Helena

Det är trevligt när människor har lite fantasi när de bygger snögubbar.

OBS! Figuren till höger på bilden är högst mänsklig.

Efter konserten i fredags blev jag bjuden på en välbehövlig strawberry daiquiri. Den smakade ljuvligt. Bli dock inte lurade av bilden bara för att det är en Singha med. Jag befann mig inte i Thailand, utan på Koh Pangan på Söder. Alldeles perfekt när det är slaskväder ute.

Kent på Annexet i fredags. Vad finns det att säga? De var bättre förr. Är inte överdrivet förtjust i de senaste skivorna, även om många låtar har vuxit sig starkare efter att jag såg så pass många livespelningar 2008. Men den senaste skivan har jag inte lyssnat på mer än kanske två gånger. Och då bara med ett halvt öra. Och det jag har hört har inte fastnat.

Den här turnén hänger ihop med nya skivan, och därför är det självklart att de spelar väldigt många nya låtar. Jag köper det. Men jag tycker att det är skit att de inte spelade en enda låt från någon av de tre första plattorna. Och Musik Non Stop och Kärleken väntar hade de kunnat byta ut mot något annat gammalt. De är lite väl uttjatade. Däremot tyckte jag att både Idioter och På Drift var väldigt bra. Olika varandra, men båda är små pärlor.

Jag är inte jätteimponerad. Jag har sett ett bättre Kent stå på scen, med framför allt en bättre låtlista. Men Kent är alltid Kent, och de är aldrig riktigt dåliga live. Så inte heller den här gången.

I kväll ska jag på årets första (och hittills enda inplanerade) Kentkonsert. Känner mig inte helt taggad, om jag ska vara ärlig. Den här turnén hänger ihop med senaste skivan, som inte riktigt föll mig i smaken. Jag gillar det gamla poppiga Kent. Det nya synthiga soundet är inte my cup of tea, och den senaste skivan har jag bara lyssnat på ett par gånger. Vilket gör det hela ännu tråkigare, då kvällens konsert (enligt låtlista från gårdagens premiär) kommer att kretsa mest kring de nya låtarna från "Röd".

Å andra sidan är Kent alltid Kent. Och Kent är Sveriges största rockband. Därför tycker jag samtidigt att det ska bli lite trevligt att se dem i kväll. För man vet ju inte när nästa gång blir. Kanske i Långholmsparken i sommar.

I dag är det jag som står för fikat på jobbet, men istället för att bjuda på hembakat som jag brukar blir det den här gången köpebullar och Ballerinakakor. Så går det när man väljer att spendera sin tid tillsammans med pojkvännen istället för att lyxa till det för killarna på jobbet.

Den här veckan har bjudit på en del motgångar (som de flesta nu har ordnat upp sig, tack och lov), men den här ändå gått rätt fort. Bara fem timmar kvar till helg. Jippie!

Dagens frukostmorötter blev mycket roligare att äta när jag vet att Kärleken hjälpte till att skära dem.

Jag har roliga nyheter. Vet dock inga detaljer än. Återkommer om det.

Bästa mellanmålet.

Det finns många saker som upptar min tankeverksamhet just nu. Har ingen riktig arbetsro, vill bara att klockan ska slå "gå hem", så att jag kan få ägna mig åt de saker som jag för tillfället hellre vill göra.

Efter en helvetesvecka går nu tågen som de ska (hoppas jag). No more ersättningsbuss som aldrig kommer. Hurra!

Har jag berättat att jag och Baby har bokat en resa till Rom? I maj, vid Kristi Himmelfärd, bär det av. Vi åker ner på onsdag morgon och hem tidig eftermiddag på söndagen, och får således flera dagar i Italien. Varken jag eller Alex har varit där förut, men det är en stad som står väldigt högt upp på min lista av platser som jag vill besöka. Så jag är vansinnigt nöjd.

Den här dagen har inte varit någon höjdare direkt, men några ljusglimtar har det dock funnits. Bästa var när jag fick krama Kärleken i morse. Då inga tunnelbanor gick på grund av snökaoset, och inga ersätningsbussar behagade dyka upp, bestämde jag mig för att promenera till Liljeholmen. Det var dock inte världens bästa idé, och tog betydligt längre tid än vad jag hade räknat med. Jag visste att Kärleken skulle få skjuts till Liljeholmen strax efter kl 7, så jag ringde och frågade om de hade åkt. Om fem minuter, blev svaret. Bara för mig att stressa hem till honom, och snylta till mig skjuts jag också.

