Helena

E:s gubbighet är vida känd, och när vi var hemma hos Stefan och Hanna i lördags fick vi oss ett gott skratt. Enkom för att E skulle komma, hade Stefan köpt innetofflor till alla gäster. Inte för att E brukar använda sådana, utan mest för att driva med honom. Hilarious.

När jag kom hem efter jobbet i dag, väntade en överraskning på min dörrmatta. En nätverkskabel. Det kanske inte låter så upphetsande, men mitt hjärta smälte som en Piggelin på semester i Sahara. Inte för att jag är i behov av en nätverkskabel, vilket jag i och för sig verkligen är, utan för att någon tänkte på mig. Någon bemödade sig att åka och köpa en kabel, och sedan åka hem till mig och stoppa in den genom brevlådan. För att göra mig glad.

Tack Alex. Min dag blev plötsligt väldigt mycket bättre.

Jag är inte helt nöjd över att Tyskland kommer hit för revision i dag och resten av veckan. Inte när vi fick veta det i fredags eftermiddag. Med tanke på att min kollega inte riktigt har tid för revisionsnissen, kommer jag att behöva vara behjälplig, vilket jag inte riktigt har tid med. Eller lust. För även om jag förstår att det finns en anledning till det, så tycker jag att det är dåligt att vi fick veta om det med så kort varsel. Men då kan han ju heller inte räkna med att vi kommer kunna finnas till hands närhelst han behöver hjälp.

I kväll är det dags för returmatch i Rappakalja. Senast vann E, men det var tack vare att han lyckades snurra sig igenom halva spelet. Inte ok. Så därför är jag och Liselott hembjudna till honom först, innan vi går över till Stefan och Hanna för att spela, och vi tänker passa på att läsa på korten för att få lite inspiration. För jag lyckas sällan komma på något bra att skriva, min fantasi räcker helt enkelt inte riktigt till. Så håll en tumme för mig. Med lite fusk går det kanske vägen.

Igår när jag var inne i stan efter jobbet stötte jag ihop med Alex och Edna. Vilket var väldigt oväntat, men extremt trevligt. Passade på att följa med dem och käka, innan jga var tvungen att åka hem. Skulle ju till stallet. Men även om det var ett kort möte, var det precis vad som behövdes på fredagkvällen.

Det blev för övrigt lite ändrade planer, och pälsbollen fick stanna hos mig en extranatt. Men inte mig emot. Det är alltid trevligt med sällskap.

Som väntat förlorade jag gårdagens omsättningstävling. Då han som enligt den officiella fikalistan egentligen ska bjucka på fika i dag inte kommer att göra det, får jag utföra mitt straff redan i eftermiddag. Försöker just nu övertala en kollega att köpa bullar på Statoil under lunchen. För det är ju bättre än något äckligt skit från Vivo.

Äntligen fredag! Och det vill jag fira så här. Dessvärre blir det inget party för mig i dag, då jag ska till stallet. Men det är ju också trevligt. Lite mer party blir det i morgon. Då är det dags för spelkväll hemma hos Stefan och Hanna, och nu jäklar ska jag ta revansch på Erik, som snurrade sig till vinst förra gången det spelades Rappakalja. Det lär dock inte bli något fylleslag ändå, då Hanna borde vara höggravid vid det här laget.

Det var nyöppning i vår butik i Sundbyberg i dag. Och i sedvanlig ordning hade min avdelning vadslagning om vad omsättningen för första dagen skulle landa på. Med tanke på att den var betydligt högre än vad jag hade räknat med redan vid 15- snåret, så misstänker jag att jag ligger rätt pyrt till. Jag vet egentligen inte vad övriga kollegor chansade på, men jag vet att jag chansade lite för lågt. Om nu försäljningen fortsatte i samma takt under resten av dagen, vill säga.

