Helena

Jag är mäkta imponerad över mig själv. Jag har nu invigt min sprillans nya träningsmatta, som jag införskaffade förra helgen. Tjugo minuters träning orkade jag med innan jag blev alltför uttråkad och tyckte att det sög för mycket för att fortsätta. Men tjugo minuter är dock bättre än ingenting, och med tanke på att jag har väldigt svårt att motivera mig att på egen hand träna annat än vid en maskin, tycker jag att det är godkänt. Nu ska jag bara göra det till en vana.

Jag har inte sett min käresta så mycket den senaste tiden. Han har fullt upp med tentapluggande, och det gör han inte så bra om jag är där och distraherar hela tiden. Men i dag träffades vi i stan när jag slutat jobbet, och efter ett litet stopp på H&M hamnade vi på Wayne's. Men efter vår dejt åkte han hem till sitt och jag hem till mitt, och nu längtar jag ännu mer efter morgondagen. Att träffa honom i morgonkväll. Tiden kan inte gå fort nog.

Stackars, stackars Kelsey. Vilken mardröm för alla inblandade. Jag hoppas verkligen att hon fick någon form av ersättning för det här.

Ibland är det svårt att bestämma sig för vem som är snyggast- jag eller kräftan. I det här fallet är jag beredd att lägga min röst på den senare. Gratulerar.

Nu tänker jag fasiken klappa mig på axeln och säga "Helena, fy satan så bra du är". När man har svettats i en och en halv timme på gymmet får man det. Dagens övningar bestod i en timmes powerwalk på löpbandet i svag uppförsbacke, följt av en halvtimmes core, där rygg- och magmuskler fick sig en ordentlig genomkörare. Lägg dessutom på en tjugofemminuterspromenad på lunchen, och jag tycker att dagens träningskvot är uppfylld med råge.

Med tanke på dagens dåliga förutsättningar hade jag inte alltför höga förhoppningar på fortsättningen. Och nej, dagen blev inte någon riktig höjdare. Jag var galet trött på jobbet, även om timmarna på något lustigt vis fladdrade förbi rätt fort ändå. I kväll ska jag banne mig komma i säng i en vettig tid, och de där äckliga drömmarna tänker jag skicka åt fanders, för de vill jag aldrig mer träffa igen.

För andra natten i rad har jag sovit så in i helskotta dåligt. Jag har kommit i säng alldeles för sent, och när jag väl har lyckats somna har jag vaknat flertalet gånger. Drömmarna har varit allt annat än trevliga, i synnerhet den där det kröp en spindel på väggen ovanför sängen. Jag har svårt att se hur jag ska kunna hålla mig vaken i dag. Inte den ultimata starten på denna onsdag.

Tisdagar är den värsta dagen på hela veckan. Men det rådde vi bot på i dag, jag och Alex. Jag bjöd honom på middag på Vapiano i Gamla Stan, och vips så förvandlades den här tråkiga dagen till något fint och trevligt. Det enda dumma är att maten på Vapiano är så god att det är svårt att sluta äta, vilket resulterade i lite magont. Men sådana smällar får man ta ibland.

I dag trotsade jag de friska vindarna, och gav mig ut på ännu en lunchpromenad. Det är härligt att komma ut och andas lite frisk luft mitt på dagen, även om jag i dag snarare blev tröttare av det än piggare. Men det är skönt att röra lite på sig.

Måndag är träningsdag, och i dag var jag riktigt taggad. En halvtimme core och trettiofem minuter på löpbandet. Det var riktigt kul, vilket känns som ett genombrott efter den senaste tidens brist på motivation. Att jag även tog mig en rask promenad på lunchen får mig att känna mig ännu duktigare, och det motiverar mig bara ännu mer att besöka gymmet minst en gång till den här veckan. Jag vill så gärna vara duktig.

Något som jag tycker är vansinnigt otrevligt, och som hände mig i dag, är när man sitter på tunnelbanan och det sätter sig en person bredvid som uppenbarligen röker som värsta industriskorstenen. När man inte ens behöver fråga om den här människan röker inomhus, för man vet redan svaret. Röken sitter som ingrodd smuts i kläderna på honom eller henne, och man måste flytta sig så långt bort man kan på sitt säte utan att trilla av det, så att man inte riskerar att nudda de där äckliga kläderna. För gör man det riskerar ens egna kläder att suga åt sig av allt det vidriga. Allra värst är det när man inte har ätit någon frukost, och den tunga röklukten lägger sig så tungt runtomkring en, att illamåendet blossar upp och uppkastningen känns lite väl nära för att det ska vara helt bekvämt. Och allt man kan tänka på är "Snälla, kan inte den där människan gå av nästa station. Snälla, snälla, jag gör vad som helst".

Det hände mig i dag, och som ni märker var jag inte helt glad över det.

