Helena

Att jag är tillsammans med Robert förändrar allt. I synnerhet mitt och E:s förhållande. Jag vill ha honom som min vän, men han orkar inte ha mig i mitt liv om jag ska vara tillsammans med Robert. Vi har grälat och skrikit på varandra. Det har varit ett litet helvete. Och nu har vi tagit farväl av varandra. Vi ska inte ha någon kontakt på obestämd framtid. Kanske aldrig igen. Och det gör så ont. Som om en del av mig dör, och den kommer aldrig att bli levande igen. E är en av mina bästa vänner, men jag förstår ju samtidigt att han känner som han känner. Han måste lägga sin energi på att komma över mig och hitta någon annan. Det går inte om jag finns där. Men det gör mig så ledsen. Även om jag inte kan göra på något annat sätt just nu. Det går inte. Jag vill vara med Robert.

Live i Thåströms version. Den ger mig rysningar av välbehag. Det här är vackert.

Då jag var på kryssning i lördags så måste jag rida igen den lektion som jag missade. Det sker dessvärre inte på någon rolig tid, utan just denna fredagkväll kl 19:00. Men jag har å andra sidan inte något bättre för mig. Ligga på soffan framför tv och dator kan jag ju göra när jag kommer hem.

20 minuter. Längre än så kunde jag inte hålla mig från att köpa den perfekta presenten till Robert. Jävla skit. Jag känner mig som ett litet barn på julafton, fast tvärtom. Jag sitter och nästan hoppar upp och ner i soffan, för att jag tycker att det ska bli så roligt att få ge honom den här presenten. Jag vill att han ska fylla år nu! Hur i helvete ska jag klara av att vänta?

"Vad jag vill, och vad jag känner, känns det som jag kört över dig med en ångvält med. (Konstig mening.) Så jag vill inte börja pumpa med allt det där igen. Jag tror att du hört tillräckligt. Men jag vill ändå säga att jag inte vacklar någonstans och att jag skulle be till Gud (om jag trodde på honom) om att våra hjärtan skulle klappa i takt nu."

Det var en väldigt trevlig kryssning. Cinderella var en lite roligare båt än Regina Baltica, som var den båt jag åkte senast jag var iväg på kryssning. Dock blev det inte lika vilt för min del den här gången, vilket var tur. Och inte hittade jag någon Marielle som satt och åt korv i hytten sent på natten (vilket var lite tråkigt, för det var rätt kul när hon gjorde det).

Jag stod inte för några skandaler, och det är väl det som är det viktiga. Jag kan inte direkt säga att mina gamla kollegor och mina vänner var helt oskyldiga, men det är ingen som har något att skämmas över. Shit happens on a kryssning.



Jag, Ingela och Anki grundade med en drink innan vi klev på båten. De övriga två brudarna hann med två stycken, medans jag drack den stora röda.



De andra hade också förkrökat. Riktigt rejält, ser det ut som.



Jag delade hytt med Malin och Emma.



Flickorna var hungriga och Olof var törstig.



Longdrink i hytten innan buffén är en klassiker.



Johan och Fälle drack öl. Fälle lyxade till det med en blinkande isbit i plast.



Alex var på partyhumör.



Vi hittade en kundvagn utanför vår hytt, och bara för att klargöra saker: Det var inte vi som hade snott den.



Thérèse var fin i sitt glittrande halsband.



Ingela och jag i baren.



Anders och Thérèse ölade.



Malin fick sig en smäll av en tant på dansgolvet där det dansades styrdans.



Malin, Thérèse och Daniela på discot.



Vi tog hissen ner till däck 2, under bildäck. Bara för att. Det är inget att rekommendera.



Anki och Ingela.



Ghazal och Emma på morgonen. Nu utan holländska killar.



Jag och Fälle ute på däck. Här ser jag ju faktiskt inte ett dugg sliten ut.

Tänkte bara informera om att i morgon åker jag på kryssning. Så att ni inte undrar var jag är någonstans. Det har förvisso gått flera dagar sedan jag senast bloggade och ingen har desperat frågat var jag befinner mig eller om det har hänt något, så det finns väl ingen anledning för er att vara oroliga den här gången heller, men jag tar det säkra före det osäkra och informerar.

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är helt ok när näsan börjar rycka utan att jag överhuvudtaget uppmuntrar den till detta. Den har hållit på med det i flera dagar, och det är mycket obehagligt. Dessvärre tror jag att det beror på stress och den allmänt jobbiga situation som jag befinner mig i, och då finns det ju inte så mycket att göra åt saken. Hur gärna jag än vill kan jag inte lösa ett problem som inte går att lösas. Det viktiga är ändå att det inte syns. För det tror jag inte att det gör, ingen har sagt något i alla fall. Usch, jag känner mig lite som John i Ally McBeal, fast hans näsa visslade.