Jag var på vansinngit dåligt humör, och kände mig helt uppgiven. Men att se Kärleken och krama honom hjälpte enormt. Han har en lugnande effekt på mig, och lyckas alltid få ner min puls när jag stressar. Han tar min hand, och sedan blir allt bara bättre. Precis vad jag behövde i morse.

Jag har förmodligen en lång promenad hem att vänta i kväll, så det är lika bra att bulla upp med färdkost redan nu.

Shutter Island. Ända från det att jag såg trailern har jag velat se den, och det visade sig att min längtan var befogad. Jag tyckte att den var väldigt bra. För den som inte vet vad den handlar om: Leonardo DiCaprio spelar en polis, som kommer till Shutter Island för att ta reda på vad som har hänt med en patient som har rymt från ett mentalsjukhus som inhyser dömda brottslingar. Det är den korta versionen.

Självfallet är det inte något enkelt fall han har fått på sitt bord, och det verkar inte som att alla på mentalsjukhuset vill samarbeta (vilket gäller både personalen och de intagna). Ju närmare vi kommer gåtans lösning, desto mer suddas gränslandet för vad som egentligen är sant och inte sant ut mer och mer, och det blir allt svårare att bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som är opålitlig.

Mycket bra, och väl värt sina pengar (nu kostade det ju ingenting för min del, men jag hade med glädje betalat för att se den).

Jag skulle så gärna vilja vara med dig nu.

Jag och Olof har gjort det till en grej att ta med varandra på olika event som vi blir bjudna till i jobbet. Han var bland annat med mig när det var dags för Nordic Sea Hotel att visa upp sin nya isbar och jag följde med honom när 3 bjöd på konsert med Kylie Minogue i Globen. I dag var det dags igen.

Först fick vi uthärda en föreläsning om iPhones på Telenors kontor vid Slussen (ok, egentligen var det faktiskt ganska intressant, men vi kan ju låtsas som att jag enbart var ute efter allt som var gratis). Där bjussades det även på mat i form av olika wraps (jag tryckte i mig en vegetarisk med brieost och diverse grönsaker) och någon chokladnötkaka. Sedan tog vi oss till Filmstaden Söder, och såg Shutter Island medans vi proppade i oss gratispopcorn och gratisläsk.

Totalt sett var det en väldigt trevlig kväll. I synnerhet som att jag inte har träffat Olof sedan i höstas, och det var kul att uppdatera sig lite med vad som händer i hans liv.

Nu: Äta upp gratisgodiset som vi fick innan vi lämnade Telenors lokaler för att gå till bion.



Med Olof på bion.



Gott godis.

Går man upp i ottan för att ta en ersättningsbuss som aldrig kommer, måste man köpa kaffe för att inte tvärslockna så fort man sätter sig på kontorsstolen.

Love it.

Snö skapar alltid stora problem för både biltrafik och kollektivtrafik i Stockholm. I dag var inget undantag.

All tunnelbana ovanför jord var inställd. För mi ndel innebar det att jag fick ta ersättningsbuss fem stationer. Det tar vanligtvis tio minuter att åka den sträckan - i dag tog det lite längre tid. Först var det nästan fyrtio minuters väntan på att det överhuvudtaget skulle komma någon ersättningsbuss. Sedan fick man spendera ytterligare en timme på den där jäkla bussen, som segade sig fram i myrfart. Efter det var et dags att byta till tunnelbana, för att lite senare byta till en annan tunnelbanelinje.

Totalt tog det två timmar och tjugo minuter för mig att åka till jobbet. Vanligtvis är den tiden ungefär fyrtiofem minuter. Som tur var hade jag sällskap av Alex hela bussfärden.

När jag åkte hem var det samma visa. Kom smidigt till Liljeholmen, men att vänta på ersättningsbuss där innebar totalt kaos. Så jag gjorde en fuling och ringde pappa om skjuts. Han var så snäll att han åkte iväg för att hämta mig, men det var fler som tänkte likadant. Därför tog det lika lång tid som på morgonen att ta sig hem. Inte hur jag hade planerat min dag. Och det värsta är att det förmodligen är likadant i morgon. Den här snön och kylan lär ju inte direkt försvinna över natten. Och fortsätter det så här vill jag inte vara med längre.

Längtan efter våren har sällan varit så här stark.

Om Martin får bestämma ska jag tydligen inte gifta mig. Jag vägrar att lyssna.