Egentligen gillar jag inte riktigt Irene Huss- filmerna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag tror att det har med skådespelarna att göra. De känns inte helt trovärdiga. Men jag ska ändå kasta ett litet öga på kvällens film, Eldsdansen. Mest för att jag gillar namnet, och om jag har tur så håller den högre kvalitet än den senaste filmen jag såg i serien.

Om fyra veckor ska jag och Alex gå på bröllop. Det är finaste Micke som ska gifta sig med sin Jelena, och jag är så oerhört glad för deras skull. Jag började nästan gråta av glädje när jag fick inbjudningskortet, för om det är någon som jag verkligen unnar sådan lycka så är det just Micke.

Men jag har ett litet problem. Jag skulle gärna vilja köpa en ny klänning till detta tillfälle, men allting som finns ute i butik nu är bara grått och trist. Vanligtvis har jag ingenting emot mörka kläder, det är allmänt känt att svart är den vanligaste förekommande färgen i min garderob, men att ha den färgen på ett bröllop känns inte särskilt muntert. Jag vill ha något som sprakar och får en att tänka på blomsterängar och glaserade cupcakes.
Men modeindustrin har bestämt att under hösten är det mörka färger som gäller, och det är nästan omöjligt att hitta en fin klänning som har lite färg. Och de få som jag har hittat föll mig inte i smaken. Men jag ska försöka att kämpa emot missnöjet, och inte ge upp. Någonstans där ute finns det en klänning som väntar på just mig.

Jag tog mig ut ur huset i dag, och åkte till Skärholmens centrum. Eller SKHLM, som det numera kallas. Av någon anledning som jag inte riktigt lyckades klura ut, var det 20% rabatt på massor av varor i nästan alla butiker, och det fanns trollkarlar, chokladhjul, män på höga styltor, ansiktsmålning för alla barn och flera andra aktiviteter. Det var med andra ord den perfekta dagen att åka dit. Bortsett från alla miljoner människor som tänkte likadant som jag.

Jag fick i alla fall med mig en träningsmatta hem, så nu kan jag göra situps utan att behöva ligga direkt på golvet. Hittade även en fin klänning inne på Oasis, och när rabatten var dragen kostade den 280 kronor. Det tyckte jag var ett överkomligt pris, så nu ska den få flytta in i min redan överfulla garderob. Lycka!

(Men jag undrar varför jag ser så förbaskat sur ut).

Det var vansinnigt lyckosamt att jag hade gjort så många pajer till gårdagen. Det gjorde att dagens lunch blev lite lyxigare än nudlar. Det gillar vi.

Igår hade jag några fina människor på besök. Vi åt kräftor och paj, och sjöng Singstar och dansade på dansmatta halva natten.



Karin och Marielle var där.



Bordet fylldes på med kräftor i olika färger och former.



Marielle och David hade monsterstora kräftor. De hade lätt kunnat äta upp mina små stackare.



Jag hade lagat tre olika pajer.Spenat och fetaost, broccoli och Västerbottenost. Det blev dessutom så mycket över att jag lyckades skrapa ihop hela fyra matlådor plus lunch till mig i dag och frukost till Alex (han tog en bit i farten på väg till tunnelbanan i morse).



Alex hade aldrig ätit kräftor tidigare. Jag tror att han tyckte att det var på tok för pilligt, och att det inte riktigt var hans grej. Tur att det fanns så mycket paj att han kunde äta sig mätt ändå.



Jag åt ett kilo kräftor själv, och det resulterade i att stort berg av kräftskal.



Emelie och David drack skumpa. Helt rätt.



David hade sprungit Lidingöloppet tidigare under dagen, och Marielle hade agerat hejaklack.



Vi sjöng Singstar. Till vissa låtar skrålade vi så högt att jag är förvånad över att ingen granne kom och klagade.



Sedan plockade vi fram dansmattan.



Karin ville aldrig sluta dansa.

Min bästa accessoar är min pojkvän. Med honom vid min sida känner jag mig snyggare, smartare och bättre på alla sätt och vis. Han lyfter mig när jag känner mig nere, och han får mig att flyga fram på rosa fluffiga moln i Kärlekens land (lite som när Aladdin och Jasmine åker runt på den flygande mattan, och sjunger En helt ny värld). En bättre pojkvän hade jag inte kunnat ha, och jag tycker faktiskt att jag förtjänar honom. Det var min tur nu, och jag tänker hålla fast i honom för allt vad tygen håller. Jag är så lycklig med dig, baby.

För övrigt är även mina blåa glajjor en stor favorit, och utsikten i bakgrunden bjuder jag på.

Gårdagens lunchpromenad gick åt andra hållet, och jag fick således inte någon glimt av vare sig hästar eller vatten. Och det var inte alls lika givande, även om det var skönt att komma ut i friska luften. Ge mig hästar och fin natur, så lovar jag att vara en snäll flicka.

