Helena

Det har strulat till sig med Håkan i oktober. Tror inte att jag har berättat om det. Tydligen finns det en risk (ja, för mig är det en risk) att Vasalunds fotbollslag kommer att kvala till Superettan den 29:e - den kväll som jag och E har biljetter till just Håkan på Cirkus. Och då detta är i princip det största som har hänt E, väljer han fotbollen före Håkan. Igen. Det är inte första gången han har prioriterat på detta sätt.

Han har nu lyckats få ledigt från sitt kvällsskift dagen innan,. den 28:e, och köpt biljetter till oss då. Så för mig blir det Håkan två kvällar i rad, vilket jag i och för sig inte klagar på. Men det tar inte slut där. Vad händer med E:s biljett till onsdagen? Det beror helt på fotbollen.
Om Vasalund nu kommer tvåa i Division 1 kommer denna kvalmatch att spelas, och E kommer att befinna sig på fotbollsplanen. Jag kommer då att få hans biljett och ge till någon annan. Men om Vasalund kommer trea eller vinner serien, kommer det inte att bli någon kvalmatch och då kommer E att följa med mig på konsert. Men detta kan tidigast bli klart på söndag, senast söndagen efter det. Så jag antar att vi alla får vänta.

Något som jag avskyr är när folk lägger saker på ens bord, och sedan inte förklarar vad man ska göra utan bara förutsätter att man kan. Men bara för att jag kan systemen vi jobbar i, innebär inte det att jag har koll på alla olika försäkringar. Jag kan inte ansvar bara för att jag kan olycksfall. Det är två helt skilda processer, och om ingen talar om för mig hur jag ska göra är det kört. Särskilt om jag inte får någon som helst hjälp och ingen verkar veta någonting. Och jag kan lova att det är jag som får skit i slutändan om något går fel.

Det är för jäkla dåligt att man inte kan få någon utbildning på det man förväntas göra. Men från och med nu gör jag inga mer ansvarskonton. Jag har annat att fokusera på. Ska bara framföra det budskapet till de som inget hellre vill än att bli av med sina saker. Om jag inte hinner dö innan dess. Jag skulle inte bli förvånad.

Eftertexterna till Lukas Moodyssons film Lilja 4- ever har precis rullat klart i SVT2. Du har säkert sett den, och även om du inte har gjort det, har du med största sannolikhet hört talas om den. Den handlar om sextonåriga Lilja som bor i Ryssland. Hennes mamma överger henne och hennes vänner sviker henne. Alla utom den två år yngre Volodja. Men den som står för det största sveket är hennes nya kille, som lurar iväg henne till Sverige. Men istället för att få ett nytt, underbart liv blir hon ett offer för trafficking.

Första gången jag såg den var på bio. Och jag minns så väl att jag satt kvar i biostolen efteråt, alldeles tom inombords. Jag kände mig så bedövad att jag inte ens kunde gråta. Samma känsla infann sig nu.

Det är en film. En hemsk film, om helvetet på jorden. Men det är dessvärre mer än så. Detta är verklighet för så många människor. Det är ingenting som de flesta av oss någonsin kommer i kontakt med, men det betyder inte att det inte finns där. Jag vågar inte tänka på hur många som utsätts för detta varje dag. Och hur många som går samma öde till mötes som Lilja i filmen. Och hur många som råkar ännu värre ut.

Människan är en ond varelse, som begår onda handlingar mot sina medmänniskor. Men jag kan inte förstå hur man kan begå sådana handlingar. Hur kan man inte ätas upp av sitt samvete? Jag kanske är naiv, men jag trodde att alla människor var utrustade med ett sådant. Åtminstone så hoppades jag det. Men varje dag påminns jag om hur fel jag har.

Människor utsätter andra människor för denna barbariska handling. Och det är tungt att inse att det inte finns så mycket jag kan göra åt saken. Det gör att det svarta hål som rotat sig i mitt inre växer sig allt starkare. Jag är lyckligt lottad som är född i Sverige, och har föräldrar som älskar mig. Föräldrar som aldrig skulle lämna mig i sticket eller låta mig fara illa. Skulle det hända mig något, vare sig det är av fysisk, psykisk eller ekonomisk natur, så skulle de alltid ställa upp. Men samtidigt som jag är tacksam över detta, så svider det lite extra att tänka på att inte alla har det så bra. Och att jag inte kan göra så mycket för att förändra det.

I mitt barndomshem hade vi inte något badkar, utan bara en duschkabin. Och när jag var liten älskade jag att bada i badkar. Varje gång jag sov över hos mina farföräldrar var badkarsbadande ett måste. Jag kunde ligga i tills jag blev skrynklig över hela kroppen och vattnet var iskallt. Men det bekom mig inte.

