Helena

Vad gäller illamåendet har det i stort sett försvunnit helt, men nu är jag så vansinnigt trött istället. Har sprungit upp och ner till tvättstugan hela kvällen, vilket inte var vad jag helst hade gjort i dag. Men harm an bokat en tid måste man hålla den, annars dröjer det innan nästa tillfälle ges. Och att vänta går inte för sig den här veckan, måste ju hinna få saker rena innan vi åker på lördag.

Har dessutom surat på icefilms. Sajten har strulat hela kvällen, och det såg länge ut som om jag skulle gå miste av min dagliga dos tv- serier. Tack och lov styrde Alex efter mångt och mycket upp situationen, och såg till att jag kunde se ett avsnitt av Alias på någon annan sida. Det gjorde mig lite gladare.

Nu är det sista rycket ner till tvättstugan för att hämta upp all tvätt som gäller. Alex får följa med, för släpa allting själv orkar jag inte. Sedan blir det till att hoppa in i duschen och ge håret en omgång innan jag planerar att stupa i säng. Förhoppningsvis ligger jag under täcket om fyrtio minuter. Fan. Kom på att jag måste bädda med nya sängkläder. Aaaleeex....!

Ok. Så här är det. Jag mår illa. Skitilla, för att vara helt ärlig. Ända sedan jag kom till jobbet imorse har det byggts upp, och i början trodde jag att det berodde på kaffet. Jag är ju en rätt ovan kaffedrickare, och vet att jag kan bli lite konstig i mage och huvud när jag väl dricker det. Men inte på det här sättet. För en timme sedan tryckte jag i mig ett äpple, i tron att det var hungerillamående. Det hjälpte inte. Mådde lika illa ändå. Känner mig inte hungrig, men ska försöka trycka i mig min lunch om en kvart. Förhoppningsvis blir det då bättre, eller så kommer allting upp istället.

Om det nu skulle visa sig att det inte är extrem hunger jag känner får jag kanske acceptera att vi har att göra med sjukdom. Åh, det är en sjukdom som jag inte ens vågar uttala namnet på för det finns en risk för att det för otur med sig. Peppar peppar, må jag inte ha fått den där sjukdomen som kommer i höst- och vintertider och som slår ut en stor del av befolkningen. Jag vill inte sitta och krama toalettstolen flera dagar i sträck. Jag ska för fan åka till Egypten på lördag! Visst, det är väl bra för bikiniformen, men det är inte värt det i alla fall...
Jag ska ju dessutom vara immun mot den där skiten! Det är åtminstone vad jag alltid har trott, och mina diagnoser brukar stämma. Annars borde jag ha drabbats av det tidigare, och det har aldrig hänt. Aldrig. Så snälla, låt det bara vara hunger.

Jag tog en sväng förbi Systemet förra veckan, tänkte att det var bäst att förse sig med lite rusdrycker då planen för helgen inkluderade sådant. Sedan blev det inte som det var planerat, men det är en annan historia. Men det är inte det som det här inlägget handlar om. Nej. När jag gick omkring där i affären gjorde jag en upptäckt som faktiskt förfärade mig lite. De har bytt etikett på Bacardi Breezer vattenmelon- flaskan. Och inte bara det, den nya etiketten är dessutom mycket fulare. Jag förstår inte riktigt vad det är de vill få fram med den nya etiketten. Den känns betydligt omodernare än den gamla och inte alls lika lockande. Flaskan har blivit mycket fulare.



Vi kan ju jämföra med den gamla etiketten. Nu hade jag inte någon gammal vattenmelon- flaska, så ni får hålla till godo med mango, men det är skitsamma för etiketten ser ju likadan ut. Jag tycker den är betydligt snyggare, och den skiljer sig från alla andra alkoläsk- och ciderdrycker som har liknande etiketter som den här ovan. Mycket mer originell. Det är nästan så att jag vill sluta dricka vattenmelon- varianten, som en protest mot det nya utseendet. Är det fjantigt? Klart det är, men jag är upprörd! Man kan ju inte byta ner sig på det här sättet.

Hej måndag! Varför måste du alltid komma så fort, varför kan aldrig helgen få kännas lite längre? Jag vet att det är en fråga som aldrig kommer att e något svar, eller åtminstone ingen lösning, så det är väl lika bra att släppa den nu. Och fortsätta älta den nästa måndag. Neeej, just det, det kommer jag inte göra. För nästa måndag har jag semester och befinner mig i Egypten. Ha!

Men som sagt, skit i det nu. Så här är läget just nu.

Jag har sovit dåligt i natt. Drömde massa skit hela natten, vilket säkert var anledningen till att jag vaknade femtioelva gånger. Man kan ju alltid försöka bli utvilad då. Trött och sliten, men med köpekaffe innanför västen. Nu ska bara koffeinet göra sitt och sedan räknar jag med att energin ska explodera.

Av någon anledning har jag ont i huvudet. Eftersom jag alltid har en massa teorier om allting har jag även låtit spinna två stycken den här gången. Antingen beror huvudvärkden på att jag har sovit så dåligt, eller så beror den på den där jäkla tanden jag lagade förra veckan. Har inte känt mig helt hundra i det området sedan dess, och jag tror att jag går runt och spänner käken på grund av detta. Inte konstigt att man får ont i huvudet då.

Arbetsveckan är kort. Allhelgona på lördag, vilket innebär ledig fredag. Sweet! Har än så länge inget bokat då, men antar att jag kommer tillbringa en del av dagen åt att packa. Funderar även starkt på att gå och träna på förmiddagen. Har ju inte varit på gymmet på några veckor då jag har varit skadad, men nu känns foten nästan helt hundra igen. Då är det väl lika bra att köra igång träningen? Beach 2012, here I come...?

Jag ska tvätta i kväll. Alex har passande nog bokat tid hos frisören. Han lyckas alltid hitta något sätt att smita undan tvätten. Jag måste säga att det är ganska skickligt av honom. Varje gång.

I morgon är det visning av den där tvåan vid Tranebergs strand. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Tänk om vi inte får den? Tänk om vi får den? Ångest oavsett vilket.

Fan. Det där jäkla kaffet har ännu inte gett mig mer än lite ont i magen. De borde ha det som varningstext på take away- muggen istället för "Hot contents".

Efter gårdagens middagsbesvikelse (det var fullt på varenda jäkla restaurang som serverade kött och för lång väntetid för att vi skulle hinna äta innan bion, så det slutade på Donken...) lovade Alex att han skulle laga en brakmiddag i dag. Efter att snabbt ha surfat runt på nätet och fiskat fram ett laxrecept skred han i kväll till handling. Det var ett inte helt okomplicerat recept, visade det sig, men han klarade av uppgiften galant. Så medans jag satt ute i soffan lagade han lax i ugn med fetaosttäcke och rödbetsrisotto.

Även om det kanske inte ser så aptitligt ut på bilden här uppe bör ni informeras om att det var awesome! Riktigt gott. Tre matlådor lyckades jag dessutom sno åt mig, så jag är mer än nöjd.

Vill ni ha receptet så får ni hojta till!

Efter en haltande inledning av helgen, där varken fredagen eller lördagen var särskilt roliga och mest bestod av sura miner och några salta tårar, hämtade det upp sig och den här söndagen har varit riktigt fin. Massa kvalitetstid med pojkvännen, och en härlig promenad i friska luften. Så skönt att komma ut och få andas klar höstluft. Det börjar dock bli lite väl kallt ute så fort det blir mörkt, så det gäller att vara förberedd och klä sig varmt. Definitivt dags att rota fram vantarna igen.

Gårdagens date night var katastrofal. Det enda som var ok var filmen.

Vi såg In Time, med Justin Timberlake och Amanda Seyfried i huvudrollerna. Den utspelar sig i en värld där ingen blir äldre än tjugofem år. Om man inte är rik på tid. Tiden fungerar som en handelsvara som allting kretsar kring, istället för pengar. Alla människoe har en klocka i huden som räknar ner den tid du har kvar, när den är slut dör du. Men detta kan fördröjas genom att arbeta ihop mer tid, låna tid, stjäla tid eller få ihop den på något annat kreativt sätt.