Innan jag somnade på soffan igår kväll, ägnade jag halva kvällen åt att städa och andra halvan åt att laga paj. Det stjäl mer energi än man kan tro, och jag vete fasiken hur resultatet blev den här gången. I synnerhet spenat/ fetaostpajen ser ut att må lite visset. Men vem vet, den kanske överraskar och visar sig vara en kulinarisk smakexplosion. Det får vi veta i kväll.

Lena Ph har ju gått och gift sig igen, denna gång med Per Holkneckt. Men han är oviktig i sammanhanget- det jag vill ta upp är hur Lena såg ut på sin bröllopsdag. För vi vet ju alla att klänningen, håret och blommorna är något av det viktigaste att ta fäste på när det kommer till bröllop.

Klänningen. Väldigt enkel och lite tråkig. Det händer liksom ingenting i den. Jag tycker att hon borde ha satsat på enkelhet med någon rolig detalj.
Håret. Nu börjar det likna något. Kul att hon vågar låta det vara utsläppt, och slöjan höjer looken ytterligare. Med den blir hennes uppenbarelse mer värdig ett bröllop.
Blommorna. Vavavoom! Så jäkla snygga. Långa rosor i olika röda nyanser, sådana skulle jag lätt kunna tänka mig att ha på mitt bröllop. De utgör en snygg kontrast mot allt det vita, och dessutom är det ju både kärlekens färg och kärlekens blomma. Perfekt på kärlekens dag.

Slöjan och brudbuketten gör att Lena kommer undan med den enkla klänningen. Nu hoppas jag att hon och Per lever lyckliga i alla sina dagar.

Äntligen fredag! Kort arbetsdag, som dock lär bli rätt intensiv. Det är sällan fel. Sedan blir det fix inför morgondagens kräftskiva för hela slanten. Men först- försöka vakna till liv.

Jag har sagt till mig själv att minst två gånger i veckan ska jag pallra mig iväg till gymmet. Den här veckan kan jag vara nöjd med mig själv, då denna kvot har blivit uppfylld. Det var inte med någon vidare entusiasm, men i efterhand så spelar det mindre roll. Det viktiga är att jag inte åkte hem till soffan istället för till löpbandet.

Det är sällan jag hyllar Robyn. Alldeles för sällan. För den unga tjejen som slog igenom med Do you really want me för hundra år sedan har vuxit upp, och blivit en sjuhelsikes kvinna som skriver fantastiska popkarameller.

Tyvärr kommer jag inte att kunna gå och se henne på Berns, då biljetterna tog slut rekordsnabbt. Och att bryta sig in i min kollegas kassaskåp och sno hans biljetter känns inte helt politiskt korrekt.

Också i dag utnyttjade jag det fina vädret, och så fort jag hade ätit upp lunchpannkakorna gav jag mig ut på en härlig promenad i solen. Jag är inget stort fan av hösten, men om den fortsätter att se ut så här, och regnet och rusket håller sig borta, kan väntan på den första snön kanske bli någorlunda behaglig ändå.

I natt vaknade jag av att kinderna var alldeles våta av tårar. Alex frågade om jag grät, och jag svarade sanningsenligt nej. För i mitt yrvakna tillstånd trodde jag att jag var förkyld, och jag blev vansinnigt irriterad på att mina ögon inte ville sluta rinna. Varför jag grät har jag ingen aning, men någonting knasigt måste jag ju ha drömt. Och det är fasiken inte konstigt att jag ofta är trött och mår dåligt när jag sover så dåligt, och i många fall kommer i säng alldeles för sent om kvällarna. Det måste bli ändring. För det håller inte i längden.

Äntligen bjöd hösten på lite sol och blå himmel, och detta var jag inte sen att utnyttja (för en gångs skull). På lunchen tog jag mig en halvtimmes promenad nere längs vattnet, och det var förmodligen dagens bästa beslut.

Nog för att det var ett helvete att plocka ut visdomständerna, men jag blev åtminstone inte så drogad som de här syskonen. Tur är väl det, för jag vet inte om jag hade uppskattat att få en sådan här film upplagd på Youtube...

I dag har inte varit någon bra dag. Varför?

1. Jag har pendlat mellan att vilja skrika så högt att lungorna går sönder, till att gråta sönder ögonen. Varför vet jag inte, bara att viljan var väldigt stark. Men jag avstod från bådadera, och satt tyst och snällt inne på mitt kontor.

2. Det första som hände när jag kom till jobbet var att jag lyckades hälla yoghurt över hela kjolen. Den blev alldeles vit och kladdig framtill, och det var bara rena flaxen att den är gråmelerad och att det inte syntes alltför mycket när man väl fått bort det värsta.