Nu har jag bott i min lägenhet i snart två och ett halvt år. Men trots att jag har ett badkar, har jag inte badat många gånger alls. Jag tror till och med att jag kan räkna de gångerna på ena handens fingrar. Och ingen av de gångerna har varit i år. Men nu har det mönstret brutits. Klev precis upp från ett varmt, härligt bad. Och jag har fått mersmak. Ska försöka att hinna bada lite oftare nu när hösten och kylan tränger sig på. Om vattnet är tillräckligt varmt, är det ju trots allt perfekt när man känner sig frusen.

Mina icke existerande planer för kvällen ändrades hastigt och lustigt efter ett telefonsamtal med Marielle. Så nu ska jag hem till henne efter jobbet, och trycka i mig en halv pizza och snacka skit. Så mycket för mitt nya nyttiga liv, där middagarna mestadels består av lax med grönsaker alternativt en sallad. Men det gör inte så mycket. Sallad kan jag äta imorgon om jag så önskar.Tro inte att jag gråter.

Om du har varit uppmärksam om vad som händer i världen just nu, så vet du att det inte har gått så bra för företaget som jag jobbar på. Börsraset i USA fick katastrofala följder, och efter Lehman Brothers var vi nästa stora bolag som höll på att gå i konkurs. Det har varit några kritiska dagar, vilket självklart har påverkat oss anställda. Men någon domedagsstämning har det inte varit. Inte så som vissa medier vill framställa det.

Vi blev fullkomligt nerringda av journalister igår, som de flesta försökte provocera fram en reaktion. Men eftersom vi alla hade blivit försedda med munkavle och inte fick uttala oss, fick de inte mycket att gå på. Då försökte de sneaka till sig information istället. Man blir ju trött.

Men nu verkar det som att vi har fått det där lånet på 85 miljarder dollar. Organisationen ser lite annorlunda ut, men vi är i alla fall räddade. Man insåg att om vi kollapsade helt skulle ekonomin bara bli ännu sämre. Tur för oss. Bara att jobba vidare. Allt är som vanligt. Fast annorlunda. Men egentligen inte alls.

Jag gjorde ett besök på en konstskola idag. Jag, som har läst konstvetenskap men som är så otroligt dålig på allt vad teckning/ måleri heter. Då kan man ju undra vad jag gjorde där. Och svaret på detta är att jag besökte en gammal gymnasieklasskompis som pluggar där. Det var riktigt roligt att se hans verk.

Efter konstskolan gick vi till den lilla puben Glenn Miller tillsammans med tre av hans klasskamrater. Ett jazzband spelade,  och jag som i vanliga fall inte alls lyssnar på just jazz satt och diggade. De var duktiga på det de gjorde även om det inte riktigt är vad jag lyssnar på vanligtvis. Men det gjorde ju faktiskt ingenting.

        

   

    

Denna söndagseftermiddag kommer jag att spendera i det Carlssonska hemmet, tillsammans med Marielle själv och Shadi. Vi ska se till att veckan får ett trevligt slut, genom att hyra någon bra film och dippa grönsaker och chips. Bara slappa, precis som man ska göra på Vilodagen.
Jag hade tänkt att städa innan, men det har inte hunnits med då mysdagen börjar ltie tidigare än vad jag förväntade mig. Måste börja bege mig redan nu, men inte förrän jag har burit ner lite skor i källaren. Nu ska sommaren rensas bort för den här gången.

Något jag tycker om med mig själv är när jag övervinner mina egna rädslor och fobier. Inte för att det händer särskilt ofta, men ibland lyckas jag faktiskt. Den här gången är det de jäkla ögondropparna som jag har besegrat. Duttade med dem imorse, och efter att ha sjåpat mig lite gick det faktiskt rätt bra. Det var ju inte alls något märkvärdigt.

Dock är detta en procedur som man bör göra fyra gånger om dagen. Och tanken har slagit mig flera gånger idag att jag borde dutta igen, men jag har skjutit på det. För att jag fortfarande tror att det är obehagligt. Så all cred jag gav mig själv imorse kan jag ju kasta ut genom fönstret nu. En gång mesig och sjåpig, alltid mesig och sjåpig?

Äh, skit i att jag bara har lyckats en gång idag. Jag är fan glad för det lilla.

Fick ett sms från M. Det blir lunch med honom idag. Tur att man såg till att ta på sig något snyggt imorse.

Saker med mig själv som jag hatar just nu.

1. Mina ögon. Idag är de röda igen, och kliar som bara den. Jag har en misstanke om vad det kan vara. Igår på dagen var det ok. På kvällen gosade jag emd en hund. Idag är det som det är. Jag borde pallra mig iväg till en läkare och kolla upp om jag är allergisk. Har aldrig haft sådana problem förut, men nu vet man ju inte. Sånt kan ju dyka upp även på gamla dagar.

2. Min fot. Jag har haft ont i vänsterfoten sedan mitten av juli. Och jag tror faktiskt inte att det har blivit så mycket bättre, jag tror bara att jag har vant mig vid smärtan. Jag borde kanske gå till doktorn med den också, men jag vill inte betala massa pengar bara för att få höra att det inte är något som är fel.
För så var det med mitt knä, som gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Läkaren kunde inte se något fel, och det fanns därmed inget att göra åt det. Mina pengar var därmed kastade i sjön.