Denna miss innebär att jag får fixa fika till mina kollegor. För det är alltid det som är förlorarens straff. Nu har vi ju fredagsfika, vilket innebär att det inte blir i morgon i alla fall. Men någon gång nästa vecka. Och nästa vecka är det dessutom mitt namn som står på den officiella fikalistan. Jobbigt att behöva stå för eländet två gånger samma vecka. Och jag föredrar ju att bjuda på något hembakat. Får se hur det ser ut med tiden för det.

Well actually, I miss you.

Älska.

Jag tittar igenom gamla bilder. Det här var en fin dag, då jag fick klappa både koala och känguru.

Nu är mina älskade pärmar på plats igen. Redo att börja fyllas på med papper. Hallelujah.

Det bjuckades på kaffe och kaka i Sundbybergsbutiken, och tack vare det känner jag mig rätt pigg (trots att jag har sovit på tok för lite). Att det sedan kostade gratis gjorde det hela ännu trevligare.

Så har man varit iväg på nyöppning i Sundbyberg. Riktigt snygg butik, måste jag säga. Och jag hittade massa bra saker som jag var tvungen att få med mig hem. Perfekt.

I dag är sista dagen som Colfax bor hos mig. Det kan nog vara nyttigt för henne att komma hem till husse igen, där det faktiskt finns regler som hon måste följa, och där hon inte får allt som hon skriker om.

Det finns något som jag måste ta ställning till. Egentligen är det väl bra, och jag har ingenting att säga till om. I synnerhet inte som att jag gör något liknande själv. Och i dagsläget har jag väl ingenting emot det heller. Men jag vet inte om jag vill att det ska gå längre.

Jag längtar hit. Och när jag tittar ut genom fönstret och bara ser grått, längtar jag lite mer.

Ont i huvudet och utan energi. Det är så roligt att vara på jobbet då. Att sitta åtta timmar framför en datorskärm gör inte direkt underverk för huvudet.

Tips på hur man blir pigg fort emottages tacksamt. Helst omgående. Det är inte så bra att sitta och blunda. Även om det hjälper till att jaga bort huvudvärken.

Jag är helt jävla paj. Ingen vila, ingen ro, aldrig får man sova ut. Var så Simple Minds i Solnahallen igår. Kul, även om jag inte är något stort fan. Och min åsikt är att de höll på 45 minuter för länge. Vilket resulterade i att jag var hemma 23:15, och då var det allt annat än roligt att tvätta håret, blåsa det torrt, fixa med matlåda inför i dag och kela med katten som var förbannad över att ha varit själv hela dagen. Få timmars sömn. Zombie i dag. Lovely.

Jag har vansinnigt mycket som snurrar i huvudet just nu. Blir rastlös över att sitta på jobbet, vilket gör det svårt för mig att få något vettigt gjort. För just nu längtar jag bara efter starka armar och en trygg famn. Det börjar bli standardönskningen för min del.

Nya frukostvanor. Istället för äpple käkar jag morot till filmjölken. Har man ingen frukt får man köra på grönsaker.

Jag tror att jag har hittat något fint. Framtiden får utvisa om jag har rätt.

Jag diggar att Björn har innetofflor.

Jag bjuder er här på en av mina favoritlåtar just nu. It's fucking fantastic.

Alla som känner mig vet att jag är vansinnigt omusikalisk. Jag kan inte spela något instrument. Mitt ex försökte lära mig spela gitarr, men helt utan något som helst tillfredsställande resultat. Vilket i och för sig var föga förvånande. Och min sångröst är ingenting jag skryter om. Trots dessa brister nappade jag på Karins och Björns singstarkväll, som ägde rum igår. Singstar är ju trots allt vansinnigt roligt. Att jag sedan inte är så duktig på att träffa alla toner behöver jag ju inte låtsas om.

Det var en väldigt trevlig kväll. Inte bara för att mitt lag vann Singstartävlingarna, utan även för sällskapets skull. Träffa trevliga människor var precis vad jag behövde efter en stressfylld vecka. Nu undrar jag bara när det blir inslyttningsfest i värdparets nya lägenhet - som för övrigt är väldigt fin efter renoveringen.