3. Jag måste ha varit väldigt trött i morse. Så trött att jag satte på mig trosorna ut och in, men jag upptäckte det inte förrän senare på förmiddagen. Inte konstigt att det inte kändes helt hundra.

Men allt har inte varit skit. Jag gräddade ett gäng pannkakor till middag (och matlådor för resten av veckan), och det är tamejtusan inte illa alls.

Måndag betyder träning. Det är alltid skönt att få veckans första träningspass avklarat under veckans första dag, och i dag satsade jag på core. Det är längesen som jag gick på ett gruppträningspass, och jag återupptäckte hur sjukt mycket mer motiverande det är än att träna själv. Från och med nu ska jag försöka se till att åtminstone ett träningspass i veckan är gruppträning. Det är mitt nya mål.

I dag förvandlades hela Hägerstensvägen i Aspudden till en stor loppmarknad. Från Örnsbergs tunnelbana till Shellmacken hade stadsdelens invånare smällt upp bord, där de sålde iväg saker som de ville bli av med. Mycket trevligt tycker jag, som gillar loppisar. Som väntat var det dock mest skit, och inte mycket att ha, men jag lyckades ändå fynda en dvd- film, Love Actually. Femton kronor kostade den, och det tycker jag definitivt att den var värd.

Efter bion igår åkte jag, Alex och Helene till Movitz i Gamla Stan. Lite senare dök även Martin och Rickard upp. Det resulterade i en mycket trevlig kväll, men jag borde kanske inte ha druckit de sista två ölen. Tack vare dem har jag mått mindre bra i dag. Vilket ju inte var meningen, och definitivt inte vad jag hade i tankarna när jag åkte in till stan från första början. Men så kan det gå, och det gör egentligen inte så mycket. Nu kunde jag ju strunta i att städa, och skylla på baksmällan. Även om det är ett högst otvivelaktigt argument, men jag är välvilligt inställd och väljer att godta det ändå.

Jag tycker om när min pojkvän köper fin choklad på eget initiativ. Han vet hur han ska göra sin kvinna glad.

Gårdagkvällen bjöd bland annat på bio. Filmen var Resident Evil: Afterlife, den fjärde filmen i serien som baseras på tv- spelet. Som vanligt återfanns Milla Jovovich i titelrollen som Alice. Den här gången tar hon sig till Alaska för att hitta Arcadia, där det utlovas smittofrihet, mat och boende för överlevande. Men när hon anländer upptäcker hon att allt inte är vad det verkar vara, och sökandet efter vad som egentligen har hänt alla de överlevande som har tagit sig till Arcadia tar henne till Los Angeles. Hon möts av en död stad, där de få som har överlevt zombieattackerna har låst in sig i ett fängelse. Alice beslutar sig för att göra allt för att rädda dessa människor, vilket inte är lätt då stället är omringat av zombies. Och vad håller egentligen Umbrella Corporation på med?

Liksom tidigare filmer i serien, bjöd denna på underhållning och fartfylld action. Där behöver man inte bli besviken. Det är inte någon blivande Oscarskandidat, men å andra sidan är det knappast det man förväntar sig när man sätter sig i bostolen. Det är underhållning för stunden, och jag är nöjd. Däremot tycker jag inte att 3D- effekterna utnyttjades tillräckligt mycket för att det skulle vara helt värt de 120 kronor som kalaset kostade.

Så var den här, valdagen. För mig är det en självklarhet att varje medborgare ska göra sin plikt och nyttja sin rätt till att rösta. Det spelar inte så stor roll vad man röstar på, så vida det inte är ett parti som har alltför tvivelaktiga åsikter, utan det viktiga är att man faktiskt röstar. För det är så många länder runt om i världen där folket inte får vara med och bestämma vem som ska styra landet, och just därför måste vi som lever i en demokrati använda våra röst. Struntar man i att rösta ska man sedan inte komma och klaga på regeringen i efterhand.

Tyvärr så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att ta sig in i riksdagen den här gången. Det är helt sanslöst hur det kan ha fått gå så långt, att så många människor väljer att rösta på ett parti som har så vidriga värderingar. Och det spelar ingen roll vad Jimmie Åkesson säger. När han gick med i partiet leddes det av flera uttalade nazister. Det äcklar mig.

Nu väntar jag spänt på valresultatet. Jag hoppas det blir rödgrönt, men jag tror att segern hamnar hos Alliansen. Förhoppningsvis utan hjälp av Sverigedemokraterna.

Just det, jag var hos frisören igår. Kapade halva håret och gjorde ljusa slingor. No more brunett, nu är jag blond. (Blond) Are i alla fall. Känns lite ovant, jag får lita på Alex när han säger att det är snyggt. Men jag gillar't. Skönt med förändring

Igår åt jag och Alex på Hot Wok i Kungshallen. Inte en dag för tidigt enligt mig. När jag jobbade i stan åt jag där flera gånger i veckan, men nu blir det mer sällan. Nästan aldrig. Vilket är tråkigt, för det är ju så himla gott. Jag blir dock lite sur över att de höjer priserna på kvällen. Så nästa gång jag äter där, får jag gå dit på lunchen och köpa med mig take away, så kan jag värma det i micron hemma på kvällen, och känna att jag kom billigare undan.