Will är fattig och har endast en dag kvar att leva innan hans tid är slut. Av en slump får han ett helt århundrade av en rik kille, och efter detta lämnar han ghettot han lever i och tar sig till de kvarter där de rika håller hus. Han träffar på rikemansdottern Sylvia, och efter att han blir anklagad för att ha stulit tid tar han Sylvia som gisslan och ger sig iväg. De två går ihop och tillsammans börjar de kämpa mot orättvisan i systemet där många måste dö för att några ska kunna leva för evigt.

Jag hoppades att filmen skulle vara bra, trots att recensenterna varit av en annan uppfattning. Och jag blev faktiskt lite förvånad över att den var bättre än vad jag trots allt hade förväntat mig. Det är en spännande intrig som inte känns daterad och gjord. Samtidigt är den lite samhällskritisk. Byter man ut tiden mot pengar, så speglar den det samhälle vi lever i dag, även om det är lite extremare i filmen. Många människor ofras för att några ska kunna leva i guld och överflöd.

I kväll är det dejtkväll som gäller. Middag och bio, en klassiker som alltid funkar. Var vi ska inta middagen är dock inte bestämt, jag har bara önskemålet att det ska vara kött. Och att det blir någonstnas i närheten av biografen. Förhoppningsvis ska det väl finnas plats för oss på någon restaurang.

Filmen vi ska se är In Time. Vi såg trailern för den när vi var på bio senast, och den verkar lovande. Sedan har väl recensionerna för den varit lite ljumma, men sådant ska man inte stirra sig blind på. Jag tror att den kan avra bra. Recension kommer.

Blev kvar en halvtimme längre på jobbet i dag, då det var avskedsfika för en kollega som ska börja jobba på vårt lager i Eskilstuna. Det är så sällan man får chansen att umgås med så många kollegor samtidigt, och då är det lika bra att dröja sig kvar lite extra.

Sent om sider så tog jag mig in till stan, där jag drönade runt ett tag innan jag mötte upp Helene. Vi slog oss ned på Wayne's och drack varsin chai latte innan Linnea joinade oss ett tag.

Nu ska jag se vad som finns i kylen. Magen skriker av hunger, och så ska det ju inte behöva vara.

Det finns en sak som jag har gått och funderat över länge. I flera år, faktiskt, och jag har fortfarande inte kommit fram till ett svar som tillfredsställer mig.

Hur kan det komma sig att varje gång man råkar ringa fel är det någon som svarar på andra sidan luren? Oftast en pensionär.

För ibland är det ju så, att man råkar slå fel nummer när man ska ringa. Mig händer det när jag ringer från jobbets fasta telefon, där numrena inte är förprogrammerade. Man missar på en siffra eller glömmer slå en nolla innan för att komma ut på linjen, och vips hamnar man hos någon i Stockholm istället för i Norrköping eller Halmstad eller var man nu ville hamna i landet, bara för att man missade riktnumret.
Och när detta händer hamnar jag alltid hos en pensionär. Varför inte i något hushåll där det bor yngre människor som är på arbetet under dagtid? För det händer fasiken aldrig att jag inser att jag ringer fel och har sådan tur att ingen lyfter på luren. Alltid dessa pensionärer. Varför?

Varje månad är det likadant. Pengarna hinner knappt komma in på kontot förrän de försvinner igen för att betala alla miljoner räkningar som dräller in. Även om jag lägger undan pengar på sparkontot tar det lång, lång, lång tid att bli rik. Det blir inte till att köpa den där bungalowen på Barbados det här året heller.

Så tittar man på Lyxfällan, och ser att de säljer av massa prylar som de egentligen inte behöver. I dag fick paret som var med in många tiotusentals kronor. Hmm. Tankarna börjar snurra, har jag något att sälja? Lite böcker som jag tyckte var dåliga, gamla pennor, kläder som jag inte längre vill ha men som samtidigt är fula eller omoderna (oftast både och), någon blomkruka, gamla vhs- filmer som ingen skulle köpa, en del skor. That's about it. Kanske att jag skulle kunna få in några hundralappar, max. Nej, att sälja saker skulle inte ge något klirr i kassan.

Tips på hur man blir rik mottages tacksamt.

Alex är på middag hos någon gammal klasskompis, så då passar jag på att med gott samvete frossa i rostat bröd med farmors übergoda svampstuvning. Det är kalas i Västertorp!

Recensenten i Metro skräder inte orden när det ska till att recensera Metallicas och Lou Reeds nya skiva (vansinnigt otippat samarbete, by the way)... Jag kan inte ens roas av det som står, jag blir mest häpen och fascinerad över att någon kommer på att skriva något sådant.

Love the song. Love the movie. Ska nog ta och se den igen inom en snar framtid.

Så var månadens absoluta höjdpunkt avklarad och jag gråter lite inombords över att tandläkarbesöket nu är över.
Eeehhh.... What?! Så är det ju inte alls, nu sitter jag och hittar på igen. Det här jäkla tandläkarbesöket var ett återbesök för att laga den elaka tanden som inte behagat att stöta ifrån sig alla tandtroll som kom i dess väg. Som jag hatar de där tandläkarbesöken. Har ju stor vana av dem i och med att jag sprungit där i tid och otid för att dra ut alla visdomständer (vad glad jag är att man bara har max fyra), och min tandläkare är jättebra, men det hindrar dessvärre inte att jag tycker att det är vansinnigt obehagligt med alla sprutor och borrar (att ha sett filmen Tandläkaren hjälper inte heller).

Nu är i alla fall tanden lagad, och jag fick slänga upp alla mina födelsedagspengar och lite tid för att bli av med kostnaden. Tretusentjugotvå riksdaler. Vem sa att det var billigt att gå till tandläkaren?

Jag snirklade mig runt bland böckerna på Akademibokhandeln igår medans jag väntade på att möta upp pojkvännen. Så mycket jag vill ha. Men att inhandla böckerna på bokhandeln ger jag sjutton i, mycket bättre att köpa dem på nätet. Man kan ju få en pocketbok för nästan halva priset, och då känns det bara dumdristigt och korkat att välja det dyrare alternativet.

Just nu har jag dock köpstopp på böcker. Har en gedigen hög som ligger hemma och väntar på att läsas, och innan den är slut blir det inget mer. Hur många fantastiska böcker jag än må snubbla över.

För tillfället får jag nöja mig med att läsa Michael Connelly Dödens Stad, trots att jag inte tycker att den är mer än halvbra. Än så länge. Men för att vara köpt för tio kronor på en loppis får jag väl ändå säga att den var ett fynd. Typ. Hade ju varit ett bättre fynd om den hade varit riktigt bra. Påminn mig om att recensera den sen.

Jag hade behövt en stor köpekaffe även i dag. Hade till och med pengar i handen när jag gick in på cafét i Huvudsta centrum imorse, men trots det så blev det inget. Tanten som äger stället fanns inte att hitta någonstans. Jag väntade och väntade, men inte kom hon fram, så till slut fick jag gå därifrån. Utan kaffe.

Så vad säger ni, ska vi satsa pengar på hur länge jag orkar hålla ögonen öppna i dag? Jag behöver vinna ihop lite pengar till eftermiddagens dyra tandläkarbesök.

Det har varit både en givande och jobbig kväll. Tandagnissel, diskussioner, tårar och ångest. Men om man bara pratar med varandra så kommer man fram till vettiga lösningar. Och allting känns framför allt så himla mycket bättre än om man går runt och surar i sin ensamhet.

Det blir ingen lägenhet i Liljeholmen, hur gärna vi båda än vill bo där. Nu satsar vi på Tranebergs Strand i stället, även om den lägenheten också ligger lite i överkant vad jag känner att jag är beredd att betala.

Nu ska jag hoppa in i duschen och riva av en hårtvätt i blixtens hastighet innan det blir till att sluta de oskyldiga gröna och falla i sömn. Jag kommer inte vara pigg och glad i morgon, that's for sure. Men vi åt åtminstone Alex favoritmat i dag. Om ni tittar på bilden kan det inte vara svårt att räkna ut vad det är...