Det blev ingen ridning i dag. Vi skulle ha teori, men det ersattes av en clinic (som jag tyvärr inte kunde gå på). Men ingen ridning innebar sovmorgon för min del. Om man nu kan kalla det sovmorgon, när katten kom och skrek och skulle bli klappad vid 9- tiden. Och jag kan ju inte motstå henne, så jag klappade glatt. Vilket innebär att samma procedur lär upprepas varenda jäkla morgon, för nu vet hon ju att hon får det hon vill ha. Smart Helena.

Jag läste precis ett inlägg av en av mina favoritbloggare - Emil. Och mitt hjärta smälte som en isglass i sommarsol. Men vilken tjej smälter inte efter en sådan kärleksförklaring?

I kväll är det mysfredag i min lägenhet. Efter att ha spenderat den tidiga kvällen i stallet, är jag sedan ett par timmar tillbaka hemma hos Colfax. Vi ligger i soffan och gosar. För om det är någonting man ska göra när Colfax är på besök, så är det att gosa. Annars blir hon skitförbannad och skriker i en evighet.
En lugn fredagkväll. Precis vad jag behöver.

Äntligen fredag. Jag kom dock i säng före kl 23 igår, så jag fick sova mer än på länge. Inte för att jag är särskilt pigg ändå, men jag är inte ett vrak i alla fall. Det är framsteg.

Nu har min lilla prinsessa anlänt. Hon ska stanna hos mig i en hel vecka. En vecka som vi börjar med massa gos.

Igår kväll glömde jag min älskade chockrosa sport- bh i tvättstugan. När jag i dag skulle gå ner för att hämta den, var den borta. Letade igenom hela tvättstugan, men den fanns ingenstans. Och den finns inte i min lägenhet. Vilket betyder att det är någon jävel som har snott den. Min fråga är då: Varför snor man en chockrosa sport- bh? Det finns väl inte någon som vill använda andras underkläder? I synnerhet inte underkläder som endast används när man svettas. Den enda anledningen jag kan komma att tänka på är att det är en pervers jävel som har snott den.

Jag blir riktigt förbannad. Om det är ett misstag, borde man väl lägga tillbaka bh:n i tvättstugan omgående? Och i och med att den inte låg där, lär den ju vara förlorad för alltid. Typiskt, med tanke på att just den sport- bh:n var min favorit. Kul att behöva köpa en ny. De är ju inte direkt billiga.

Jag är glad att jag släpade mig till jobbet i morse, för nu mår jag mycket bättre. Fortfarande långt ifrån bra, men ljusår bättre än kl 05:30.

Natten har varit ett helvete. Somnade på soffan, och la mig inte i sängen förrän 01:30. Sedan blev jag jagad av maran under större delen av de fyra timmars sömn jag fick. Timmar som inte var sammanhängande, då jag vaknade flertalet gånger av att jag hade extremt ont i magen och mådde illa. Trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till jobbet, men här sitter jag nu. Fortfarande risig, men betydligt bättre.

Det där med att sova ensam är jag väldigt kluven till. Det är skönt att kunna breda ut sig hur mycket man vill i sängen, och när det inte finns någon som stjäl allt täcke. För om det är något som karlar är bra på, har jag upptäckt, så är det att vira in sig i allt täcke, så att man själv blir utan. Och oavsett om man får behålla sin bit av täcket eller inte, så blir det varmt och svettigt. Har man riktigt mycket tur snarkar han också.

Men så är det ju allt det andra. Allt det positiva. Allt det där som jag längtar efter just nu. Närhet, trygghet. Att känna någon annans hjärta slå. Att ligga i någons trygga famn, med hans starka armar omkring sig, och känna att ingenting i hela världen kan skada en i just det ögonblicket. Att känna sig oövervinnerlig. Vi mot världen.

I natt hade jag gärna haft de där starka armarna omkring mig. Istället får jag nöja mig med att stoppa in bettskenan i käften, och krama kudden.