Kiwi kan vara en av mina favoritfrukter. Och det inte bara för att namnet är så roligt. Men det vidrigaste var när den där tjejen på Americas Next Top Model åt kiwi med skal, som ett äpple. Blä.

Min pojkvän är en ful fisk. I morse smög han ner en Risifrutti i min lunchpåse utan att jag märkte det. Han är minsann mer lik sin mor i vissa avseenden än vad han vill erkänna. Hon brukar också ha för vana smyga ner saker i hans väska eller påse när han ska någonstans. Fast den likheten vill han nog inte låtsas om.

Jag trodde att jag skulle få krama dig i kväll. Men det blev inte så. Jag önskar att du kan dricka upp den där ölen och komma hit istället. För jag tror att jag verkligen behöver en kram.

Jag är inte ett stort fan av Arvingarna, men den här låten går igenom även min tjocka hud. Den får mig att tänka på min gamla favoritserie Tre Kronor, som var en av de stora giganterna på den svenska såpahimlen under 90- talet.

Efter att ha läst det här kan jag omöjligen rösta på ett parti som ingår i Alliansen. Självfallet gäller inte detta för alla som blivit utförsäkrade, men faktum kvarstår att det är många som hamnar där. Och det är inte humant någonstans.

Kvällen bjöd på fika med finaste Marielle, samt soffhäng framför en av mina nya Harry Potter- filmer. Nu: borsta tänderna and hit the bed.

Den är långt ifrån ny, men Jessica Alba är smoking hot på denna bild, som är en blinkning mot en gammal filmaffisch med Jane Russell i blickfånget. Likt originalet?



Jessica Alba.



Jane Russell.

Mitt paket innehöll ett reafynd från Cdon. Alla utgivna Harry Potter- filmer (jag är ju som bekant ett fan). Detta för under 300 kronor. Det tycker jag är ett mycket överkomligt pris. Nu ska jag bara hitta tid till att se dem också. Men det är ingen brådska.

Jag använde måndagen till att avverka veckans första träningspass. Inte heller i dag var jag särskilt motiverad, men det känns betydligt bättre att veta att jag tog mig igenom det i alla fall. Då kan jag bocka det från veckans lista, och fokusera på att klara av ytterligare ett pass innan jag kan säga att jag gjort ett bra jobb den här veckan och att jag kan vara nöjd.

Jag tycker om paket. Fast fakturan som så ofta medföljer är inte lika rolig.

Mamma Mia visas på tv, vilket man ju faktiskt borde uppmärksamma och titta på (för detär en fantastisk film). Men med tanke på att jag och Alex såg den på dvd för inte alls många veckor sedan, kanske det är lite för mycket begärt att tvinga honom att titta på den igen så snart efter... Och just i kväll känner jag mig inte som en bitch.

I min matlåda i veckan hittar vi det här. Broccoli, kassler och champinjoner, där jag har hällt över ägg utblandat med mjölk och sedan lite, lite ost överst. In i ugnen ett tag och sedan är det klart. Extremt enkelt.

Cirkus Wictoria befinner sig just nu i närheten av där jag bor, och i dag tog jag och Marielle en promenad dit bort för att titta på djuren. En del var ovanligare än andra.

Filmen vi såg igår var The American, med George Clooney i huvudrollen. Han spelar en lönnmördare, som efter ett misslyckat uppdrag på den svenska landsbygden flyr till en liten by i Italien. Han vill dra sig ur branschen, men bestämmer sig för att utföra ett sista uppdrag- fixa ett skjutvapen åt en mystisk kvinna. Under tiden förälskar han sig i en av byns vackra kvinnor, som arbetar som prostituerad. Men vem kan han egentligen lita på?

Jag hade höga förhoppningar på den här filmen. Och det är en bra film, inget snack om saken. Regissören Anton Corbijn har gjort ett bra jobb. Men. Det var inte alls den sortens film som jag hade förväntat mig. Det är en thriller, men i mina ögon drar den snarare mer åt dramahållet med ett stänk av thriller. Jag ville ha mer action, men istället var det lite för mycket bilåkande i vackra miljöer och pillande på vapen utan att de användes till någonting.

Det är inte en tråkig film, men den är bitvis seg. Det händer inte så mycket. Och det var inte vad jag var ute efter när jag betalade 95 kronor för biobiljetten. Så om ni ska se den här, förvänta er inte någon Jason Bourne eller James Bond. Då kommer ni definitivt bli riktigt besvikna.