Vi har ägnat de senaste timmarna åt att diskutera lägenheter. Det har nämligen visat sig att vi nu står på första plats för lägenheten i Liljeholmen som vi var och tittade på i dag. En fin lägenhet som hade både för- och nackdelar. För mig så väger nackdelarna över, och jag kan inte motivera att tacka ja till en lägenhet på 56 kvadrat (där en del av dessa kvadratmeter består av två garderober, och där det inte finns något källarförråd som tillhör lägenheten), där varmvatten och tvättstuga inte ingår, för 9200 kronor i månaden. Alex är dock av en annan åsikt, och vill mer än gärna tacka ja.

Så vad göra? Jag väger för- och nackdelar. Varje gång kommer jag fram till samma sak. Nej.

Vad hände när jag tog den här bilden? Kolla in mitt högeröga. Är jag besatt av en ond demon eller vad är det frågan om? (Ok, jag har kanske tittat på både ett och två avsnitt för mycket av The Secret Circle och American Horror Story.)

Arbetsdagen är snart slut. Den har gått vansinnigt fort, och det har jag nog kaffets fantastiska koffeinkick att tacka för. En kopp köpekaffe imorse räckte för att energin skulle flöda ända tills nu. Härligt!

Ännu en lägenhet ska inspekteras i dag, men den är i mina ögon (om inte demonögat här uppe tycker annat...) inte intressant. På tok för dyr hyra. Men det kan trots allt vara kul att se hur lägenheterna ser ut i det relativt nybyggda området.

Sedan har Alex efterlyst en rolig kväll där vi umgås istället för att sitta framför varsin dator. Mycket bra initiativ, så får det bli. En fråga bara... Räknas det som att umgås om man slår på datorn och tittar på de sista avsnitten av Dexter säsong 4 tillsammans...? Eller gör jag bäst i att låta bli att föreslå det för min pojkvän, det kanske är en myskvällsdödare?

Jag tror bestämt att Ivana Trump har varit och kladdat lite väl mycket med ögonskuggan den här gången... Eller så har hon helt enkelt gjort en Bridget Jones, och sminkat sig i mörkret i bilen som tog henne till kalaset. För det kan väl inte vara meningen att det ska vara så där...? 

Kan ni förstå att jag och Alex har varit tillsammans i två år? Galet. Fast å andra sidan känsn det som att vi har varit tillsammans betydligt längre. Jag minns nästan inte hur livet såg ut innan Alex. Det måste ha varit betydligt gråare och tråkigare. Inte för att vi har firat det på något sätt- för vilken dag ska man egentligen ha som sin årsdag? Första gången vi träffades, första dejten? Eller bara den dagen när det kändes helt självklart att det var vi? Oavsett vilket så har den dagen redan passerat, och vi har inte firat den.

Å andra sidan åker vi på en dyr resa till Egypten om ett par veckor, och det enda sättet jag kan rättfärdiga priset på den resan är att säga att det är en kärleksresa för att vi firar två år tillsammans. Och när man firar kärleken ska man fan inte snåla (även om jag med säkerhet kommer att vilja äta på alla de billigaste ställena hela veckan bara för att hålet i plånboken inte ska bli alltför stort).

Bjuckar på en bild från första gången vi träffades. Den där gången när Alex drack upp all min Ouzo. Och jag blev skitdålig på alla bilder.

Istället för tårta, som kändes lite uttjatat, bjöd jag släkten på vit kladdkaka med hallonsås igår. Den här så himla god, så jag slänger in receptet här.

Vit kladdkaka

2 ägg
2 dl strösocker
1 msk vaniljsocker
2 ½ dl vetemjöl
3 msk apelsinjuice (jag kör på koncentrat)
150 gram smält vit choklad
100 gram smält margarin

Vispa ihop ägg och socker.
Rör ner vaniljsocker och vetemjöl.
Tillsätt apelsinjuicen, den smälta chokladen och det smälta margarinet.
Rör till en jämn smet.
Häll i en form och grädda i mitten av ugnen i 150 grader i 30 minuter. Vill man ha kakan lite kladdigare räcker det med 20-25 minuter.
Godast blir kakan om man låter den stå i kylskåpet några timmar.

Jag serverade den med hallon som jag mixat och smaksatt med lite socker för att få fram sötman.

Galet begåvat!

Måndagar är alltid måndagar. Alltid trötta och alltid sega. Varför ska det behöva vara så?

Igår var jag vansinnigt trött redan kl 19. Låg i soffan och hade stora svårigheter att hålla ögonen öppna. Inte blev det bättre av att jag låg inlindad i en filt, så det blev så där mysigt som man vill ha det när man ska sova. En halvtimme senare sa Alex till mig att lägga mig om jag nu var så trött. Men att gå och lägga sig så tidigt kändes inte som ett alternativ. Det är väl det som straffar mig i dag. Och inte kan jag klaga för Alex heller, för då lär jag väl få höra ett vad var det jag sa...

Bestämde mig redan på tåget imorse att köpa med mig kaffe till jobbet. Men då var cafét i Huvudsta centrum stängt! Så typiskt. Det blev inget kaffe, så min förmiddag har passerat i ett sömndrucket töcken. Jag är inte helt nöjd över detta, men att ta till såna extrema åtgärder och dricka jobbets kaffe gör jag bara inte. Hellre trött.

Nu ska jag gå och leta upp några tandpetare som jag kan staka upp ögonlocken med. Det borde hålla mig vaken fram till lunch åtminstone.

Igår kväll hade jag Marielle och Helene över på middag. Alex var hemma hos sina föräldrar, men kom hem lite senare och gjorde oss sällskap innan vi tjejer åkte in till stan för att dansa. Vi hade vansinngit mycket tur och fick tag på ett gäng fribiljetter som delades ut av en kille på Medis till Ett ställe. Utestället heter så. Ett ställe. Det var ju ändå dit vi hade planerat att gå, och nu slapp vi betala de där hundra kronorna i inträde som annars skulle krävas.

Jag hade inte varit där tidigare, och blev både positivt överraskad och lite besviken. Jag gillade inte att jag var tvungen att betala tjugo spänn för att hämta ut min mobil som jag glömt i jackfickan innan jag hängde in jackan i garderoben. När jag ifrågasatte varför jag skulle betala hänvisade de till att så fort min jacka skulle hanteras skulle det kosta. Idioti. Att inte heller kunna betala med kort, och att det kändes lite sunkigt hamnade också på minuslistan.

Positivt var dock den avslappnade stämningen och dansgolvet längst in. Där spelades all den musik som jag vill höra när jag går ut. Det var schlager, 80- tal, hits, 90- tal, Ace of Base, Spice Girls, Backstreet Boys, svenska klassiker, Hanson, Håkan Hellström... Sjukt bra låtlista!

Jag hade dessutom sjukt mycket tur när jag skulle åka hem, och tåget var försenat. Sådant brukar ju sällan vara bra, men nu innebar det att jag hann med det och slapp vänta aplänge på nästa. Perfekt!



Jag slängde ihop något som jag har stenkoll på. Sväva ut och prova nya saker får bli en annan gång när det finns mer tid. Gott blev det i alla fall.



Jag fick presenter. Och vi drack drinkar.



På Ett ställe.



Jag träffade på Ulrika som jobbade på HR- avdelningen på mitt jobb i somras. Oväntat!

Hela dagen har ägnats åt födelsedagsfikat för släkten. De kom inte förrän kl 14, men jag gick upp tidigt och bakade innan. Full rulle, och nu när alla har åkt hem har jag kollapsat i soffan. Det tar på krafterna att fixa och dona och vara social. Men trevligt var det!



Jag hade bakat muffins för ett helt kompani.



Ballerinakakorna kom dock från affärens kakavdelning.



Kristofer var stilig.



Jag fick både presenter och blommor.



Farmor och mormor.



Faster och kusiner hamnade i soffan.



Det första Becel gjorde när han kom in var att spy på golvet. Ingen uppskattad present, men tack ändå.



Alex lät Becel slicka muffinspappret. Dagens höjdpunkt för Becel?

I torsdags när jag väntade på Alex vid Gullmarsplan såg jag en så himla söt hund, som jag bara var tvungen att smygfota. Den var så liten och så vansinnigt nyfiken på allt som hände runtomkring, och just då ville jag inget hellre än att ha en sån liten sötnos. Men sedan kom jag att tänka på hur mycket jobb det är med en hund, även om det är en liten en, och då kände jag mig rätt nöjd med att bara vara en sådan som smygfotograferar andras hundar.

