Helena

Dags att krypa ner under täcket så att man orkar gå upp tidigt i morgon bitti igen. Ingen sovmorgon här inte, nu är det hårt slit på jobbet som gäller. Och om jag ska försöka undvika dagens lilla missöde, då jag satt och gäspade konstant under eftermiddagen och nästan somnade vid 15- tiden, så behöver jag all sömn jag kan få.

Men jag hade inte tackat nej till en trevlig strand och en god drink i ena handen istället för mitt kalla kontor. Även om solen på Teneriffa var alldeles för stark för mig, så skulle jag inte tveka om jag blev ivägskickad dit igen (utan att det drogs några semesterdagar för mig och att detta var helt betalt, vill säga).

Nu är sommaren slut och i morgon börjar september. Hur gick det till? Det har gått alldeles för fort. Och jag hoppas inte att det är de första veckorna i september som sätter ribban för hur hösten kommer att bli.

Bra med de två första veckorna i september:

- Jag ska gå på Lasse Lindhs avskedsspelning på Kafé 44 på torsdag.
- Jag ska gå på Håkan Hellströms spelning på Grönan på fredag.
- Jag ska träffa Helene på lördag. I bästa fall inkluderar detta alkohol, i sämsta fall blir det bio eller liknande.
- Jag ska se Montt Mardié spela på Debaser nästa onsdag.
- Jag ska rida både fredag kväll och lördag förmiddag nästa vecka.
- Jag ska på spelkväll hos E nästa lördag. Det brukar vara en höjdare.

Dåligt med de två första veckorna i september:

- Jag ska dra ut min sista visdomstand på onsdag, och med tanke på hur det gick förra gången är jag livrädd.
- Jag kanske inte kan gå på Lasse Lindhs avskedsspelning, det beror på hur ont jag har efter den utdragna tanden.
- Jag tänker inte missa Håkans spelning på fredag, men det finns en risk att jag har så ont efter den utdragna visdomstanden att jag är helt drogad på smärtstillande, och inte minns någonting efteråt.
- Jag kanske inte orkar träffa Helene på lördag. Det beror på hur ont jag har efter visdomstanden.
- Jag ska till tandläkaren nästa tisdag, och laga ett litet hål som har uppkommit till följd av den förra visdomstanden.
- Jag kanske inte orkar gå på Montt Mardiés spelning på Debaser nästa onsdag, det beror på hur ont jag har efter tandläkarbesöket dagen innan.
- Jag ska rida fredag kväll, för att jag missade en lektion när jag var på Teneriffa.
- Jag kanske äter penicillin på E:s spelkväll. Det beror på hur det går med utdragningen av visdomstanden nu på onsdag.

Det är sanslöst kallt i mitt rum (alla mina kollegor tycker dock att jag har varmt), trots att jag har värmen på högsta. Får sitta med jackan på för att inte förfrysa helt. Det är en riktig höjdare att vara tillbaka på jobbet.

Delade känslor. Å ena sidan är det rätt trevligt att vara tillbaka på jobbet efter två veckors semester. Träffa kollegorna, få in alla rutiner igen. Men fan i helvete vad jobbigt det är att sitta instängd på kontoret och behöva jobba mellan 8-17. Tiden går vansinnigt långsamt och jag har massa saker som måste göras. Dessutom har jag upptäckt ett hål i min klänning, och det får mig inte på bättre humör. Hemska måndag.

Två veckors semester är nu till ända, och det har gått alldeles för fort. Jag vill inte börja jobba i morgon. Jag vill vara ledig mer. För även om två veckor är rätt lång tid ändå, så känner jag mig inte tillräckligt utvilad. Jag får panik när jag tänker på att jag har en lång höst framför mig. Jag vet inte när jag är ledig nästa gång, för jag kan inte riktigt räkna München som ledighet, när jag ska dit och plugga hela dagarna. Och med det i åtanke är två veckors semester nu inte lång tid alls. Ångest big time.

När jag ändå promenerar längs Memory Lane, kan jag ju slänga upp lite bilder på mina gamla skolor.



Tallkrogens skola. Här spenderade jag de första sex åren av min skolgång, men då det inte finns något högstadie där fick jag byta skola när jag började sjuan.



Högstadietiden spenderades i Gubbängsskolan. Lite större med ett lite tuffare klimat.