Igår hade jag och Alex dejtkväll. Det var mycket trevligt, i synnerhet som att vi inte har setts så mycket den senaste veckan. Vi hann avverka både fika, arkadspel och bio innan kvällen var över.

Jag ska gifta mig. I alla fall enligt gårdagens tårtbit. Den stod upp när jag föste ner den på tallriken, och det innebär ju att man ska gifta sig. Nu är det kanske en gammal skröna, men man kan inte vara nog försiktig med sånt där. Det verkade dock inte min pojkvän tycka, så nu vete fasiken vem det är som blir den lyckliga brudgummen.



Min tårtbit, som får mig att drömma om vita kläningar och glänsande ringar.



Alex tårtbit, som får mig att tänka på krossade drömmar och hundra års olycka (ok, det där med olyckan gäller kanske krossade speglar, men ändå).

Igår fyllde min fina farmor 86 år, och detta firades med fika hemma hos henne och farfar.

Herrejävlar.

Finaste, underbaraste Håkan är tillbaka. Jag har längtat och längtat och längtat lite till, och nu behöver jag inte vänta så mycket längre. Om en dryg månad släpps nya skivan, och fram till dess får jag nöja mig med den här karamellen- Saknade te havs. Än en gång tar han mig med storm, den fantastiska Håkan.

Terminator på tv! Den första filmen i serien, från det gyllene året 1984. Då var det ingen som någonsin hade kunnat tro att Arnold Schwarzenegger skulle bli guvernör i Kalifornien. Lite roligt är det allt.

Vanligtvis tar jag med mig matlåda tll jobbet, men i dag lyxade jag till det och åt ute. Anledningen var att lunchsällskapet var särdeles bra just i dag- min gamla kollega Ingela, som jag inte träffat sedan Eldkvarn brann. Typ. Det var vansinnigt trevligt att träffa henne igen, och jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan nästa gång.

Jag vet ett sätt att få tyst på den där Nilsson (aka mig). Stoppa ett stort äpple i käften på henne, så att hon ser ut som en gris på julbordet. Då blir det tyst och skönt.

Trots att jag var vansinnigt omotiverad i dag, genomförde jag träningspasset som jag bestämt. Ibland är det verkligen tur att det finns massa tv- skärmar uppsatta på mitt gym. Att titta på gamla repriser av Christine och Vänner underlättar enormt när man helst hade velat smyga ut därifrån och gå hem och lägga sig i soffan.

För övrigt tog jag mig en halvtimmes promenad på lunchen också. Så jag får väl sammanfatta den här dagen som lyckad ut träningssynpunkt. Nu ska jag bara leta upp den där motivationen till nästa gång jag ska ta mig an löpbandet.

Nu harj ag sett första avsnittet av Kungarna av Tylösand, den svenska versionen av Jersey Shore. Och det blir, inte helt oväntat, mest en stor suck från mitt håll. Det enda det går ut på är supa och ligga, och sådant tycker jag är mest patetiskt. I synnerhet när det handlar om ungdomar som vill få femton minuter i rampljuset. Eller som i det här fallet- skandalrubriker i tidningarna.

Patetisk programidé. Det enda roliga är att Nemo Hedén är en av deltagarna. Jag har följt hans blogg av och till under en rätt lång period, och därför är det kul att se ett bekant ansikte. Vill man dock läsa något ännu bättre, med koppling till Nemo, ska man läsa Nemos kompis Emils blogg. En av de starkast lysande stjärnorna på blogghimlen, även om alldeles för få har upptäckt honom. Det går inte att inte tycka om Emil.

Den där Angela från Skånefruar. Är hon så där fjompig på riktigt, eller är det ett resultat av produktionen? Oavsett så är det synd om henne att hon pratade så mycket om sex, för det är självklart att producenterna lägger fokus på det och vinklar det så att hon framställs som en sexgalen bimbo. Jag hoppas verkligen att den bilden är felaktig, och att hon i kommande avsnitt visar en djupare sida av sig själv.

Nu ska det bli intressant att se vad Skånefruarna har att komma med. Kan de ge Hollywoodfruarna en match?

Har man tvättid efter jobbet och inte hinner gå till gymmet, får man göra det bästa av situationen och försöka smygträna ändå. Med "smygträna" menar jag i det här fallet att träna utan att man tänker på att det är träning, på en tidpunkt där just träning egentligen inte lämpar sig så bra. För min del innebar detta en härlig tjugominuterspromenad på lunchen, med den hemska backen och trapporna upp till Jungfrudansen som avslutning. Härligt!

Ända sedan jag och Alex la upp min lägenhet på Lägenhetsbyte.se, har jag blivit besatt av att hela tiden kontrollera om vi har fått några nya lägenhetsförslag eller om någon som har en lägenhet vi är intresserade av har tackat ja till oss. Jag måste tvångsmässigt kontrollera detta flera gånger dagligen, och när jag är hemma är jag konstant inloggad för att kunna hålla koll på vad som händer under kvällen.