Lördagen är igångkickad, och jag har sedan jag vaknade hunnit med en vända till stallet, duschat och tvättat håret och ätit tallrik yoghurt med müsli. Nu har jag fem timmar på mig innan Marielle och Helene kommer över på middag och lite förkrök innan vi tar på oss dansskorna och ger oss ut i Stockholmsnatten. Fick jag välja skulle jag ägna dessa fem timmar åt att sitta framför datorn, men sådant hinns inte med. För i dag är det stressigt.

Allt jag ska hinna med innan gästerna dyker upp:

Plocka undan alla saker som ligger på ställen där de inte ska ligga. Det vill säga framme i offentligheten.
Dammtorka överallt.
Dammsuga.
Gå till affären och handla.
Baka massa saker till morgondagens födelsedagsfika.
Diska undan efter allt bakande.
Laga middag till i kväll (det är dock inte katastrof om jag inte hinner bli klar innan kl 19).
Sminka mig.
Fixa håret. Funderar på att testa en ny frisyr, men inser samtidigt att det är vansinnigt korkat att inte ha testkört den en gång innan för att se om det skulle kunna bli bra. Värdelöst att lägga ner massa tid på något som inte blir bra, och så kör man på utsläppt eller en tofs istället.
Bestämma vad jag ska ha på mig. Kjol? Byxor? Klänning? Bara det inte blir samma som jag alltid har...

Ok, nu kör vi!

Jag har ju hört talas om det. Att julskyltningen redan finns på plats i många butiker. Att det började julskyltas redan i somras. Det närmaste jag har kommit det har dock varit en liten låda julgranskulor i en närlivsbutik i Hammarby Sjöstad igår. Och det var inte mycket julskyltning att prata om, det var lätt att missa den. I dag när jag var i Liljeholmen blev jag dock varse om att julen är på ingång. En hel hylla var fylld med julgodis. Vilken ångest.

Fredagar innebär Idol. Och därför tittar vi nu på Moas audition, där hon slog juryn med häpnad med sin egenhändigt skrivna låt When I held ya... Eller vänta lite nu. Det här är ju inte Moa?

Så. Himla. Bra. Klockrena imitationer!

Jäkla tur att det är fredag, annars hade den här dagen inte haft något bra att komma med alls så här långt. Bortsett från det fina vädret, kanske.

Sov dåligt med massa konstiga drömmar och avbruten sömn, så jag är lagom trött i dag. Funderar på att sova en timme när jag kommer hem, men det är nog en dålig idé med tanke på att jag måste städa. Och om jag sover kommer jag att vara än mer ovillig att ta tag i städningen senare.

Lyckades dessutom glömma matlådan hemma. Var så fokuserad på att få med mig muffinsarna så att matlådan lämnades på köksbordet. Köpte lasagne från Weight Watchers istället, tänkte att den nog kunde hålla ok kvalitet. Som jag bedrog mig. Näst intill oätlig, men jag petade i mig den ändå för jag hade ju inget annat. Mest rinnig... sås...? Det blev man ju mätt på. Not. Tur att jag ska trycka en muffin om en halvtimme.

Jag har galet mycket att göra på jobbet, men ingen energi att kötta igenom allt. Måndag och tisdag nästa vecka kommer inte att bli roliga. Jag får helt enkelt försöka njuta av den här helgen så gott det bara går, för att sedan försöka överleva nästa vecka.

Nu börjar jag räkna minuter. 30 minuter kvar till muffins.

Vi var ju och tittade på en lägenhet igår (jag smygfotade köket, som ni ser). Precis som den i måndags ligger den här i Hamamrby Sjöstad, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo i den. I vanlig ordning tittade jag maniskt på bostadsförmedlingens hemsida var femte minut igår kväll för att se vilken plats vi hade i kön, och sista gången jag tittade låg vi på plats tolv.

Nu när anmälningstiden löpt ut har vi halkat ner till plats fem. Fatta vad nära! Det är nästan så att jag blir lite upprörd, trots att jag inte hade några förväntningar överhuvudtaget. Självklart kunde jag inte låta bli att kolla upp hur länge den som knep förstaplatsen har stått i kö. Åtta månader längre än mig. ÅTTA MÅNADER! Det är ju för fasen ingenting! Åh, nu är jag arg på mig själv att jag inte ställde mig i den där jädra bostadskön direkt när jag fyllde arton. Då hade jag haft en större lägenhet nu.

Om och om igen testar jag mig själv. Scrollar ner i bloggen tills jag kommer till inlägget om skräckfilmen Grave Encounters. Och jag känner fortfarande skräcken komma krypande när jag ser den där stillbilden i youtube- klippet. Jag är en sån liten fegis. Måste släppa det där nu. Gå vidare, och inte vara rädd.

Jag har tänkt att stå för fredagsfikat i morgon, och som vanligt blir det hembakat. Den här gången skippade jag den sedvanliga kladdkakan till förmån för chokladmuffins. Tyvärr blev de bara halvbra. Lite mer socker hade inte skadat, trots att jag följde receptet. Förhoppningsvis blir inte mina kollegor alltför besvikna. Men man kan inte lyckas i köket jämt. Och ibland måste man faktiskt vidga sina vyer och baka något som inte är samma gamla vanliga som alltid.

En bra sak med att fylla år är att mina föräldrar brukar bjuda på restaurang. Så även i dag. Det blev som vanligt Bella Vista i Tallkrogen, en kvartersrestaurang som håller hög kvalitet på maten. Riktigt gott, men nu är jag så där vansinnigt mätt igen. Mindre bra, men å andra sidan är det dumt att lämna massa god mat på tallriken.

Jag åt oxfilémedaljonger med potatisgratäng och bearnaisesås. Det är en standardbeställning, och varför ändra på någonting som funkar så bra?

Ja må jag leva, ja må jag leva! I dag fyller jag år. Gammal blir jag också, tjugosju år. Har svårt att förstå vart de senaste åren har tagit vägen, och den där ålderssiffran börjar bli lite ångestladdad. Tre år till och jag blir trettio. Men det ska vi inte tänka på i dag. För i dag står nästan bara trevliga saker på agendan.

Vi ska titta på en lägenhet. Plats tjugotvå på den för närvarande, så jag hyser inga förhoppningar, men det är kul att bara få komma på visning.
Efter lägenhetsvisningen ska vi ut och äta med mina föräldrar. De bjuder, så det kommer att smaka extra gott.
Väl hemma, vilket jag hoppas inte blir alltför sent, ska jag ställa mig i köket och baka muffins. Tänker ta på mig att stå för fredagsfikat på jobbet i morgon i och med att jag fyller år i dag.

Har för övrigt fått bästa presenten. Från och med i dag går blåa tunnelbanelinjen som vanligt, och man behöver inte längre åka via Fridhemsplan för att kunna ta sig till jobbet. Tack SL, äntligen. Nu hoppas jag att tunnelbanetrafiken kan flyta på smidigt tills nästa sommar, då blåa linjen stängs av igen.

Hur smart är den här tjejen egentligen? Jag kan tala om för er att det är nog mest luft i hennes huvud. För hur smart är det att lägga upp en trailer från en film som är riktigt läskig, när stillbilden på nämnda trailer visar ett av spökena som skrämde skiten ur henne?

Jag kan ju inte ens titta på min egen blogg utan att nästan göra på mig av rädsla! Det är inte vad jag kallar smart.

Tro't eller ej, men jag har faktiskt känt mig piggare än vanligt i dag. Antingen är det placebo eller så funkade kaffet precis så bra som jag hoppats. Nu börjar jag dock bli lite trött igen, men det är inte så konstigt med tanke på att det börjar närma sig hemgång (jaja, det är en timme kvar men någon gång måste man väl börja räkna ned?) och solen börjar så sakteliga att försvinna.

Usch, jag gillar inte det där mörkret som breder ut sig på hösten. Det hinner bli svart ute redan innan man hunnit hem från jobbet, och att företa sig saker på kvällarna är inget som lockar. Med detta i åtanke längtar jag ännu mer till Egypten. Det är bara två och en halv vecka kvar nu. Sol, bad, värme. Underbart!