Jag och Kärleken var på inflyttnings/ födelsedagsfest i lördags. Det var Karin som var värdinna, och platsen var hennes rymliga trea i Abrahamsberg. Väldigt trevligt, men den rådande väderleken ställde till det lite väl mycket för att det skulle gå att släppa loss helt.

Det började strula redan när jag och Alex var på väg dit. Tågen gick inte osm de skulle, och ändrade slutstation så att man fick hoppas på att det skulle komma ersättningsbussar. Det gjorde det till slut, men det hade ju varit lite trevlgit med lite information. När vi skulle hem var det itne riktigt lika illa, men det var fortfarande förseningar och det rådde osäkerhet om det skulle gå något tåg överhuvudtaget.

Men festen var trevlig.



Kärlek och värdinna.



Karin fick en varmkorv. Inte av oss, dock. Av oss fick hon armbandet som hon har runt handleden.



Karin hade massa snacks runtom i lägenheten. Browniesarna var favoriten. Annat gott var ost och kex, chips, jordnötter, morotsstavar med dipp...



Det dansades en hel del...



... och spelades även Guitar Hero.

I dag är inte någon bra dag. Väldigt mycket kan man skylla på snön. Andra saker kan man skylla på att folk är idioter.

Jag har tidigare berättat om hur min pojkvän skämmer bort mig. Det fortsätter han med. Igår lagade han mat åt mig, och såg till att jag fick extra mycket gurka bara för han vet att det är en av mina favoritgrönsaker.
Och just nu trotsar han snö pch kyla, för att ta sig till mataffären. Jag ville inte gå, men han tog på sig det uppdraget och lät mig sitta kvar inne i värmen framför datorn. Han är fin, min pojkvän.

Hundra år efter alla andra såg jag och Marielle Slumdog Millionaire igår. Jag har velat se den ända sedan den visades på bio, men samtidigt är jag alltid lite reserverad inför filmer som blir så hyllade. Det har hänt några gånger för mycket att mina skyhöga förväntningar har smulats sönder till stjärnstoft. Det är kanske därför som jag inte har fått arslet ur vagnen med just den här filmen tidigare.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Slumdog Millionaire var helt fantastisk. Den grep tag om hjärtat direkt, och jag mådde både vansinnigt illa, och blev alldeles varm i kroppen av välbehag. Det var så många olika känslor som man fick brottas med, och den filmen berörde verkligen. Jag blir mörkrädd när jag tänker på att det finns människor som faktiskt är så onda som vissa av karaktärerna i filmen.

Har du itne sett den här filmen, så borde du se den. Den förtjänar vartenda litet pris som den har fått.

Det hade ju inte varit fel med en bit mörk choklad. Men någon sådan finns dessvärre just nu inte att tillstå.

Jag gick upp till receptionen för att hämta lite frukt, men möttes av en tom fruktkorg. Jäkla tur att man hunnit bunkra upp med både äpple och kiwi tidigare i veckan. Synd att jag inte plockat på mig någon apelsin, för det var det jag var ute efter nu. Bättre lycka nästa vecka.

"Är så sjukt kär i dig. Du är det bästa jag vet.
Därför jag log åt dig i dag.
Tänkte hur glad du gör mig och hur fin du är."

Mitt hjärta smälter än lite mer. Det trodde jag inte var möjligt.

Nej, det är ingen Norgehistoria. Detta är byxorna som det norska curlinglaget använder under OS. Jag förstår inte riktigt hur de tänker, men jag tycker att de är väldigt modiga som vågar.

Sitter instängd i ett konferensrum hela dagen. Excelkurs. Bra är att man får gott kaffe och kakor.

Till vänster: Pojkväns plånbok. Till höger: Min plånbok.

Är den vars plånbok som är störst och tjockast även den som är rikast? Eller bara helt oförmögen att rensa ur och ta bort all gammal skit, och bara bära med sig det som är viktigast?

Jag har egentligen aldrig varit något jättestort fan av Alla Hjärtans Dag, men jag tycker ändå att man på något sätt ska fira den med den person som man har kär. Det behöver inte handla om att köpa massa saker till sin respektive, utan bara om att ta hand om och rå om varandra.

Söndagen tillbringade jag därför med Alex. Vi sov länge, och på eftermiddagen öppnade vi en flaska bubbel. På kvällen bjöd min pojkvän ut mig på restaurang Agaton i Gamla Stan. Ett perfekt avslut på veckan, och en väldigt mysig avslutning på årets hjärtedag.