Jag måste sluta upp med detta. För jag har insett att det förmodligen kommer att ta lång tid innan vi hittar en ny lägenhet, och ett byte går igenom. Att hela tiden få nya förhoppningar (för tro mig, när jag hittar en lägenhet jag gillar, börjar jag genast fantisera om hur vi ska möblera och hur det skulle vara att bo där) är inte bra, för oftast slutar det ju med att alla parter inte är överens och drömmarna som jag börjat väva om lägenheten förstörs. Och då blir jag både sur och väldigt besviken. Det här måste få ta tid.

¨

Jag hänger inte så mycket på bloggen i kväll, då jag har herrbesök. Och med tanke på att pojkvännen har skaffat en ny dator, kan det vara bra att ta tillvara på alla tillfällen man får med honom. Man vet ju liksom inte när nästa gång blir...

Svaret på din fråga är: ja. Du ser rätt. Det är på riktigt, bilden är inte photoshopad. Den lilla röda träningsväskan är äntligen tillbaka, efter ett par månaders semester (som jag egentligen inte godkänt, men den lilla skiten vägrar ju lyssna på mig). Resultatet blev en timmes powerwalk i lätt lutning på löpbandet. Mycket bra. Den lilla röda träningsväskan måste snart följa med mig ut på äventyr igen.

Ser man på, ser man på. Det är inte alltid som de rika och berömda klär sig i dyra designerkläder som en vanlig dödlig aldrig i livet skulle ha råd med. Åtminstone inte om man ska ha råd att äta någonting annat än bark och egenhändigt plockade bär. Nu är kanske inte Kourtney Kardashian en av de största stjärnorna på vår kändishimmel, men jag inbillar mig att hon hör till den skaran som äter rysk kaviar och dricker Cristal mest hela dagarna.

Men Kourtney bevisar dock här att hon kan vara som vilken Svenssontjej som helst, åtminstone vad gäller kläderna. Den här klänningen provade jag på H&M för ett par månader sedan. Den är vacker som en dröm, och om den hade suttit lite snyggare på mig hade den lätt fått följa med hem. Men nu blir jag nästan lite glad över att den inte gjorde det, för efter att ha sett hur strålande Kourtney ser ut i sitt exemplar, hade jag nog inte kunnat använda min klänning något mer.



Kourtney i H&M.



Helena i H&M.

Jag hade tänkt powerwalka efter jobbet i dag, men av någon outgrundlig anledning (lathet) skippade jag det och stannade inomhus istället. Som tur var tog jag mig en liten promenad på lunchen, så jag behöver inte helt skämmas ögonen ur mig den här gången. I morgon är det dock jag som tar med mig träningskläderna till jobbet, och åker direkt till gymmet när klockan slår hemgång. För någon jäkla måtta får det trots allt vara.

Biggest Loser har nu kommit till Sverige, och självfallet satt jag som klistrad framför tv:n, i hopp om att få klämma ur mig ännu fler tårar än de som undslapp mig timmen innan, när det var den amerikanska versionen av programmet som visades. Men det blev inte några tårar den här gången.

Programmet kändes lamt och händelsefattigt. Man fick inte något grepp om karaktärerna, det kändes slätstruket. Och Jessica Almenäs som programledare fungerade inte riktigt. Jag gillar henne i vanliga fall, har alltid gjort. Hon känns jordnära och vettig. Men här var hon bara jobbig och irriterande.
Men man får ändå inte glömma hur fantastiskt duktiga alla deltagare är. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på att de nu är fast beslutna att ändra sin livsstil och se till att få sitt liv så som de vill ha det. De är grymma.

Det var ett splittrat program, men förhoppningsvis berodde det på att det var det första programmet, och flera olika moment var tvungna att presenteras för tittarna. Jag kommer att fortsätta titta, även om det är den amerikanska versionen som alltid kommer att stå längst fram och reta mina tårkanaler.

Peta Marit Paulsen i näsan kan man också göra. Det är dock inte att rekommendera.

Söndagar är fixa matlåde- dagar i det Nilssonska hushållet. Då lagar jag lunch till kommande vecka. Jag har inga problem att äta samma rätt varje dag, och ser därför till att laga tillräckligt mycket så att det räcker hela veckan. Lika bra att få det avklarat, så slipper jag stå och laga mat mitt i veckan (det är sällan jag lagar "riktig" mat när jag kommer hem från jobbet om kvällarna).

I kväll testade jag ett nytt recept som jag hittat. Kassler, paprika, purjolök, lök, vitlök och champinjoner stektes på, och lades i en ugnssäker form. Sedan blandade jag matlagningsgrädde och creme fraiche, och hällde över. In i ugnen i tjugo minuter, sedan hällde jag på riven ost och skjutsade in formen i ugnen i ytterligare en kvart.