Dagens lärdom: Håll munnen helt stängd innan du börjar tugga på mandarinklyftan, annars finns det en risk att du sprutar ner alla viktiga papper du har på skrivbordet framför dig med mandarinsaft.

Som väntat blev det ingenting med den där fina, fina lägenheten vi var och tittade på i måndags. Vi flyttades från plats tjugosex i kön till plats tio, men det hjälper ju inte när man måste vara nummer ett. Surt. I morgon är det dags för nästa visning. Bättre lycka då? Knappast troligt, med tanke på att vi nu är på plats tjugotre till den lägenheten. Att stå i bostadskö i Stockholm är fan inte någon dans på rosor.

God morgon, hälsar en mycket trött tjej!

För så är det. Trött, trött, trött. Snoozade en halvtimme innan jag orkade ta mig upp ur sängen imorse (fan, det är ju fortfarande imorse, men det kan man ju inte säga när man varit uppe i nästan två timmar). Är ju dessutom duktig på att stänga av larmet och tänka att jag bara ska vila ögonen två minuter till innan jag kliver upp. Gör man så, då somnar man garanterat om. Men jag har ett tips! Lägg dig på rygg med böjda ben. Då somnar åtminstone inte jag om lika enkelt.

Fick bli en kopp kaffe på morgonkvisten. Köpekaffe- bilden här ovan är missvisande- för vi har ju tidigare konstaterat att rävgiftet som finns i maskinerna här på jobbet är odrickbart. Nu väntar jag på att koffeinkicken ska skölja över mig och att gäspningarna ska upphöra. Jag behöver lite turboenergi i dag.

För ett par dagar sedan såg jag Grave Encounters. Jag är ett fan av skräckfilmer, men med åren har jag blivit allt harigare och mer lättskrämd. Så att se den här filmen var ganska modigt, tycker jag själv.

Grave Encounters är lite i samma stil som Blair Witch Project. Man får följa ett tv- team som ska tillbringa natten i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus, och de bilder som vi får se är filmade genom deras egna kameror. Självklart är det här mentalsjukhuset extremt hemsökt, och inte av några vänliga själar.

Det jag gillar med den här filmen är att det mest är det psykiska som är läskigt. Man vet att något kommer att hända, men man får inte spökena uppkörda i ansiktet hela tiden. Men de gångerna man faktiskt fick se spökena trodde jag att jag skulle göra i byxan. Skämtar inte när jag säger att jag satt med ena handen framför ansiktet halva filmen och kikade genom fingrarna.

Usch. Det är något med filmer som handlar om nedlagda mentalsjukhus. Få saker i filmer skrämmer mig mer än det.

Nere på thaien i Huvudsta centrum får man ett stämpelkort. Har du tio stämplar får du en lunch gratis. Mitt stämpelkort är inbytt mot nudelwok. En mycket bra deal.

Jag älskar det här citatet från partiledardebatten förra veckan. Lars Ohly sätter så fint ord på det som jag också känner. Med facit i hand har jag svårt att förstå att det finns de som fortfarande tycker att vi borde gå med i valutaunionen.

Hon är ju så vansinnigt bra, Maria Möller! Snacka om att hon måste ha övat mycket. Jag skulle aldrig klara av att hoppa från en person till en annan så där obehindrat. Fast å andra sidan skulle jag inte ens komma så långt att jag skulle kunna imitera en enda person heller. Då är det bättre att titta på de som faktiskt kan och behärskar det.

Fast det skulle vara rätt kul att kunna imitera Carola. Eller drottning Silvia.

För första gången någonsin var jag i dag på en lägenhetsvisning via bostadsförmedlingen. En superfin tvåa i Hammarby Sjöstad. Vi var dock inte de enda som var där, och med tanke på att vi har plats tjugofem i kön på just den här lägenheten känns det som att vi kan glömma den. Det ska till ett mirakel för att alla innan ska tacka nej. Surt sa räven om rönnbären.

På torsdag är det visning på en annan lägenhet som ligger på en parallellgata från den vi var på i dag. Också där har vi en plats långt bak i kön. Jag får fortsätta hoppas på det där miraklet. Någon gång måste det väl vara min tur? Plötsligt händer det ju. Om inte när jag spelar på triss, så kanske nu? Annars så önskar jag vinna många miljoner på Lotto, då har vi inte det här bostadsproblemet längre.

Det var inte jättekul att behöva ställa sig och laga middag när vi kom hem sent i kväll. Men det behövdes göras, jag gjorde det och jag dog inte. Fick dessutom ihop till massa matlådor, så nu behöver jag inte bekymra mig över det mer i veckan. För om det är något som är jobbigt så är det att behöva fixa lunchlådor.
Nu- inget problem längre. Sweet.

I somras träffade ju jag på (läs: jagade ikapp) Håkan Juholt i Västertorps centrum. Han blev intervjuad av någon tidning, och medans jag fick en bild tagen med honom passade tidningsfotografen på att bränna av några bilder också. Vad jag trodde var en intervju för lokaltidningen visade sig vara en intervju för DN. Kul att hamna där. Verkligen. Kul att de valde en bild där jag ser ut som ett ufo. Vilken fingertoppskänsla de har.

I fredags ringde min mamma och meddelade att samma jäkla bild nu fanns med i Expressen. Nu i en artikel om Håkan Juholts påstådda hyresfiffel, Västertorp och att bilden han har skapat om söderförorten inte stämmer med verkligheten och bla, bla, bla. Rubriken är också en höjdare: Förebild utan eftertanke. Och så den där bilden på han och mig, fult flinande. Tack Expressen. Hade ni inte några egna bilder att använda er av? Måste ni sno från andra tidningar?

Jag får väl glädja mig åt att bilden åtminstone var svartvit den här gången.

Kombinationen trött och grått, kallt väder är uppenbarligen inte någon bra kombination överhuvudtaget. Känner mig som en zombie i dag, och det lockar något enormt att skylla på någon diffus sjukdom och gå hem och krypa ner under täcket istället. Men så oansvarig kan jag ju tyvärr inte vara. Har galet mycket som måste fixas på jobbet, och även om jag arbetar i snigelfart så går det åtminstone framåt.

Upptäckte för övrigt att det inte var ett smart drag att se skräckfilm strax innan jag gick och la mig igår. Är ju allmänt harig av mig, även om jag älskar att bli skrämd, och även om jag inte kan minnas att jag drömde några mardrömmar låg den där känslan kvar i kroppen när jag gjorde mig i ordning för jobbet i morse.

I kväll ska vi iväg och titta på en lägenhet. Inte för att jag tror att vi har någon chans att få den, men man måte ju trots allt ge det ett försök. Jag ska försöka att inte förälska mig i lägenheten, utan försöka att se den med klara ögon och utan förhoppningar. Så får man ta det därifrån sedan.

Trots att jag hatar att tvätta på helgerna fick jag vika mig den här gången och gå ner till tvättstugan klockan 11:30. Och det var ju typiskt att någon jävla nöt fick för sig att det var en bra idé att använda torkrummet trots att det var jag som bokat tid. Hatar när människor inte respekterar andras tvättider, utan tror att de kan nyttja tvättstugan ändå. Det är en sak om de frågar och får ett ok, men att inte ens fråga utan bara hänga upp sina blöta kläder eller starta en maskin, det är bara oförskämt och ouppfostrat. Få saker kan göra mig så arg som det. Men då får de skylla sig själva om alla deras kläder ligger blöta i en korg när de kommer för att hämta dem. I dag var jag åtminstone snäll och lät den där korgen stå kvar inne i torkrummet.

Jag och Alex var som sagt på bio igår. Efter att inte ha kunnat enats om någon film som vi ville se (jag ville se något som verkade bra, han ville se i stort sett vad som helst bara det gick i den största slaongen) blev det The Three Musketeers. Ett val som båda trots allt var någorlunda nöjda med.

Jag blev dock lite besviken på filmen, trots att jag inte hade några jätteförhoppningar. Storyn är helt ok, men det blir lite löjligt när de plockar in massa luftskepp och utkämpar strider uppe i luften. Jag gillar inte heller Milla Jovovichs rollfigur, eller snarare alla actionscener som hon är med i. Det blir lite för fjantigt för min smak, vilket är tråkigt för jag gillar verkligen Milla annars. Kan man bortse från det så tycker jag väl att det är en ok film, men inte mycket mer än så. Lättsmält underhållning för stunden.