Dagens kändisspan var gamla Idoljury- medlemmen Daniel Breitholz, som klev på tunnelbanan med sin flickvän i morse. Det är andra gången jag ser honom i stans södra förorter. Han och flickvännen var väldigt gulliga mot varandra, de satt och pussades och kramades hela vägen till Hornstull(och jag gjorde allt för att hindra kräkreflexen att utlösas...).

Nu känns det lite bättre. Och det har inte bara att göra med att jag får åka hem. För hemma väntar tvätt och städning. Jag tror att jag behövde få skratta lite.

Jag är på uruselt humör, och vill bara åka hem. Kul onsdag.

Illamående till följd av överjävlig mensvärk gör att jag bara vill åka hem och gömma mig under täcket. Ibland är det härligt att vara kvinna.

Marielle tog en av kvällens bästa bilder. Don´t ask.

Det är oroväckande hur ofta jag kommer på mig själv med att tänka på dig.

Kommer mänskligheten se tillbaka på den här dagen som "Dagen då tiden stod stilla"? Jag vet att jag kommer göra det i alla fall.

Att sova för lite för många dagar i rad straffar sig. Jag är trasig.

Kanske ska visa upp lite bilder från lördagens maskerad. Det var vansinnigt stressigt i början, när vi fixade med all mat och sådana saker. Fram med mat, värma pajer, skära tomat och mozzarella, hälsa alla välkomna, fixa med lekarna, koka kaffe, värma kladdkaka, springa upp och ner för trappan... De första timmarna kantades av stress, och det var först när allt ätande och alla lekar var över som det gick att slappna av och själv börja festa.

Och det var en riktigt lyckad kväll. Alla som jag har pratat med efteråt har varit helnöjda. Och ännu bättre blev det av att de flesta faktiskt hade klätt ut sig.



Vi hade gjort galet mycket pastasallad.



Marielle och David var vansinnigt söta.



Cathrine vann pris för bästa utklädnad. Den som är blind och inte ser att hon är Amy Winehouse, borde skämmas.



Linnea var Cyndi Lauper.



Jonathan var inte utklädd, men han var glad ändå. Även om det kanske inte ser så ut på bilden.



Edna var Lady Gaga, och Aöex var Clark Kent. Jag kände nästan inte igen honom först, då han inte brukar ha vare sig glajjer, kostym eller håret kammat.



Micke var så himla fin i sin kostym. Jag var vansinnigt avundsjuk på hans dejts klänning. Nu lyckades jag inte få något kort på henne, men jag lovar att lägga upp om någon annan har lyckats fånga henne på bild.



Senare under kvällen förvandlades Clark Kent till Superman. Och det är så här jag är van att se Alex.



E var maskerad från topp till tå. Någon Star Wars- figur.



Edna var jättefin.



Kristoffer kom sent och fick äta i köket.



Karin och Björn var söta som alltid.



På den här bilden är det konstigt nog jag som ser mest normal ut...



Helene och Henning fastnade på bild.



Anders var Henrik Berggren från Broder Daniel.



Tina Turner och Jokern.



Andreas var klockren som Björn Borg.



Jag hittade Kapten Haddock i vimlet.

Jag är så jävla sliten. Det tar något enormt på krafterna att organisera och fixa en stor fest. I kväll blir det sängen tidigt.

Jag hade ju födelsedagsmaskerad tillsammans med Helene och Linnea igår. Nu kan jag avslöja vem jag klädde ut mig till. Marge Simpson. Gul kroppsfärg och gigantisk blå peruk. Det gick inte riktigt att missa vem jag skulle föreställa, och jag var rätt nöjd med min utstyrsel. Det är lika bra att fläska på när tillfälle ges. Det var dock inte lika kul att tvätta bort färgen. Den vill inte riktigt samarbeta, och jag har fortfarande vissa gula partier.

Fick jag bestämma, så skulle de närmsta fem timmarna gå väldigt, väldigt fort. Jag har massa att stå i under kvällen, och vill börja nu. Jag kan liksom inte riktigt fokusera på jobb och sånt viktigt, när det är så mycket annat viktigt som pågår.