Av någon underlig anledning har jag börjat drömma om stället där jag växte upp, Tallkrogen. Det är ofta som vissa miljöer återkommer i mina drömmar, och jag kan för mitt liv inte förstå varför. Jag har inte besökt just de platserna på flera år, och det finns inte någon riktig koppling just dit i mitt liv i dag. Mina föräldrar bor kvar i samma villa som förut, men den drömmer jag minsann aldrig om. Bara andra ställen.

När jag var i Tallkrogen i dag passade jag på att besöka de här ställena. Tänkte att även om jag inte förstår varför jag kastas tillbaka dit, så kan jag ju visa mina läsare var jag brukar hänga om nätterna.

Jag tänker nu åka hem till mina gamla hoods, där jag växte upp. I första hand är det för att ta en promenad, för jag är lite trött på det området jag bor i nu. Men jag tänkte självklart även passa på att hälsa på päronen när jag ändå är där. Allt annat vore ohyfsat. Så nu ska jag springa iväg till bussen.

Det är nästan så att jag tror att jag har hamnat i klimakteriet - så varmt är det i min lägenhet (och jag fyller ju snart 25, så klimakteriet närmar sig med stormsteg). Svettas som en gris bara av att sitta still i soffan, och jag måste ha fönstret öppet för att det överhuvudtaget ska gå att vistas inomhus. Jag har inget minne av att det har varit så illa nu under sommaren, vilket känns lite lätt oroande.

Snart orkar jag inte bry mig längre, och risken att jag kastar kläderna och börjar gå omkring naken när jag är hemma är överhängande. Då kan jag liksom inte bry mig om att jag bor en halvtrappa upp och att folk som går förbi utanför har ganska bra insyn i min lägenhet.

Det här är vad jag väntar på.

Ibland undrar jag om jag inte är lite dum i huvudet ändå. Som nu. Under flera veckors tid letade jag efter ett borttappat skärp. Jag var nästan övertygad om att jag hade glömt det hemma hos mitt ex, men han förnekade att det var där och jag kom ju faktiskt ihåg att jag hade det på mig när jag gick därifrån. Men det spelade inte någon roll, för hur mycket jag än letade så hittade jag det inte hemma i min lägenhet.

Något av det viktigaste jag äger är min kalender. Där skriver jag ner allt. Precis allt. Och med tanke på att jag har en hel del saker inplanerade de kommande veckorna är den rätt viktig just nu. Och för några dagar sedan var den bara borta. Jag visste att jag hade kollat i den efter att jag kom hem från Teneriffa, men sedan hade den försvunnit. Jag letade överallt, vände upp och ner på lägenheten. Men den fanns inte.

Nu är dock både skärp och almanacka återfunna. Var de låg någonstans? Där de ska ligga. Där jag vill att de ska ligga. Skärpet låg i garderoben (till mitt försvar längst in), och almanackan låg i handväskan. Jag tyckte att jag hade tittat i väskan, men tydligen inte tillräckligt noga. All panik, irritation och ilska förgäves. Jag måste börja ha bättre koll på mina prylar. Och kanske ha lite mer städat, så att jag vet att allting ligger på sin plats och ingen annanstans.

I kväll har jag sett Confessions of a shopaholic. Jag tycker väldigt mycket om böckerna som har skrivits om den shoppinggalna Becky Bloomwood, men jag är tyvärr lite besviken på filmen. Den var charmig, men jag trodde att den skulle vara betydligt bättre. Det är nackdelen med filmer som bygger på böcker, böcker som man har läst innan man sett filmen.

Filmen har dock helt klart ett underhållningsvärde och det var värt att ägna ett par timmar åt den. Det blev några skratt och en hel del igenkänningsfaktor. Det bor en liten shopaholic i mig, även om den är långt lika utvecklad som Becky Bloomwoods. Jag känner igen den där kliande känslan av att man bara måste köpa något. Tack och lov brukar jag lyckas lägga band på den allt som oftast, men ibland är det omöjligt. Det kan mina fem väskor som fick följa med hem från Teneriffa vittna om.

Nu finns inte Oasis mer. Ett av de band som har betytt mest, inte bara för mig utan även för musiken, är nu splittrat. Noel Gallagher orkar tydligen inte längre med sin bror Liam. Och det är faktiskt inte helt oväntat. Jag är snarare förvånad över att det inte har hänt tidigare.

Vissa saker var bättre förr. Oasis hör dit. Men det spelar ingen roll. De kommer ändå alltid att tillhöra de stora.