Gårdagskvällen blev inte riktigt som jag tänkt mig, på ett positivt sätt. Jag och Alex var först på bio innan vi mötte upp massa människor på The Crib på Sveavägen. Där var det Bar Craft (det vill säga att istället för att visa fotboll på tv- skärmarna visades det Starcraft- matcher), och jag var redo att faktiskt förstå spelet. Kände att nu kunde jag ju allt efter att ha haft den där lilla genomgången med Alex tidigare under dagen. Men istället för att stanna på The Crib begav vi oss efter en öl vidare till nästa ställe. Och det var början på en barrunda som slutade inne på Max klockan 3.

I dag är jag lite halvbakis, känner jag. Kroppen skriker efter pizza, vilket inte känns helt ok med tanke på att jag igår åt kebab med bröd till lunch och en cheeseburgare och chili cheese på Max... Men det kan inte hjälpas. Nu ska jag försöka manipulera Alex till att tro att det är han som kommer med pizzaförslaget och inte jag.

Alex har äntligen lyckats snärja in mig, och få mig att sitta bredvid honom medans han förklarar hur Starcraft fungerar. Han spelar ju det där dataspelet konstant, och om han inte spelar tittar han på matcher som andra spelar. Jag kan väl inte säga att jag blev hooked, men det var ändå intressant att få lite koll på en liten översikt vad det handlar om. I synnerhet om vi eventuellt ska gå på Bar Craft i kväll. Är inte jag världens bästa flickvän, så säg?

Stallet lördag morgon. Så som det alltid är. I dag kände jag mig dock ovanligt utvilad, eftersom jag gick och la mig i god tid igår. För tredje lördagen i rad fick jag Domino. En väldigt välvillig häst egentligen, men lite lat och han luras gärna så att man tror att han har mer framåtbjudning än vad han egentligen har. Till skillnad från de två senaste veckorna fick jag den här gången till det riktigt bra. Hela passet gick ut på att stället och böja, utåt och inåt, och många små volter. Perfekt för att få honom att söka sig framåt och nedåt med nosen.

Jag börjar kanske få tillbaka lite självförtroende i ridningen igen. Har ju gått halvbra under en period, och att ramla av två gånger på en timme, och dessutom från en favorithäst, gjorde att tvivlet och den där oidentifierbara gnagande känslan kom och satte sig i bakhuvudet. Inte rädsla, men kanske försiktighet eller osäkerhet? I dag var jag mer bestämd i min ridning, inställd på att hästen faktiskt skulle jobba och inte bara lalla runt.

För att verkligen få fram hästarna och få dem att hitta sin egen balans värmde vi upp genom att trava och galoppera på halvlånga tyglar. Jag gillar ju att ha kontroll över hästen, och att inte hålla i någonting, utan bara ha tyglar som hänger utan någon kontakt, är allt annat än kontroll. Därför är den övningen så bra för mig. I traven pinnade Domino på riktigt fort, helt i sin ordning men inte lika roligt för mig. I galoppen kändes det konstigt nog som att jag hade mer kontroll, hur mycket tyglarna än hängde och dinglade. Då fick jag snarare stundtals driva på honom mer framåt. Kände mig riktigt trygg och säker i sadeln, vilket verkligen gjorde underverk för mitt kontrollbehov.

Perfekt dag i stallet. Nu hoppas jag på mer sånt framöver.

Min narcissistiska sida tycker om när det görs låtar där mitt namn finns med. Det sjungs så mycket om Anna och Maria och Lena och alla dessa engelska och amerikanska bruttor. Men inte lika mycket om Helena. Därför blir jag lite glad i hjärtat när jag hör mitt namn i sånger.

Nu är ju dessa pojkar förvisso typ tio- femton år för unga och lite för... rosa... för att vara intressanta. Men jag tycker ändå att de är väldigt charmiga, och texten sätter sig. I alla fall i mitt huvud, men det kanske beror på att jag lyssnat på den här låten rätt många gånger...

Vill man ha lite mer kvalitativ musik kan man trycka på play på den här låten. Ted Gärdestad är generellt fantastisk, även om jag inte gillar just den här låten så mycket. Det blir lite väl... vad ska jag kalla det? Bombastiskt? Å andra sidan låter det som att han sjunger om värsta gudinnan, och gillar man sånt så har man hittat guld. Det kanske är den här låten jag ska tvinga mina undersåtar att sjunga när de tillber mig? Föreställ er mig på en balkong, med tusentals människor nedanför som alla sjunger "Heeeleeena, Heeeleeena, Heeeleeena, Heeeleeena". Det är taget.

Det är fredag. Det är Idol. Det är svenskt tema. Mitt favorittema! Så nu blir det Idol för hela slanten. Är dock inte superimponerad över låtlistan, nästan bara låtar från det senaste året. Men det är kanske inte så konstigt, alla deltagarna är väl för unga för att ha någon relation till de äldre klassikerna? Aja, de kanske lyckas göra något vettigt av det ändå.

Jag hade ju tänkt gå och se Hästpojkens akustiska spelning i kväll, men jag har nu bestämt mig för att skippa det. Det är bättre att vara hemma och försöka vila min onda fot så mycket som det bara går. Tråkigt, men så får det vara. Min kväll kommer att fyllas med filmtittande och popcornätande, så den blir nog inte så hemsk trots allt.

För ett par veckor sedan introducerades jag för den här thaisåsen som är ny i Keldas sortiment. Stark som satan, men god om man gillar sådant som är starkt. Alex tyckte den var lite för söt, men sådant tycker jag inte man behöver bry sig om. Så länge det brinner i käften är jag glad (och jag som vanligtvis har lite svårt för sådant som är alldeles för starkt).

Lagade middag på den här såsen igår, och fick med mig en matlåda till jobbet. Nu sitter jag här proppmätt och tuggar tuggummi, desperat för att få bort allt det starka. Men gott, det var det. Även om min kropp inte behövde någon pasta. Det får bli en lättare middag istället. Alex kommer inte vara hemma i kväll, han ska ut och svira igen, så jag får enväldigt bestämma vad som ska ätas.

Den där fredagsfikatraditionen här på jobbet verkar dessutom ha kommit tillbaka för att stanna. Trodde inte det skulle bli något i dag, men så kom ett mail om att en kollega fixat fikabröd. Så om en halvtimme kör vi. Nu ska vi alla bli ännu lite tjockare.

Efter att ha blivit lite pikad igår av min kollega fick jag äntligen arslet ur vagnen och bytte skrivbord. Det tog ett tag eftersom jag var tvungen att rensa bland alla papper jag hade först, men nu är det i alla fall gjort. Och det är så otroligt skönt! Inte för att jag kan stå upp och jobba än, jag har försökt och fick ganska snart ont i foten, men möjligheten finns och jag kommer att utnyttja den i framtiden.

Tror för övrigt att jag ska börja ta betalt för när folk vill testköra skrivbordet. Har haft flera kollegor som varit inne och provtryckt knapparna och skrivbordet har åkt upp och ner, upp och ner...

FY FAN I HELVETE! En gigantisk spindel kröp precis över golvet här hemma. Jag såg bara något svart röra sig mot den ljusa parketten. Tur att man reagerar snabbt ibland. Tog glaset som stod på bordet och kastade ner över spindeljäveln. Sån jäkla tur att jag såg den, även om jag nu kommer att drömma mardrömmar hela natten. Känner redan nu hur det kryper över hela kroppen. Usch, spindlar är mitt absolut värsta. Fast jag försöker tänka på dem som snälla små jagare, som äter upp alla andra ovälkomna insekter. Men det funkar inte. Jag tycker inte bättre om dem för det.

Och skyll inte på mig om det regnar i morgon. Det var Alex som prompt skulle döda spindeln, och som sedan genomförde den idén. Jag förespråkade att släppa ut den (kasta från fönstret, kanske hade den dött ändå men det hade ju inte varit mitt fel).

Det var så himla trevligt att komma hem i dag och upptäcka att jag fått ett paket. Jag fyller ju år nästa vecka, och funderingarna kring vem som hade skickat det till mig började genast att snurra. Så himla gulligt att någon som anser sig inte kunna fira mig nästa vecka ändå tar sig tid att skicka ett paket!