Jag tror inte att jag har visat vad jag fick med mig hem från Münchens flygplats. Två spritflaskor modell en liter och en vit Toblerone. Mina päron fick en påse M&M:s också, men den var redan överlämnad när den här bilden togs. Jag måste säga att jag är rätt så nöjd med min fångst. Fast egentligen borde jag ha handlat alkoholen i någon butik i stan, då hade jag kommit billigare undan.

Första avsnittet av Glee visas just nu. Så här när halva avsnittet har passerat framför mina ögon, kan jag säga att det får tummen upp från mig. Helena likes.

Det är verkligen jättekul att få svinont i huvudet när man sitter på jobbet. Verkligen. Jätte. Kul. I synnerhet i dessa svininfluensatider. Och perfekt för en light- hypokondriker som ska ha stor fest om två dagar.

Om någon hittar min energi någonstans, är vederbörande välkommen att höra av sig. Because I want it back.

Jag är inte helt nöjd över att jag inte kom ihåg att just den här koftan kliar så in i bomben. Det är ett litet helvete.

Mycket skit kan jag tåla, men nu jäklar är jag förbannad. Kvällens avsnitt av True Blood är säsongens sista, och nu blir det uppehåll till efter nyår. Hur ska jag kunna vänta så länge, nu när jag är fast? Det är åt skogen.

Jag sms:ade dig i dag. Det kändes konstigt. Du hade bleknat, men helt plötsligt fanns du där, i min mobil. Ditt svar. Efter så lång tid blev du verklig igen. Du blev Han, som tidigare fanns vid min sida. Men som inte finns där längre. På den där sidan juli betydde du allt.

Inte någon hotellfrukost, direkt.

Frukost.

I dag blir förhoppningsvis en bättre dag än gårdagen. Mådde riktigt dåligt under eftermiddagen, det var både feberkänslor och illamående. I dag känns det dock bättre, även om jag fortfarande är väldigt trött och seg. Chattade med Martin i morse, och han lyckades med konststycket att få mig på riktigt bra humör. Så dagen har ju förutsättningarna för att bli bra, men jag återkommer senare med resultatet.

Nu slog tröttheten till. Höll mig pigg och glad hela förmiddagen på min kaffekick, men nu är jag körd. Skulle behöva sova några timmar...

Lunchpromenaderna i Solna blir allt tråkigare ju senare på året det blir. Grått, grått, grått. Den färg som jag inte behöver för att liva upp det som återstår av arbetsdagen.

Jag tycker att det är lite dåligt. I München hade vi redan druckit alkohol vid den här tiden. Varför gör vi inte det här på vårt svenska huvudkontor? (Nu hände det visserligen bara en gång där nere i Deutschland, men det var ett trevligt initiativ)

Jag har ont i min högerarm. Förmodligen är det för att jag sitter helt åt helvete vid skrivbordet, men som vanligt är jag övertygad om att det är en blodpropp. Jag är ju, som bekant, lite hypokondrisk av mig.

I och med att man åker till jobbet innan solen går upp, kan man behöva lite hjälp på traven med att hålla sig vid liv (eller bara piggna till, om ni hellre vill uttrycka er så). Jag hoppas att kaffet ska hjälpa och inte stjälpa. Brukar ju inte må så bra att att dricka sånt på morgonen. Men något annat piggna till- tips har jag inte.

Jag är inte förtjust i det mörker som omsluter oss om morgnarna och eftermiddagarna. Det är det sista jag behöver, med tanke på att jag är trött som det är. Kanske ska se det här som ett ypperligt läge att införskaffa en pannlampa?

Så var jag på Friskis igen efter tre veckors uppehåll. Nu jävlar ska den tyska, feta maten tränas bort. Kan man komma i toppform på fem dagar?

Dagens lunch var lite roligare än de luncher som jag ätit de senaste veckorna. Och lite nyttigare. Nu är det full fokus på träning och nyttig mat som gäller. För även om vågen säger att jag inte har gått upp i vikt, så är jag övertygad om att jag har gjort det.

