa boken som jag precis har påbörjat - Bergdorfblondiner. Jag tycker om att läsa, men gör det alldeles för sällan numera. Jag måste börja igen, för böckerna ligger i högar. Jag köper nämligen på mig rätt mycket som sedan bara får ligga och vänta. Så läsa lite och sedan sova är perfekt.
Dagens låt är Håkans "Den fulaste flickan i världen". Jag hade en gång en tröja med den texten. Någon gav mig då en ny tröja, som han hade skrivit "Den finaste flickan i världen" på. Han tyckte inte om den jag hade gjort. Den han skrev på var hans gamla favorit t-shirt, och jag älskade att sova i den. Jag har den fortfarande i någon låda någonstans, oförmögen att göra mig av med den.
Lyckades tappa bort min mobil igen. Jag gör det hela tiden. Mobilen och tag- nyckeln till jobbet. Lägger dem på ställen som jag sedan glömemr bort. Jag kan leta till fördärvelse innan jag av en slump hittar grejerna. Nu var det alltså mobilens tur för jag vet inte vilken av gångerna i ordningen. Letade i väskan, letade på sängen, letade på alla bord jag har, letade i jackan, letade i soffan och letade under soffan. Borta. Då fick jag ta till knepet att ringa från hemtelefonen. När jag hörde de första ackorden på "En midsommarnattsdröm" kunde jag lättat pusta ut och konstatera att mobilen låg inlindad i täcket. Bra jobbat Helena.
Jag lovade ju att berätta vad Mattias hade råkat ut för...
Mattias ska gifta sig i augusti, och nu hade hans kompisar bjudit med honom på räkfrossa på en båt förra veckan, och självklart var svensexa det första som dök upp i hans tankar. Han var den första att anlända, och han blev visad till ett bord, där han satt och väntade på sina kompisar. Båten fylldes på med folk, och ett tjejgäng slog sig ner bredvid honom. Helt ok, tyckte han. Men av hans killkompisar syntes inte ett spår. Till slut blev det dags för båten att åka - vilket den också gjorde. Och där satt Mattias alldeles själv. Han gjorde dock det bästa av situationen, och käkade räkor och snackade med tjejerna som satt bredvid. Han beställde in dricka, och hade faktiskt riktigt trevligt, även om det inte blev den svensexa som han hade förväntat sig. När det sedan var dags att kliva av båten, blev han stoppad av personalen, som frågade om han inte skulle betala.
Stackarn blev iväglurad med räkbåten alldeles själv. Och fick betala för kalaset. Inklusive drickan som han hade hämtat åt tjejerna. Hade det varit jag hade jag blivit arg.
Den där jäkla äggklockan låter som en tickande bomb. Helt sanslöst, det där ljudet håller på att göra mig galen. I don´t like. Varför finns det inte äggklockor som spelar schyssta melodier istället för att ticka? Jag skulle inte ha något emot att höra lite Håkan Hellström istället för det där monotona tickandet.
Fick ett ryck och kände att jag var tvungen att baka kladdkaka. Och då jag faktiskt har massa energi idag (måste vara solen på lunchen) bestämde jag mig för att faktiskt göra verklighet av den tanken. Det går ju trots allt rätt fort att svänga ihop alla ingredienser. Och när kakan hamnat i ugnen gjorde jag något jag alltid brukar skjuta på. Jag diskade. Så nu, när det är drygt 20 minuter kvar av kakans tid i ugnen, är diskbänken helt ren. Ingen disk och inga använda ingredienser står framme. Jag känner mig extremt duktig. Där plockade jag många vuxenpoäng.
Marielle ringde. Hon är i stan och tänkte att vi kan ta sällskap hem. En perfekt idé, tycker jag. Jag kan behöva se ett vänligt och bekant ansikte, som kan få mig på lite bättre humör. Så jag tänker med andra ord inte jobba över det minsta idag. När klockan slår 16:15 går jag härifrån. Punkt.
Lunchade uppe vid kyrkan idag igen. Härligt att ligga i gräset och låta solens strålar smeka huden. Dessvärre är det vid sådana tillfällen som jag märker att jag är en äkta svenne. Hur länge kan jag ha legat där i gräset? Lite över en timme. Och min hud fick en rödaktig ton, som inte är särskilt smickrande. Jag klarar inte av att vara ute i solen utan att smörja in mig med stark solskyddsfaktor. Måste försöka tänka på det, för jag vill inte gå runt och se ut som en tomat över hela kroppen. Har alltför många gånger bränt mig på tok för mycket, ibland har jag trott att jag ska få brännskador för livet. Så det blir till att smörja in sig.