.......








Men NEJ! Paketet var inte alls till mig, det var till Alex. Hans nya plånbok och manschettknappar som han beställde för ett par dagar sedan i mitt namn (i och med att han inte officiellt bor i min lägenhet än). Tror ni att besvikelsen var stor eller? Snacka om att landa i verkligheten.

Jag har Svenska Björnstammen på repeat i huvudet. Det börjar bli något irriterande, men det är åtminstone bättre än Heman Hunters "Är det så här när man är kär när man är liten" från Bert, som snurrade om och om igen förra veckan.

Har fortfarande inte installerat mig vid mitt nya skrivbord. Blev pikad av det från killen på tekniskt inköp som fixade hit montörerna, så känner att jag nog borde se till att byta till det i dag. Senast. Har inte så mycket kvar att rensa undan från mitt gamla skrivbord, så det borde väl inte vara omöjligt.

Jag och Alex har bestämt att vi ska gå på biodejt på lördag. Jippie! Det går massa filmer nu som jag vill se, hoppas att han vill se dem också.

Det är torsdag, halva dagen har gått. Snart helg! Tyvärr har dagen gått lite långsamt hittills. Jag tror jag måste begrava mig djupt i något projekt, så att jag inte har möjlighet att titta på klockan var femte minut.

I morgon spelar Hästpojken akustiskt på ett hotell i stan. Alex kan inte följa med, han har bokat upp sig på träning och AW med några gamla kursare. Någon annan som vill följa med? Fast å andra sidan är jag inte helt säker på att jag klarar av det med min fot. Att stå upp gör inte direkt underverk för smärtan, och det är ju inte säkert att det finns någonstans att sitta.

Det är lite ironiskt att jag skadade mig mer av att ta mig an löpbandet än vad jag gjorde när jag ramlade av hästen två gånger på en timme. Är det dags att gå till doktorn nu? Blir det inte bättre efter helgen måste jag.

Hemmagjord pizza. Det skulle inte sitta helt fel just nu.

Nu tycker jag att det är dags för min pojkvän att pallra sig hem så att vi kan laga mat och äta. FÖR JAG ÄR SÅ HUNGRIG ATT JAG SNART GÅR SÖNDER!!! Han flaggade i och för sig redan imorse för att han skulle jobba över i dag, så jag hade ju kunnat se till att inte vara så hungrig redan nu. Men jag vill inte gå och småäta massa skit bara för att vi ska kunna äta tillsammans lite senare. Och jag vill inte äta middag redan nu utan honom.

Åh, så jäkla dumt! Kom hem nu, baby!

Jag har blivit kallad till visning på en lägenhet via bostadsförmedlingen. Det är så många som anmäler intresse för lägenheterna där, måste ha att göra med att folk inte längre vågar köpa sitt boende utan satsar på att hyra istället, och det brukar vara en omöjlighet att ens få komma på visning. Men nu har det alltså äntligen hänt. Jag står visserligen på plats 30, och är i stort sett hundraprocentigt säker på att inte få den, men det känns ändå som ett litet steg framåt.

Har dock blivit beroende, och nu tittar jag var femte minut på hemsidan vilken plats jag har på de lägenheter jag anmält mig till. Och varje gång jag har halkat ned i listan så blir jag förbannad. Kan inte folk bara skita i att kolla lägenheter nu, så att jag kan få min chans att äntligen få flytta in i något större med min pojkvän? Det är fan min tur nu.

Det är så vansinnigt drygt att åka tunnelbana till och från jobbet för tillfället. Att behöva åka en annan väg för att de stängt av vissa stationer på grund av bygget av citybanan gör att det tar en kvart längre att åka till jobbet för min del. Det är då om alla tågen klaffar, vill säga. Inte som i dag, när någon idiot bände upp dörrarna vid Horsnstull för att komma med tåget. Det resulterade i att vi kom in senare till Slussen, jag fick ta ett tåg senare än vad jag skulle ha gjort om inte idioten funnits och när jag anlände rätt plattform för blå linje vid Fridhemsplan fick jag se mitt tåg åka iväg mitt framför ögonen. Lägg där till att det är så sjukt mycket folk, och man måste armbåga sig fram för att överhuvudtaget lyckas komma på det där andra tåget från Slussen.

Om en vecka är det tack och lov slut på eländet, då återgår tågtrafiken till det normala. Fram till maj nästa år, vill säga. Då blir det ytterligare fyra månaders kaos. De borde fan inte ha fått höja biljettpriset förrän de är klara med alla ombyggnationer. För nu får vi inte vad vi betalar för.

Jag kan väl inte påstå att jag är något stort fotbollsfan, men när Sverige spelar, då är det viktigt. Speciellt när det handlar om vinna eller försvinna- matcher, som den mot Holland i kväll. Att slå Holland är inte enkelt, men i dag gjorde våra svenska killar tre mål mot två för de orangea. Kul att de fick till det på hemmaplan. Vi är vidare till EM nästa år, och det är så förbaskat skönt! Sverige är tillbaka i finrummet, och nu har vi en rolig fotbollssommar att se fram emot nästa år.

Nej, den där sedvanliga kesolunchen funkade inte för mig i dag. Det bar verkligen emot att äta det, och därför kör jag på något nytt i morgon. Kantarellomelett och grönsaker. Förhoppningsvis kan det få mina smaklökar att dansa lite extra mycket. Återkommer med resultat i morgon.

(OBS Kantarellerna är inhandlade på Hötorget, jag har inte hittat något fantastiskt svampställe.)

Lunchdags. Sedan klockan 10 har det luktat köttfärssås, eller något liknande, och jag förstår inte riktigt varifrån den lukten kommer. Detta har lett till att jag varit vansinnigt hungrig ända sedan dess, och att jag mer än gärna skulel trycka i mig en tallrik spaghetti och köttfärssås alternativt lasagne. Men nej. Jag ska äta min kesomatlåda. Som jag alltid gör. Tråååkigt. Är dessutom så vansinnigt godissugen, men jag har sagt till mig själv att stå emot att ta en promenad ner till affären. Får. Inte. I helgen kan jag få unna mig något (annars blir det så himla tråkigt) men inte innan dess.

Fan. Det är bara tisdag i dag.

Vid Västertorps tunnelbana måste man (om man kommer från centrumhållet) ta sig uppför den här backen för att komma upp till perrongen. Inte helt optimalt om man:

Har bråttom till ett tåg som står inne eller är på väg in.
Har en resväska att släpa på.
Har en barnvagn.
Är gammal och har svårt att gå som det är.
Har ont i foten.

Jag undrar hur man tänkte när man byggde en backe istället för rulltrappor. Jag kan förstå att man valde bort vanliga trappor, det skulle bli riktigt jäkla jobbigt att ta sig uppför dem, men rulltrappor? Är det en innerstadslyx?

Jag har varit på lite halvkasst humör nu i kväll. Ska nog ta mig an sömnen nu, så att en ny dag kan börja i morgon med lite ny energi och glädje. Även om det är en tisdag, och att tisdagar är den tråkigaste dagen i mitt tycke.

Så. Jag avslutar denna dag med en låt som jag tycker är så oerhört fin. Eller, ja den handlar ju om elände och skit men sådant kan vara fint det med.

Så var måndagen här igen. Helgerna går på tok för fort för min smak.

- Det var inte kul att behöva ta sig till jobbet imorse med en fot som inte fungerar som den ska. Ringde faktiskt till Vårdguiden för ett litet tag sedan, och där tyckte de också att det lät som en överansträngning och de rekommenderade vila och Ipren i en vecka. Samma diagnos som jag själv ställde, bortsett från Iprenen då men den ska tydligen vara bra för att mota bort eventuella inflammationer, och jag är glad att jag inte sprang till läkaren det första jag gjorde. Nu har jag sparat in massa pengar. Såvida det inte är fel diagnos, vill säga.


- Jag fyller år nästa vecka, och min mamma har frågat mig vad jag önskar mig. Vad svarar man på något sånt?