Jag kan inte låta bli att tycka att det känns rätt konstigt när exet ringer. Det gamla exet alltså, inte det senaste. Från att inte ha haft kontakt alls på så många år, till att nu msn:a regelbundet och prata om att eventuellt gå på Popaganda tillsammans. Nu ringde han för att höra om jag ska gå eller inte. Jag har inte riktigt vant mig vid det, känner jag. Det känns konstigt. Och jag tycker inte om att det känns konstigt.

Det verkar som att jag alltid lyckas missa mina tåg när jag åker hem sent om nätter och kvällar. Alltid får jag vänta vansinnigt länge, när jag helst av allt bara vill hem och sova. Jobbigt.

Bara för att fira att jag går på semester i dag, bjöds hela jobbet på glass (Ok, nu ljög jag. Det var inte av den anledningen, men vi fick i alla fall glass). Jag tryckte i mig en med Pucko- smak. Som drickan, alltså. Gott gott.

Varför tatuera sig, när man kan skriva saker på huden med bläckpenna? Perfekt när man har minne som en guldfisk.

Straffet för att jag släpar omkring på alldeles för tunga väskor, och för att jag sitter som en hösäck vid skrivbordet, har nu visat sig. Jag har galet ont i ryggen. Så ont att jag helst inte vill sitta ner. Tyvärr har jag inte så mycket val om jag ska få något gjort i dag. Glädjen flödar inne på mitt kontor.

I dag har jag verkligen sett till att matcha klänningen och väskan så bra som jag bara kan. Att jag sedan är illamående har ingenting med denna färgkombination att göra. Inte alls.

Snart sommar jag. Har ingen energi alls, och att vara på jobbet är inte kul alls. Inte ens musik kan få mig på bättre humör.

Torsdag. Fredag. Semester. Nu kan jag nästan känna lukten av ledigheten. Men först måste jag bara få de kommande åtta och en halv timmarna att försvinna. Morgondagen lär inte bli något problem, för fredagar tenderar att gå fort.

Jag är galet uttråkad. Vill inte jobba. Vill vara ledig. Orkar inte.

Vad fan. Nu är jag faktiskt lite irriterad på riktigt. Regnet öser ner, och det ser inte ut som att det kommer sluta på länge. Men jag ska ju på utomhuskonsert i eftermiddag! Jag vill inte stå ute i regnet och frysa. Helvetes jävla skit också.

Den här dagen har hittills rullat på rätt fort. Otippat, med tanke på att det är måndag. Men å andra sidan är ju siktet inställt på semester nästa vecka, så nu arbetar jag på av bara farten för att tiden ska gå.

Nu är det här världens sämsta foto, men det blev inte bättre än så. Det här är modellen Adina Fohlin, mer känd som hon den läskiga i Apolivareklamen. Det är en vansinnigt obehaglig reklam, då hon ser ut som hämtad ur en skräckfilm. Men på den högra bilden här ovanför är hon ju faktiskt riktigt söt. Tänk vad man kan göra med smink, ljus och skuggor.

Det är bra att ta sen lunch. Då blir eftermiddagen så mycket kortare. Så nu: två timmar kvar till hemgång. Eller, först måste jag förbi stan och köpa nya lurar till poden. Men det är ju nästan samma sak.

Jag fick fem och en halv timmars sömn i natt. Det är inte tillräckligt, men det räcker någorlunda för stunden. Är fortfarande trött, men det är långt ifrån lika illa som det var igår. Alltid något.

Jag håller på att somna. Det är inte kul någonstans på jobbet i dag, och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Tiden släpar sig fram riktigt långsamt. Dricker lite te och hoppas på att piggna till, men det går inte alls så bra som jag önskat. Värdelös dag.

Ibland förvånas jag över hur jäkla duktig jag är. Som nu, när jag tappade öronsnäckorna till poden i golvet, så att ena gick sönder. Ännu jobbigare är det att det är inte många månader sedan jag köpte nya lurar. Slöseri.

Vad kul det är när tågen är inställda när man har lite bråttom, så att man måste promenera hem. Jag blir lika glad varje gång.

Det är inte helt roligt att vara tillbaka på jobbet i dag. Till skillnad från min semestervecka ska det tydligen bli kanonväder den här veckan. Jag känner mig lurad. Instängd på kontoret i två veckor innan det blir lite mer frihet. Illa.