Fick en sån där obehaglig släng av hat igen. Det känns som att hon har förstört saker, men det har hon ju egentligen inte. Hon kom ju in i bilden först när allting redan var raserat. Hon bara gjorde det lite mer slutgiltigt. Tyvärr kan jag inte hjälpa att jag ibland tycker att det är hennes fel. Och då hatar jag och tycker att hon kan väl stanna där borta på andra sidan vattnet alldeles ensam. Hon förtjänar inte att vara lycklig när jag itne får vara det. När hon har det jag en gång hade.
Jag tror att jag måste öppna ögonen för annat. Jag kan inte längre stirra mig blind på något som bara står och stampar. Att jag själv är osäker på vad jag känner och vägrar släppa fram något överhuvudtaget, tror jag har gjort att jag nu inte kan känna det som behövs heller. Det har suddats ut och blivit obetydligt. Det är för sent. Gränsen är passerad. Och det tror jag inte att jag är ensam om att känna.
Jag tänker inte bryta några band, men jag tänker däremot öppna upp för annat. Hittar jag en annan blomma längs vägkanten så kommer jag att plocka den. Det tror jag är det bästa jag kan göra om jag ska kunna nå någon form av lycka på området.
Jag orkade inte laga någon middag tidigare ikväll. Jag tog mig faktiskt till affären och inhandlade ingredienser, men där tog det stopp. Resultatet av detta är att jag nu sitter här och är hungrig. Frågan är om jag kommer att kunna somna, eller om hungern är för stark och påträngande. Är det värt att göra lite nudlar? Eller är det dumt? Borde jag fokusera på att sova? Man ska inte äta såhär sent, men va fan, om man inte har ätit något sedan kl 13 kanske det är ok? Om inte annat kommer jag att vara på gränsen till död imorgon bitti. Det får nog bli lite nudlar, trots allt.
Nu har N varit och hämtat lilla Colfax. Hon såg rejält skeptisk ut, och var inte alls pigg på att åka bil. Men hon var snäll och strulade inet alls när hon skulle in i buren. Det enda som finns kvar nu är en jäkla massa katthår. Det är nackdelen med katter, de fäller som sjutton och det där håret fastnar överallt. I synnerhet soffan och sängen har råkat illa ut, så jag får väl plocka fram klädrollern och försöka få bort så mycket som möjligt. Jobbigt.
Det skulle vara så skönt att bara ligga inne hela dagen, på soffan. Surfa, glo på tv, leta lite jobb. Det där sista måste jag verkligen ta tag i, men det känns jobbigt. I vilket fall som helst så känns det som att alla dessa aktiviteter borde läggas på hyllan idag. Jag borde ge mig ut i solen. Det är jättefint väder ute. Det borde jag ta tillvara på.
Tror att jag ska äta någonting (Vad sägs om en pizza? Känner man av gårdagens alkohol fortfarande, så är det faktiskt ok.) och sedan bege mig ut på en promenad eller något. Känner inte riktigt för att lägga mig ute på gården och pressa i solen, även om det är det jag helst skulle vilja göra. Med sällskap av en bra bok. Nej, en promenad låter bra. Så får det bli.
Ligger på soffan tillsammans med katten. Det tog ett tag, men nu vet jag vad det är som får mitt illamående at ttriggas. Jag upptäckte att de extremt starka vaniljdrinkarna som Therese blandade igår och som vi inte han ndricka upp, står på bordet en halvmeter ifrån mig. Och de luktar starkt av vaniljsprit. Inte någon doft jag vill käna såhär dagen efter.
Gårdagen. Therese kom över och vi blandade diverse olika drinkar och snackade skit om ditten och datten. Marielle kunde inte komma, då hon inte mådde så bra. Tråkigt. Vi beslutade oss för att det var en kväll för Trädgården, så vi satte oss på tåget in till centralen. Väl på tåget kikade vi på bilder från julafton. Mestadels var det bilder på Thereses bror, bilder som är så extremt fula att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ingen människa jag känner kan göra sig så ful som Kristofer. Observera här att han inte är ett dugg ful i normala fall.
Framme vid Trädgården upptäckte vi att kön var alldeles för lång för att vi skulle kunna tänka oss att stå där. Minst en timme, beräknade vakten. No way, sa vi och gick därifrån. Men först plockade vi upp E, som stod längst bak i kön. Sedan tog vi oss till närmaste ställe vi kunde hitta, vilket visade sig vara ett artonårsställe där jag var några gånger under mina sena tonår. Det blev lite dricka och lite dans. Roligast var att betrakta alla dessa ungdomar, som hade stajlat upp sig rejält - vissa mer utstuderat än andra. Kul att se hur de betedde sig. Var jag också så i den åldern? God, I hope not.
Kvällen avslutades med en kebab, och ett konstaterande att E var den som var klart mest onykter i vår lilla trio. Vilket alltid är väldigt roligt. Vi kunde även konstatera att han inte kan äta kebab med bröd utan att kladda ner precis allt runtomkring. Snyggt.