Bubbel på hemmaplan.



Alex var finklädd.



Vitlöksbröd.



Jag åt tomat med buffelmozzarella till förrätt.



Till varmrätt åt jag lax med sparrisrisotto.



Jag skulle egentligen inte ha någon efterrätt, då jag var på tok för mätt, men när jag var på toaletten passade Alex på att beställa åt mig ändå. Han visste att jag skulle ångra om jag inte provade den vita chokladmoussen som jag hade suktat efter.

Förra veckans så förhatliga nackspärr var igår nästan obefintlig. För att inte förvärra den igen, fattade jag i morse beslutet att ha min väska hängandes på höger axel. Helt klart dagens sämsta idé, för nu har jag vansinnigt ont där istället. Jag måste rensa ur väskjäveln, för det jag kan utläsa av detta är att den är på tok för tung. Fan.

Dagens räddning var de två apelsiner jag tryckte i mig. De lyckades hålla den värsta hungern borta. Åtminstone ett litet tag.

Lunchen i dag var lagom rolig. Lite kyckling och två stekta paprikor. Så kan det gå när man inte riktigt har något bra hemma i kylen.

Sitter på tåget, ska möta upp Kärleken i Gamla Stan. Han bjuder på Alla Hjärtans Dag- middag på fin restaurang, och jag har sett fram emot det hela veckan.

Nu tar jag äntligen helg. Välbehövligt och efterlängtat.

Kastades för en kort stund tillbaka till 90- talet när jag tittade på det här klippet. Vilken tjej var inte förälskad i Jordan Catalano?

Även om veckan har gått fort, är jag lite missnöjd över att det bara är torsdag. Det finns alldeles för många saker att se fram emot i helgen, och jag vill inte behöva vänta längre.

Jag kan inte sluta tänka på dig. Längtar något enormt efter att få vara nära dig.

Ganska exakt så här känns det i mitt huvud. Suddigt och ofokuserat. Plus en massa smärta och svårigheter att hålla ögonen öppna. Det gör mindre ont i huvudet om man kan blunda och fokusera på mörkret. Jag räknar minuter och sekunder.

Jag som trodde att jag var på bättringsvägen. Tydligen hade jag helt fel, för nu har förkylningen fått nytt fäste igen. Är inte så jättesnuvig, men det värker i vänstra delen av huvudet. Jag vill inte vara med längre.

Efter att jag slutat i dag tillbringade jag ytterligare lite tid med att reka omgivningarna kring vår nya butik som öppnar i Liljeholmen den 25 februari. Var tvungen att kontrollera hur det ser ut, så att vi kan meddela kommunen om var de ska hämta soporna och åkerierna var lastkajen finns. Man vill ju inte lämna fel uppgifter, de blir så sura då.

Jag måste säga att det är ett alldeles perfekt ställe att öppna en ny butik på. För mig. Det är på vägen hem. Jag kan göra ett snabbt stopp där, innan jag fortsätter med tunnelbanan till Västertorp. Ingen omväg, bara hoppa av och på tåget. Helt ok.

"Jag fryser, håll om mig älskling."

Jag är inte ett dugg motiverad att gå till jobbet i morgon. Hade planerat att både städa och rensa ur lite i garderoben den här helgen, men har inte lyckats fixa varken det ena eller det andra. Och med tanke på att jag gör saker efter jobbet varje dag under veckan som kommer, vet jag att det inte kommer bli av någon av de närmsta fem dagarna heller. Jag är inte helt nöjd över detta faktum. Därför hade det varit himla trevligt att stanna hemma i morgon, och ha en sådan där välbehövlig fixardag. Well well, some other time.

Min pojkvän skämmer ibland bort mig alldeles för mycket. I morse lagade han på eget initiativ brunch till oss. Han avböjde all hjälp, och lät mig istället sitta framför datorn medans han slavade i köket. Han är så fin, min Alex.

Det går inte att klaga på att det är en snöfattig vinter. Så här ser det ut utanför mitt fönster. Lite mysigt ät det faktiskt, trots förfrusna fingrar och näsor.

Årets största tv- händelse är enligt mig Melodifestivalen. Att säga att jag sett fram emot det är en underdrift, och när det igår var dags för den första deltävlingen var jag laddad till tusen. Poppat gamla schlagerfavoriter under hela dagen, och med popcornskålen i knäet var förväntningarna höga. Och vilken besvikelse.