Jag är glad över att vara tillbaka på jobbet. Dock känner jag mig lite ofokuserad. Anledning oklar, men förmodligen har det med helgens fest att göra. Det tär på krafterna att organisera och fixa.

I dag fick jag äntligen födelsedagsfika med släkten. Nästan tre veckor efter min födelsedag, men det gör inget. Nästan alla av de som brukar vara med var närvarande, men jag saknade Sebbe och Gabrielle. Man kanske inte kan få allt här i världen. Dessvärre åkte jag på en riktig sockerchock, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket kakor och bullar jag tryckte i mig. Eller, nu var det ju en bulle, ett chokladfinger och en bit tårta. Inte några enorma mängder, men tillräckligt för att få mig illamående.

Ölglasen på Landet är lite finare än på vilket annat ställe som helst i stan.

När pjäsen var slut gick alla och tog en öl i källarvalven under teatern. Det var ju trots allt torsdag och vår sista kväll i München. Helst hade jag velat gå tillbaka till hotellet direkt och packat. Men jag är glad över att jag faktiskt följde med. Det blev trots allt rätt så trevligt.

I torsdags var vi på teater. Jag var lite rädd för att jag inte skulle förstå någonting, då alla pratade tyska. Men det var kein problem. Kanske för att det var en ganska lättsam komedi. Hade det varit ett tungt drama hade jag förmodligen suttit som ett stort frågetecken.

Geisterkomödie var namnet på pjäsen, och den handlade om en man och en kvinna osm var gifta. Och sedan kom mannens första fru, som hade dött för sju år sedan, tillbaka som spöke. Hon ville nu ha tillbaka sin man, och saboterade bromsarna på hans bil. Dock var det mannens nuvarande fru som satte sig i bilen, och körde ihjäl sig. Hon blev självklart också ett spöke. Sedan hade de ihjäl mannen, och så levde de lyckligt döda i alla sina dagar.

Den var väl helt ok. Inte det bästa teaterstycket som jag har sett (även om jag inte sett särskilt många) men det var absolut inte dåligt. Dock verkar tyskarna ha en helt annan humor än vi svenskar...

Öl blev det även i onsdags. Då var man ju inne på upploppssträckan, och då gick det inte att vika sig.

I kväll ska jag och E till Landet vid Telefonplan. Anledningen: Montt Mardié spelar. Om du inte kan ta dig dit (vilket jag verkligen hoppas att du kan, för han är grym) får du hålla till godo med den här videon. Hans cover på Beyonces Halo. Och dessutom med klipp från filmen En kärlekshistoria. Vackert.

På restaurang Mozart bankar de ut ett helt svinarsle när de ska servera schnitzel. Det är grejer, det.

Jag har ju som bekant haft lite problem med att hålla mig vaken och alert på lektionerna. Framför allt under grammatiklektionerna, men vem kan blama mig för det? Grammatik är inte riktigt min grej, och jag har sedan länge insett att jag aldrig kommer att få in i ryggmärgen när man ska använda vilket kasus och vilka verb som styr dativ.

Men i dag kändej ag att det var dags att ta i med hårdhandskarna, och jaga bort den där tröttheten. Så jag köpte en gigantisk latte nere på cafét på hörnet. Och den satt där den skulle. Inte en tillstymmelse till att bli kidnappad av John Blund. Sedan gick väl inte själva grammatiken så himla mycket bättre, men jag höll mig åtminstone vaken.

I kväll åt vi på restaurang Mozart, som ligger mitt emot hotellet. De har bra mat till bra priser. Dessutom serviceinriktad personal, vilket vi har märkt inte är standard på alla ställen här i München. En öl klämde jag dessutom i mig. Försvaret är att ölen är betydligt billigare och mer prisvärd än allting annat man kan beställa att dricka.

Ölen på bilden är en mörk Weissbier, och den tillhör Erik.

