Helena

Kvällen igår blev väldigt lyckad. Några drinkar hemma med Marielle, sedan bar det av till Kvarnen. Men nytt sedan sommaren är tydligen att det numera kostar att gå in där. Vilket jag tycker är för jäkligt. En del av charmen med just Kvarnen är att det man har kunnat få ett infall att gå in där och ta en öl i ölhallen utan att det har kostat mer än just den ölen. Men nu är det 80 spänn som gäller om man vill ta den där ölen just där.

Vi styrde stegen mot nedervåningen direkt, och vem träffade vi på där om inte Anders från mitt jobb. Det blev dans, dans, dans innan vi gick en våning upp. Och där uppe mötte jag ytterligare ett bekant ansikte. Nicklas som jag pluggade konstvetenskap med för en herrans massa år sedan. Det var nära att jag inte kände igen honom först då frisyren var helt annorlunda, men han kände ju igen mig och två sekunder senare trillade poletten ner.

På vägen hem blev det en burgare vid Liljeholmen. Och jag är extremt glad över att jag mest drack vatten på Kvarnen. Baksmälla hade inte varit så trevligt idag.


     

     

     

Många tror att Nyårsafton inträffar om nästan exakt en månad, sånär som på några dagar. Det är fel. Nyårsafton inträffade idag - i alla fall på mitt jobb. Sista november betyder årsbokslut, och då december månad börjar på måndag, var i dag sista dagen på vårat räkenskapsår.

Jag tror att vi lyckades på in nästan allt i systemet innan det stängde kl 17. Jag och min kollega hade i alla fall bokat in allting som skulle bokas in för flera veckor sedan, såvi slapp oroa oss. Det enda vi fokuserar på just nu är januariförnyelsen.

Nyår ska ju firas, och även om det gick väldigt lugnt till blev det några öl i baren. Och för att festa till det lite extra tryckte jag i mig några ostbågar också. Det blir ju liksom lite roligare då.

Bloggtorkan breder ut sig i det Nilssonska hemmet. Så jag bjuder på en bild istället för text, och jag måste dessvärre påpeka att det faktiskt är tjejen på bilden som skriver den här bloggen. Hon har dock inte drabbats av påssjuka och hon ska inte vara med i nästa avsnitt av Joelbitar. Inte heller är detta ett resultat av vare sig slagsmål eller läppförstoring. Det är bara en alldeles vanlig utekväll.

Min kväll går i musikens tecken. Mest för att det inte finns så mycket roligt på tv. Egentligen borde jag städa, men vad fasiken, det kan jag faktiskt göra någon annan dag. Nu vill jag lyssna på The Killers. Så då gör jag det.

Min mage är som ett svart hål för tillfället. Jag kan stoppa i mig hur mycket saker som helst, det bara försvinner. Mättnadskänslan sitter bara i ett kort tag, sedan kommer suget efter mer. Idag har jag och min kollega mitt emot suttit och suktat efter chokladmoussetårta. Men någon sådan fanns ju inte i närheten.

Jag skulle bli glad om det visade sig att jag hade godis undanstoppat någonstans. Den där Gott&Blandat- påsen som gjorde mig sällskap igår behöver vi ju inte låtsas om... Mickes godisburk skulle inte sitta helt fel just nu. Men det är kanske bra att den befinner sig en tunnelbanestation bort. Jag menar, det vore ju elakt att trycka i sig allt hans godis.

E bjöd med mig på hockey i kväll. Det var en match mellan AIK och Huddinge på Hovet. Och sportkunnig som man är, så vet jag ju direkt att det är Allsvenskan det handlar om, och inte Elitserien. Stor skillnad, men lika kul för det. Speciellt som att jag upptäckte att målvakten i AIK är en gammal kompis och lagkamrat till min "storebror" N.

Nu är det ju tydligen som så att AIK är betydligt bättre än Huddinge, och att sistnämnda inte borde ha en chans i världshistorien att vinna. Men det var precis det de gjorde. 5-4 i sudden death. Inte var det många glada miner inne på Hovet, men jag var en av de som gladde sig åt det resultatet. Inte så mycket för att jag håller på Huddinge, utan snarare för att jävlas med E.

Och tro nu inte att jag var helt ointresserad av matchen idag bara för att jag ägnade massa tid åt min Gott&Blandat- påse. Jag har ju sedan mina tidiga tonår varit fascinerad av den sporten. Brukade till och med hänga på"storebror" N till hans hockeyträningar på Zinken, och stå och hänga i ishallen. Och alla landslagsmatcher som sändes på tv var heliga, i synnerhet när det var VM och OS. Även när Småkronorna och femtonåringarna i tv-pucken spelade.

Det var faktiskt en mycket trevlig kväll, och jag tackar E allra ödmjukast för att han bjöd med mig.

När jag börjar på mitt nya jobb ute i tjottahejti kommer jag att sakna att gå ner till någon trevlig butik som ligger precis utanför porten och shoppa en kofta för 198:-. Så som jag har gjort nu.

TSOOL.