Jag tycker att programledarna gjorde ett godkänt jobb, även om Christine kändes lite väl hysterisk. Men låtarna. Inte en enda av de åtta låtarna som var med igår höll måttet. Christer Björkman har sagt att de har strävat efter att få med en stor variation av låtar, men att inte ha med en enda schlagerlåt är väl att ta i. Och att inte lyckas få med en enda bra låt, det är bara ett enda stort misslyckande. Jag är vansinnigt besviken. Och tyvärr tror jag att det i någon annan deltävling kommer att vara ett överflöd av bra låtar, där låtar som faktiskt förtjänar en finalplats kommer att stryka på foten.

Det sägs ju att vägen till mannens hjärta går via magen, men detta kanske gäller även för kvinnor? Oavsett vilket, så vet min pojkvän precis hur han ska pigga upp mig när jag är lite nere. Han ger mig något att äta. Tydligen så funkar det rätt bra...



En dag kom pojkvännen hem med lyxiga chokladpraliner. Det var smak av tranbär, blåbär, pistage och passionsfrukt. Mycket gott. Och från att ha varit deppig, blev jag på betydligt bättre humör. Jag gillar bra överraskningar.



Käeleken sov över hos mig i natt, och när jag åkte till stallet i förmiddags stannade han kvar hos mig. Jag trodde att han skulle sova vidare, som han brukar göra. Men ack så fel jag hade. Direkt när jag gick hemifrån, klev han upp och började fixa i mitt hem. Han gick till återvinnigsstationen och slängde alla gamla vin- och ölflaskor som samlats på hög, och han gick till Vivo och pantade alla flaskor och burkar som jag samlat på mig. Sedan återvände han hem till mig, och diskade och röjde i köket. Han hann även med att raka av sig det skägg som han lyckats få till. Och när jag kom hem stod han och lagade lunch. Ugnsrostade rotfrukter, champinjoner och sallad. Lite lyxigare än den risgrynsgröt som jag täntke att vi skulle äta...

Han är för fin, min pojkvän. Det är inte stora saker han gör, men det är saker som får mig att uppskatta honom så otroligt mycket. Saker som visar att han verkligen bryr sig.

Jisses, vilken liten popkaramell det här är. Jag blev riktigt besviken när den inte vann. Den har allt. Skön melodi som gör det omöjligt att sitta still, trallvänlig refräng som slår sig igenom betongväggar, fyrverkerier, en snygg Marina i lika snygg klänning, en sångare som är så söt att man får hål i tänderna bara av att titta på honom, och sist men inte minst - en Alexander Bard. Synd att en sådan kanonlåt skulle vara med ett år när det fanns så många andra låtar som också hade precis allt som krävs för en rättvis vinst.

En av mina gamla favoritlåtar är Andreas Johnsons Glorious, som var i ropet för sisådär hundra år sedan. När han kom åter till rampljuset fortsatte jag att älska honom. Den här låten vill inte släppa greppet. And I love it!

Jag tyckte inte alls om Evan när han uppträdde 2006. I dag undrar jag: What the hell was I thinking? Den här låten är galet bra!

Jag tyckte om Fame när det begav sig. Och det här låten håller än i dag.

Att inte tänka på Carola när det kommer till Melodifestivalen är en otänkbarhet. Hon är vår största schlagerdiva. Och den här låten är grym. Jag kan inte bestämma mig för vilken version jag gillar mest - den svenska eller den engelska. Så jag slänger in båda.

I dag lyxade jag och kollegorna på min avdelning till det på lunchen, och åkte in till stan och gick på Friday's. Jag är ju van vid att alltid ha med mig matlåda, så det var mycket trevligt att komma bort från kontoret som omväxling. Ska jag vara ärlig har jag sett fram emot det hela veckan.

Kollegan som kom på denna briljanta idé, Martin är hans namn, hade även pusslat ihop ett tidsschema. Instruktionerna var tydliga. Kl 11:20 skulle vi samlas ute i trapphuset, för att ta oss ner i garaget. 11:23 skulle vi lämna garaget, och då hade vi åtta minuter på oss att ta oss in till parkeringsgaraget under Gallerian. Redan där såg det ut att gå åt skogen, då Huvudsta ligger längre från City än så. Och väl på plats i parkeringsgaraget fick vi snurra runt i oändlighet för att hitta en ledig plats.