Igår blev vi bjudna på finrestaurang. Där dracks det några glas vin, och väl åter på hotellet slank det ner en öl också. Rätt onödigt, men sådant kan man ju inte ta hänsyn till hela tiden.

Efter ett uppehåll i lördags, blev det en öl till maten i söndags. En stor Weissbier. Inte helt fel.

I kväll blir vi bjudna på finrestaurang av de som håller i kursen. Vi snackar vita dukar och trerätters på en av stans bästa restauranger. Som tur är fick jag med mig en finklänning i väskan, så det är den som gäller. Det är för övrigt samma klänning som jag hade på mig på nyårsafton (en kväll som till slut blev väldigt lyckad). Dessvärre finns det inte några bra bilder på den, men jag visar här en bild på den från nyårsnatten. Jag hänger i ett träd medans Kristoffer fotograferar. Fråga mig inte varför. Jag ser åtminstone glad ut.

Nu har jag fått nog av München. Jag vill åka hem. Det är både skönt och jobbigt att veta att det är fem dagar kvar. Förhoppningsvis går dagarna fort, men de kan också vara oändligt långa. I synnerhet som att jag har två presentationer som jag måste förbereda om kvällarna. Det ser jag inte direkt fram emot. Men jag ser ljuset i tunneln nu i alla fall, även om det är vansinnigt långt borta.

Mitt mission i dag blir framför allt att försöka hålla mig vaken. Lättare sagt än gjort, för jag är extremt trött.

När det är lördagkväll i München, då stannar vi inne på hotellrummet där vi ägnar oss åt att dricka cola och göra läxor. Det hade jag garanterat inte gjort om jag varit i Schweden.

Du lider av allt
Du har mycket ouppklarat
Vi förstår inte varandra
men på den där sidan juli betydde du allt

I dag besökte vi koncentrationslägret i Dachau. När jag gick i trean på gymnasiet åkte klassen till Prag, och självfallet gjorde vi ett stopp på uppsamlingslägret i Theresienstadt. Så jag hade en liten föraning om vilka känslor som skulle komma att röras upp till ytan även den här gången.

Men även om jag var lite förberedd, så var den här dagen extremt jobbig. Att promenera runt på det här stället, där så många människor torterades och dödades under så många års tid, och läsa om hur de behandlades, fick mig att må illa. Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta, och lyckades inte riktigt helt. Det absolut värsta var att kliva in i gaskammaren. Det var som om något kramade om hjärtat på mig, och det var lätt att föreställa sig hur paniken bröt ut bland människorna som skuffades in där när de insåg att det inte alls var en vanlig dusch.

Tydligen har det sagts att det inte användes någon gas i Dachau. De som dog där gasades inte ihjäl. Vilket nu har visat sig vara lögn. Man har hittat spår av Zyklon B i anslutning till gaskammaren, vilket borde få tyst på alla som förnekar att allt detta hemska har ägt rum. För om det är någonting som jag inte kan förstå, så är det de som förnekar förintelsen. Som påstår att det aldrig har ägt rum. De människorna skrämmer mig.

Det är så lätt att prata om förintelsen i skolan, men jag tror inte riktigt att man kan förstå vilket helvete det var förrän man har satt sin fot i ett koncentrationsläger. Allting hamnar i ett helt annat perspektiv. Man kan ta på det. Man ser med egna ögon. Det blir verkligt, och inte något som man har läst om i en bok.
Och om det är någonting som vi måste komma ihåg, så är det just det som hände när Hitler hade makten i Tyskland. För det är när man glömmer som det finns risk att samma misstag upprepas igen. Man kan aldrig säga aldrig. Tyvärr.

Nu är jag åter på hotellrummet, efter en väldigt krävande dag. Mycket promenerande, men det som har tagit mest stryk är huvudet. Jag har nog inte berättat det, men i dag besökte vi koncentrationslägret i Dachau, som ligger ca 25 minuter med tåg från centrala München. Det tog all min energi. Så nu tänker jag bara ligga i sängen emd datorn framför mig någon timme, och återhämta mig.