Jag borde ha haft lite mer vitlök i, men det blev helt ok ändå. Det ska nog funka att äta som lunch i veckan.

Vi tog bussen upp till den gamla borgen när vi var i Alanya. Det var väldigt vackert, men jag hade inte riktigt turen på min sida, utan hade vansinnigt ont i magen och ville helst därifrån. Nu har jag inte ont i magen längre, men bilderna finns kvar och de tittar jag gärna på.

Det vettigaste jag har gjort i dag var eftermiddagens powerwalk. Skönt att komma ut i friska luften och röra lite på sig, istället för att bara sitta inomhus och uggla. 50 minuter fick räcka för den här gången, sedan tröttnade jag. Men det var tillräckligt länge för att jag skulle känna mig duktig, och jag kan nu med gott samvete fortsätta slappa i soffan resten av kvällen.

Efter middagen igår åkte jag och Alex in till Söder för att dricka en öl. Vi hamnade på Högbergs på Götgatan, och tro det eller ej, men för min del blev det faktiskt bara en öl. Det har väl aldrig hänt tidigare.

Lägg märke till att jag har La Boule's gong gong från Fångarna på fortet runt halsen.

Något som ligger högt på lsitan över de mysigaste sakerna jag vet, är att laga mat tillsammans med Alex. I synnerhet om vi inte har setts på ett tag, och än mindre ätit middag tillsammans. Då höjs mysighetsfaktorn ytterligare.

Igår bjöds det på fläskfilé med kantarellsås och klyftpotatis och morötter (rotfrukterna kommer från Gotland, och är odlade av mamma och pappas kompis, som är bonde där). Inte illa, och framför allt gott. Nu ska vi bara lära oss att inte äta så fort, jag och Alex. Hur nu det ska gå till.

Den här veckan tillbringade jag både fredag kväll och lördag förmiddag i stallet. Båda dagarna fick jag rida på finaste Sansero. Och hur kul det än är att vara tillbaka i stallet efter sommaruppehållet, är det inte bara gröna skogar och rosa moln. Jag har ju inte tränat något alls de senaste månaderna, och det resulterade i smärta i ljumskarna. Fy satan, så ont jag hade, och efter att ha ridit två dagar i rad var det inte så himla kul igår eftermiddag. Nu får det bli till att träna upp kroppen igen, så att man slipper skämmas.

Jag poppar lite Familjen medans jag försöker bestämma mig för vilka kläder som ska få lämna garderoben och sitta på mig under kvällen. Galet bra!

  

Extreme Home Makeover och Biggest Loser är de värsta gråtprogrammen som finns. Det spelar ingen roll vilket avsnitt det är, jag sitter alltid där med tårar i ögonen. Jag är en sån mes. Eller så har jag ett stort hjärta. Jag hoppas på det senare.

Mina dvd- boxar har anlänt! Som jag har längtat. Nu ska jag bara ta mig tid att se dem. Men å andra sidan blir det kanske inte något problem, med tanke på att regnet inte verkar vilja ge med sig. Är vädret dåligt är det ok att sitta inne framför tv:n.

Vädret verkar ha drabbats av schizofreni den här veckan. Riktigt fint och soligt på förmiddagen, men framåt eftermiddagen kommer regnet. I dag kände jag mig extra snuvad, då jag var inställd på att ta en promenad i solen på lunchen. Men lagom till att jag tänkte gå ut, började regnet ösa ner från himlen, och det var bara att snällt stanna inomhus.

Jag tog igen lite av den där promenaden med en powerwalk när jag kom hem från jobbet. Solen sken och det var riktigt trevligt väder ute. Tills det att det började småregna. Tack och lov hann jag hem innan regnet ändrade skepnad och blev värre. Så tyvärr blev min planerade timmeslånga promenad bara hälften så lång. Men jag får försöka se det positivt, att jag kom iväg överhuvudtaget.

I dag har inte varit en rolig dag. Jag somnade på soffan igår kväll, och när jag väl gick och la mig på riktigt blev det inte många timmars sömn i sängen. Och de timmar jag fick avbröts ideligen av att jag vaknade av konstiga drömmar. Att säga att jag varit trött i dag är näst intill en underdrift. Det har inte varit en rolig dag. Jag ska försöka se till att morgondagen blir annorlunda.

Jag är så vansinnigt stolt över min pojkvän. Äntligen är han helt klar med exjobbet, efter att ha kämpat och slitit som ett djur. Det känns bra att han nu kan lägga det bakom sig, och ta tag i nästa projekt som ligger framför honom. Fast först skulle han kunna få komma förbi mig och ge mig en lång kram. Jag behöver det efter att bara ha träffat honom en gång sedan förra måndagen.