Men turen log mot oss, då en annan kollegas flickvän redan var på plats på Friday's kl 11:36 (helt enligt tidsschemat), och lyckades fixa ett bord åt oss. Vi höll faktiskt tidsplaneringen nästan exakt fram till det att vi skulle lämna. Då gick det åt skogen, och vi kom tillbaka till kontoret tjugofem minuter efter utsatt tid.

Det var verkligen trevligt att komma ut lite på lunchen. Och komma in till stan, och få känna pulsen igen. Och maten var god, pasta för min del. Jag gillar Friday's, så det kanske blir till att avlägga ett besök där igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag har legat en dag före i tankarna hela veckan, men i dag är det fan äntligen fredag! Detta firas med avdelningslunch inne i Hufvudstadens värsta smet. Mycket trevligt initiativ.

Jag har sovit med min Alex sex nätter i rad, om jag räknar rätt. Det är så skönt att veta att han ligger där bredvid. Höra andetagen som vittnar om att han sover. Hålla om honom, och själv ha hans starka armar kring mig. Bara vara nära.

Men i natt sover jag ensam. Det känns konstigt och främmande, och jag är inte helt säker på att jag tycker om det. Som tur är, tror jag att det bara är för en natt. I morgon har jag honom bredvid mig igen, och då är allt som det ska vara.

Jag har alltid tyckt att drottning Silvia har mest likheter utseendemässigt med Victoria. Det har inte gått att missa att de är mor och dotter. Men efter att ha sett de här bilderna, så inser jag hur mycket även lillsessan liknar sin mamma. Det hade lika gärna kunnat vara Madeleine, i synnerhet på bilden längst ner till höger. Och jag som aldrig har sett någon sådan likhet tidigare. Fascinerande.

Lasse Lindh är fantastisk. Jag blev mycket förvånad när jag hörde att han skulle vara med i Melodifestivalen, och nu har han varit med två gånger. Båda låtarna är galet bra, men just den här har en speciell plats i mitt hjärta. Den får mig att känna så mycket.

Den här dagen har försvunnit snabbare än någon annan dag den här veckan. Massa saker har strulat, och hela dagen har gått åt till att fixa alla problem. Och efter att jag glömt träningskläderna hemma, får jag åka direkt hem efter jobbet. Vilket i och för sig är bra, då jag verkligen behöver städa där hemma. Så kvällen blir väl inte så livad, trots allt.

Samma kollega som tidigare under veckan bjöd på dammsugare för att stilla sitt dåliga samvete över att hon hela tiden glömmer nyckeln, och får mig att springa och öppna dörren åt henne, bjöd nu på kokosbollar. Inte bra.

Jag försöker att inte vara så trött, men det är fan inte lätt. Låg och pratade med Alex till alldeles för sent igår, och ligger efter med sömnen. För att jaga bort tröttheten försöker jag få till ett högt tempo i arbetet, men jag kommer bara halvvägs. Om någon har vägarna förbi Huvudsta med en stor, varm kaffe i handen är det bara att komma förbi och knacka på min dörr.

Eftermiddagens mellanmål bestod av en alldeles perfekt mogen avokado. Alltid något att glädjas över.

Jag är uttråkad. Vill inte alls sitta instängd på jobbet i dag. Tro det eller ej, men en långpromenad hade faktiskt inte suttit helt fel.

Det är lite irriterande när frukostmorötterna inte smakar någonting. Då blir längtan efter en smörgås så mycket större.

Sanna Nielsen. Alltid bra, den här gången var hon bäst. Men Charlotte tog hem det ändå.

Lena Philipsson är överskattad. De enda låtarna ur hennes "låtskatt" som jag egentligen tycker om, är de som har varit med i Melodifestivalen. Och den bästa kom på 80- talet. Kärleken är evig har allt, inklusive en catchig refräng och hemmasydda kläder. Love, love, love.

Måndag innebär träning. I dag är jag dock inte helt på humör för det, då jag börjar bli jagad av en otrevlig förkylning. Den har inte riktigt brutit ut ännu, så det är väl bara att passa på att träna innan det händer.

Jag fick en dammsugare av en tjej på ekonomiavdelningen. Den tänker jag nu sätta i mig, som tröst för att saker som strulade förra veckan fortsätter strula i dag.

Det här är min räddare i nöden just nu. Mina händer är helt förstörda av det rådande klimatet, och huden spricker för att den är så torr. Jag försöker vara duktig på att smörja in händerna, men det hjälper bara delvis. Jag är dock övertygad om att det skulle vara värre om jag inte gjorde något alls.