Det blev taxi till Cliff Barnes, men när alla andra åt nöjde jag mig med att dricka något som var rött och mousserande. Dels var jag inte särskilt hungrig då jag hade tryckt i mig massa ost och kex, oxh dels hadej ag itne råd att äta. Kontot ekar ju rätt tomt, tyvärr. Men det var en trevlig kväll. Pratade några minuter med E, som ringde. Han tyckte attj ag skulle sätta mig på tåget hem, vilket han ju hade en peftoäng i. Pratade senare lite med Anders, som hade ramlat i trappan på jobbet och slagit sig i huvudet. Han satt på sjukhuset och väntade på att bli lagad. Hemskt.

Gick från CB strax efter midnatt, om jag inte minns helt fel. Fick dock vänta på massa tåg, så jag var inte hemma förrän ungefär en timme senare. Lite mer. Men kvällen var helbra. Och det beror itne på att jag blev kallad både för kontorets snyggastet tjej (av två oberoende karlar) och och för "gullet". Meningen löd "Hej då, Gullet" och så fick jag en kram.

Och nu är jag hemma, och jag förstår inte hur jag ska orka upp i morgon. Men med lite vilja så går det säkert.

Jag har 257:- kvar att leva på fram till lön. Detta är i första hand ett resultat av dyra tandläkekostnader. I morse försvann ytterligare 442:- på just det, och den här gången var det dags att kontrollera att bettskenan fungerar som den ska och göra en sista putsning av tänderna. Inte värt det. Jag tror att jag blir lurad.

Som tur är har jag inga dyra kostnader fram till tisdag, när pengar trillar in på kontot igen. Idag är det party på jobbet som gäller, i morgon är det spelkväll hos E och han står för alkohol och tilltugg, och jag har inga planer för lördag och söndag mer än städa och plocka i hemmet. På måndag ska jag tvätta, vilket jag har planerat enbart för att ldet är sista dagen innan lön. Så enligt mina beräkningar borde jag klara mig på de få slantar som jag har kvar.

"Två glas vin. Men jag rev ner några ljus i baren och har stearin över jeans och skor. Illa."

Ja, jag är glad att det inte var jag som förnedrade mig på det sättet. Men jag är glad att han gjorde det, så att jag fick något att skratta åt. Tråkigt nog fick jag inte chansen att se det själv, men det räcker med att få det berättat för sig, för det dyker upp en bild i huvudet ändå. Och jag gav honom trots allt råd om hur han ska få bort fläckarna.

Idag är ingen rolig dag på jobbet. Jag har ont i ryggen, och jag har ont i livmodern. Fråga mig inte varför, för om jag visste skulle jag försöka göra något annat åt det än att bara äta värktabletter.
Jag har extremt mycket att göra, men ingen ork att göra något åt det. Huvudet hänger inte riktigt med. Jag vill helst av allt bara ligga hemma och glo. Elelr ligga på någon trevlig sandstrand på andra sidan jordklotet. Men drömma går ju alltid. Nej, idag är ingen bra dag.

Nu är jag hemkommen från päronen, där det serverades födelsedagsmiddag för mamma. Fick mig en liten titt på mitt gamla flickrum, där jag bodde i 21 år. Där fanns nu ingenting. Min säng, min bokhylla. Alla spår efter mig var borta. För nu ska där göras om. Det ska tapetseras och läggas in nytt golv. Och in med en ny soffa och en ännu ej inhandlad 32 tums platt- tv.

Det känns lite konstigt. Det där rummet var mitt under så många år, och nu existerar jag inte längre där. Jag suddas ut, och även om det är helt naturligt känns det konstigt. Det finns inte längre någon återvändo, jag har flyttat ut. Nu är det definitivt. Om jag får för mig att övernatta hos päronen i framtiden är det bäddsoffa som gäller.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är dagen då min kära mamma fyller år. Detta firar jag genom att åka hem till mitt barndomshem och äta gratismat. Det blir inget släktkalas idag, då päronen håller på att göra om i mitt flickrum och behöver lägga all sin tid på att det ska bli klart. Men en kväll med bara oss tre funkar utmärkt för mig. Det är alltid kul att komma tillbaka hem ibland. För även om jag har ett nytt hem nu i min alldeles egna lägenhet, så kommer villan i Tallkrogen alltid att vara ett ställe där jag känner mig trygg och hemma.

Grattis älskade mamma! Du är bäst.

Gårdagkvällen slutade väl nästan som den alltid gör med E. I alla fall när man är i hemmamiljö. Med detta menar jag att man blir rätt onykter. Av någon anledning brukar fyllan dock vara värre när vi är i Solna, vilket förmodligen beror på att där är det han som ansvarar för att blanda drinkar. Och han blandar starkt.

Jag lyckades dessutom med maten, vilket som vanligt imponerade på E. Han har ju inte särskilt höga tankar om mig och min matlagning, vilket säkert grundar sig i att han själv steker på fiskpinnar, köttbullar eller falukorv och kallar det för att laga mat. Men nu erkände han att jag faktiskt kan vara rätt huslig av mig. Tack.