3. De mörka ringarna under mina ögon. Jag sover för lite. Och jag somnar alltför ofta på soffan, och vaknar mitt i natten för att upptäcka att lampan lyser och tv:n är på. Sömnen blir avbruten, och jag känner mig aldrig helt utvilad. Men jag tror att mycket av det har sin rot i min arbetssituation. Löser den sig kanske jag får mer ro i kroppen.


Jag uppdaterar om jag kommer på något mer.

Glöm inte att köpa blommor till farmor. Och glöm inte att gå från jobbet när jag slutar. Det vill säga inte senare än 16:15.

Jag hade extremt svårtatt somna igår. Låg och vred på mig så mycket att jag till slut knappt visste vad som var upp eller ner. Lösningen fick bli musik. In med lurarna i öronen och lyssna på låt efter låt. Först framåt halv två började ögonlocken falla ner.

Jag tror att jag ska köra samma taktik idag. För inte en chans att jag kommer lyckas somna direkt. Det är påfrestande för kroppen att jag inte får tillräckligt med sömn, och om det fortsätter så resten av veckan lär jag se ut som ett lik på fredag. Jag måste försöka vrida tillbaka det där så att jag hamnar rätt igen.

Ibland Ofta önskar jag att jag vore lite mer musikalisk än vad jag kanske egentligen är. Men sanningen gör dessvärre rätt ont. Därför ska jag vara snäll mot mig själv. Jag är inte musikalisk någonstans. Mitt ex försökte förgäves lära mig att spela gitarr. Men mina långa naglar var i vägen och jag fick ont i fingrarna efter ett tag. Då var det inte roligt längre. Sedan glömde jag ju ackorden från gång till gång. Kan kanske ha varit något undermedvetet...

Om jag har tur kan jag hålla takten till en låt genom att trumma med händerna på någonting. Men det ska man inte hoppas på. Det enda instrument som jag möjligtvis kan spela är väl triangel. Hur svårt kan det vara?

Ibland kan jag önska att jag hade lyssnat lite mer på J när han försökte lära mig alla gitarrackord. För om det är något jag kan önska att jag kunde, så är det just att spela gitarr. Bara plocka fram den och plinka lite. Men jag antar att det inte är mitt kall här i livet.

Andra garderoben ut tillhör Paula Abdul. Jag skulle kunna ge mycket för att den skulle tillhöra mig istället. Inte så att jag önskar att jag hade alla hennes prylar (även om det skulle vara trevligt), men själva rummet. Så att jag skulle kunna fylla på med mina egna kläder och skor. Det skulle i och för sig se lite tomt ut, men då slipper man i alla fall oroa sig över att kläderna inte får plats.

Frågan jag ställer mig nu är: Varför är jag fortfarande vaken? Klockan är över halv 2. Att det är natten till söndag känns inte som en godtagbar ursäkt, och jag har faktiskt inte något särskilt för mig. Kan lika gärna sova nu så att jag orkar gå upp imorgon. Vill inte sova bort hela söndagen.

I och för sig vet jag en av anledningarna till att jag sitter uppe. Det var ett sms jag fick. Men han tycker om att jävlas med mig, och jag vet ju att det var det han gjorde den här gången. Ändå får jag lite lätt panik, för jag skulle inte bli förvånad om han för en gångs skull faktiskt gjorde precis det han sa. Men då borde jag ha hört något mer för längesen.

Jag tänker spendera kvällen i min soffa och se "Skenbart - En film om tåg", som börjar kl 21 på SVT 1. Mitt sällskap kommer att vara popcorn och cola. Precis så vill jag ha det, mycket mer orkar jag inte. Har sett den filmen förut. Faktiskt så var det en av de filmerna som jag recenserade när jag jobbade på en viss internettidning för några år sedan. Roligt är att jag googlade "Skenbart" och min recension kom upp tidigt i träfflistan. Kul läsning. Men filmen är roligare. Se den om du inte har något bättre för dig ikväll.

Då M redan hade sett Batman fick det bli Mamma Mia. Vilket i och för sig var mitt förstahandsval, men man kan ju inte riktigt räkna med att killar alltid vill se en sådan typ av film framför en film med en superhjälte... Men han hade inget emot att se den.

Och satan vad bra den var. En riktig feel good- film, vilket var precis vad jag behövde efter att ha gråtit halva dagen. Lagom lättsmält. Den måste definitivt inhandlas så snart den släpps på dvd. Vilket i och för sig lär dröja, men nu vet jag ju ändå att det är värt det. Siktet är inställt.

Tänkte att det kan vara på tiden att jag lär mig mobilblogga... Så därför skickar jag en bild föreställande mig själv på jobbet. Helt logiskt.