Istället för att se en spelfilm såg vi Army of dreamers - en livekonsert med Broder Daniel från Lisebergshallen 2004. Och det är så många känslor som rivs upp i kroppen när man ser den. Glädje, sorg, hopplöshet. Den kan varmt rekommenderas.

Men trots att jag hade mycket alkohol i blodet igår känner jag mig helt ok idag. Tack och lov. Men det hade ju inte skadat att låta bli den sista drinken.

Det tog ett tag, men jag har tamejsjuttsingen städat på rekordtid. Och fick precis sms från E, han är vid Zinken. Jag känner mig riktigt jäkla duktig. Hann till och med mejka mig lite (hur resultatet blev låter vi vara osagt). Nu är det bara att ställa sig och börja slava i köket.

Lyssnar på Alf i väntan på att man ska få veta vem som åker ur Idol.

Jag behöver hjälp. Min motivation är lika med noll, och jag måste hitta den igen. Den här sista månaden på jobbet kommer att bli ett helvete annars, och jag vill faktiskt avsluta genom att göra ett bra jobb. Jag vill inte sitta av tiden. För mitt eget samvetes skull, och för att min kollega som kommer att bli lämnad ensam med alla kommuner inte ska riskera att bli självmordbenägen och deprimerad. För den risken finns om man sitter med allt jobb själv. Jag vill verkligen hjälpa henne, och jobba på som vanligt. Men jag verkar ha stängt av den del av min hjärna som står för effektivitet och klartänk. Jag misstänker starkt att någon har sugit ut min hjärna och sprutat in sirap istället. Det måste bli ett slut på det.

Idag ska jag säga upp mig. Det är för jäkla läskigt, och jag är livrädd. Eller kanske inte livrädd, men tillräckligt nervös för att jag inte ska kunna sluta skaka. En del av mig vill vara kvar, men det går inte. Jag har fattat ett beslut som grundar sig på hur jag känner när jag är på jobbet. Och det är rätt beslut. Jag måste bara berätta det för min chef. Och försöka att hålla tårarna borta.

Tv- programmet Sanningens ögonblick är tillbaka. Jag kan inte förstå hur någon överhuvudtaget kan vilja vara med i det programmet. Ok, man kan vinna massa pengar - men till vilket pris? Nästan varje person som deltar avslöjar något som garanterat kommer att såra någon i deras närhet. Och det är inte bara deras familj och vänner som får veta dessa hemligheter, utan även alla tusentals personer som tittar på programmet. Inte helt kul att ens chef får veta massa saker om en som man inte ens vill berätta för sin familj.

Jag skulle aldrig i livet sätta mig i den där stolen. Så mycket pengar finns det inte i världen. Kanske har jag för många hemligheter? Eller så vill jag bara inte såra någon jag älskar. För visst har man gjort saker som kanske inte alltid är helt hundra, eller tyckt något om någon. Men även om jag aldrig ställa upp själv, sitter jag nu här och tittar på skiten. Med hjärtat bultande, och en nervös och orolig känsla i kroppen. Jag tycker ju synd om deltagarna, för fasiken. Samtidigt som att det, tyvärr, är lite spännande. Och jag är faktiskt nyfiken på vad Linda Rosing kommer att avslöja.

Jag var hos tandläkaren imorse, fick äntligen min väldigt eftertraktade och übersexiga bettskena. Som jag har väntat. Dessvärre var den varken midnattsblå eller ceriserosa, utan helt färglös och genomskinlig. Men det får väl fungera det med. Vad jag däremot ställer mig tveksam till är om jag verkligen kommer att använda den så ofta som jag borde (det vill säga hela tiden). Det kommer garanterat att ta ett tag innan jag får in snitsen med att sätta in den och ta ut den. Den sitter ju som berget när man väl har tryckt dit den.

För att det överhuvudtaget skulle bli någon bettskena var jag tvungen att göra ett avtryck av mina tänder. Detta fick jag sedan med mig hem. Inte visste jag att mina tänder ser sådär ynkliga ut.

Jag hade inte planerat att gå, men när nu E frågade mig om jag hade lust att hänga med tänkte jag om. För jag anser faktiskt att man måste se Oasis live åtminstone en gång innan man dör. Jag har aldrig sett dem, så det kan med andra ord vara på tiden. Jag är dock medveten om att det inte är samma fantastiska band som regerade på listorna under 90- talet, och jag har ingen aning om hur senaste plattan låter. Men jag hoppas innerligt att det blir en kanonkonsert i alla fall. Men med ståplatsbiljetter skulle jag bli förvånad om det blev annorlunda.

Tack till E, som ställde sig och köade utanför Globen ytterligare en gång för min skull.

Ett minne från mina ungdomsdagar. När Broder Daniel var störst. När Anders fortfarande fanns. Då, när livet var svartvitt, och Henrik var den som bestämde.

Den här söndagen kommer att gå i reprisernas tecken för min del. Hela veckan som har gått har ju varit så fullspäckad med aktiviteter att jag har missat program som jag verkligen har velat se. Först ut är Idol, som det egentligen inte gör någonting om jag missar. Men då jag inte har så mycket för mig kan jag lika gärna se det. Är mest nyfiken på Lars utskällda framträdande.