1. En parfym.
2. Pengar till tandläkaren.
3. En större lägenhet.

Mer kom jag inte på, och det där med lägenheten är dessutom helt orealistiskt och om det inte vore för att jag så gärna vill ha en större lägenhet skulle jag stryka den punkten direkt.


- Det kändes jättebra att kolla Aftonbladet imorse och upptäcka att det är kravaller i Kairo nu igen. Jag antar att vi får skippa utflykten dit och bara stanna i Sharm El Sheik. Även om det är en månad kvar innan vi åker så kan det nog vara tryggast så.


- På tal om att kolla saker. Tittade på gamla semesterbilder från förra sommaren när vi var i Turkiet. Vad mycket smalare jag såg ut då! Jävligt illa. Det får bli vatten och bröd nu fram tills vi åker. Eller, bröd är ju inte så jäkla nyttigt, så bara vatten. Ska bara trycka i mig lite sarmale först, som Alex mamma kom med igår, till lunch. Helt klart min favorit från det rumänska köket (av de få rätter jag har smakat).

Vad är den äckligaste mat du vet?
Oj. Det är mycket jag inte äter. Inälvsmat. Mår illa bara jag tänker på det.

Vad ångrar du i livet (om något)?
Det där om att man bara ångrar det man aldrig gjorde är bara bullshit. Återkommande är att jag ångrar min oförmåga att vara lite mer spontan.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Inte mycket nytt kommer att få plats i min garderob, så det får bli de samma gamla trasor som jag har haft på mig de senaste höstarna och vintrarna. Nothing fancy. Jag ska istället ägna tid åt att renssa ur skit jag aldrig använder, så att Alex kan få plats med sina kläder.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
Balklänningen från balen i nian. Kostadde väl 2000- 2500 nånting, och är använd endast en gång. Hamnar jag någon gång i Lyxfällan så kommer den vara det första som säljs för att få in lite cash.

Har du någon oanad talang?
Nja. Nej. Fast jag har kanske inte upptäckt den än? Jag kan i och för sig böja fingrarna på ett äckligt sätt. Och skaka på ögonen. Det skulle vara trevligt om det visade sig att jag är en hejare på det där med aktier eller att spela ihop massa pengar på casino.

Vad gjorde du i helgen?
Varit i stallet. Varje lördag.



Sett massa serier.




Sökt efter en bra resa med ljus och lykta.




En väldigt händelselös helg. Men så kan det vara när man inte riktigt kan gå och måste vila foten.

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
Lämna in en officiell smesteransökan till min chef.
Byta skrivbord på jobbet.
Städa.
Bjuda in släkten till stundande födelsedagsfika.
Bli bra i foten så jag kan komma iväg och träna igen.

Vad har du på dig just nu?
Myskläder all the way. Adidasbyxor från sent nittiotal alternativt tidigt tjugohundratal. Lite trasiga men ack så sköna. En blommig topp köpt på Indiskas lager för trettio spänn för sju år sedan. Jag är med andra sidan vansinngit fashionabel när jag skrotar omkring hemma.

Senaste låt du lyssnade på?



Bästa skönhetsknep?
Sova mycket och dricka mycket vatten. Jag gör inget av dem, och så ser jag ju ut som jag gör. Och sola inte för mycket!

Vem saknar du?
Kan komma på mig själv med att sakna min gamla katt. Musse var min bästa vän, och att behöva ta bort honom var bland det jobbigaste jag varit med om. Ibland drömmer jag om honom, och det känns så verkligt att jag när jag vaknar är övertygad om att han ska ligga där bredvid i sängen.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Är jag cheesy om jag gör som alla brudar i skönhetstävlingar och svarar fred på jorden?



Om jag är det svarar jag att jag önskar att alla de jag älskar och bryr mig om får leva långa liv med mycket kärlek och hälsan i behåll.

Bästa boken nånsin?
Åh, det finns så otroligt många. Men några av mina favoriter är dessa.



Harry Potter. INTE böcker för barn, som så mågna tror. Helt underbara.



Hungerspelen, riktigt spännande.



En klassiker. Älskar den! Och älskar BBC- serien med Colin Firth och Jennifer Ehle.

Sedan finns det ju en mängd med böcker som jag tycker platsar på en topplista. Kanske ska bli lite bättre på att tipsa om bra böcker jag läser?

Vilka tidningar läser du?
Aftonbladet
Expressen

Sedan inte så många fler regelbundet. Men klart att det slinker in någon tjejtidning eller skvallertidning någon gång då och då. Brukar stå och smygläsa de skvallertidningar som skickas till reklamavdelningen på jobbet.

Vad önskar du att du var bättre på?
Självdisciplin. Helt klart.

Är du religiös?
Nej. Men jag funderar mycket på meningen med livet och om det finns en djupare mening med saker som händer. Jag kommer dock aldrig fram till något vettigt. Bibeln och skapelseberättelsen och allt sånt där ger jag dock inte mycket för. Människor som stenhårt tror att det är så är lite läskiga. En gång följde jag med en gammal klasskompis till hennes kyrka (någon form av frikyrka, antar jag). Hon skulle delta i ett dansuppträdande, och det var därför jag var där. Uppträdandet var bra, men hela den religiösa upplevelsen var bara läskig. Funderade starkt på att lägga benen på ryggen, det kändes som en obehaglig sekt. Men vad vet jag, det kanske är de som skrattar sist i slutet i alla fall?

Vad är din största rädsla?
Att de jag älskar ska dö. Ofta när någon av mina föräldrar ringer får jag hjärtat i halsgropen och tror att nu har det hänt någon något. Sedan svarar jag och så visar det sig att de bara ville höra hur läget var med mig.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Vet inte om det är det elakaste, men det är något som etsat sig fast. En gammal kompis pojkvän sa att jag var tjock. Jag har aldrig gillat den killen, och det tråkiga är att jag och min kompis har glidit ifrån varandra delvis på grund av att hon är tillsammans med honom.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?
Det där är en återkommande diskussion som jag och Alex har. Han vill att ungen ska heta något häftigt och annorlunda. Jag propsar på att ungen ska ha två namn- ett tilltalsnamn och ett släktnamn. Alex tycker att det blir onödigt långt och att det räcker med ett namn. Men det kan han glömma. Ska jag föda hans barn kommer ungen ha två namn. Punkt.

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?
Den finaste bilen jag vet är Cherolet Bel Air 1957. Jag är uppvuxen med de bilarna, och därmed skadad. Pappa har en som ser ut nästan exakt så här.



Bortsett från den skulle jag inte tacka nej till en Ford Mustang cab. En röd, naturligtvis.

Nu är resan äntligen bokad! Vi hade bestämt oss för ett hotell och påbörjat bokningen när vi kom fram till att det inte kändes helt hundra, och fick byta till något annat. Men nu är det äntligen klappat och klart och det går inte att ändra sig.

Det blir Marriott Beach Resort i Sharm El Sheik. Fyrstjärnigt och lite dyrare än vad jag hade tänkt mig, men så får det vara. Jag och Alex firar ju två år här i dagarna, så vi får väl se det som en tvåårspresent till varandra. Det känns i alla fall riktigt skönt att nu ha något att se fram emot. Och Egypten bör ju innebära sol- och värmegaranti, och det är det vi behöver.

Nu har vi tillbringat halva vår vakna tid i dag åt att försöka hitta en resa. Vi har bestämt oss för Egypten, då är vi i alla fall garanterade värme. Sedan tillkommer miljoner andra krav innan vi kan bestämma oss för exakt vart vi vill åka, och vi har båda olika synpunkter på vad som ska finnas och vad som är viktigt. Åh, varför ska det vara så himla svårt???!!!

Nu ska jag fördriva lite tid i soffan (som om jag inte suttit parkerad där hela dagen) med att spana in nya serien New Girl med Zooey Deschanel. Att ackompanjera mig under denna högtidsstund (Ja, det är en högtidsstund. Hallå- Zooey Deschanel!) är min goda vän Marabou mjölkchoklad.

Nej, jag har inte mölat i mig alla chokladkakor som jag vann än. Däremot blev jag lite besviken när jag såg fram emot hundra gram härlig choklad, och upptäckte att det fanns en som redan var öppnad. Det innebär ju att den måste ätas först, även om det bara är halva kvar. Och att öppna ytterligare ett paket vill jag inte göra, för då finns ju risken att jag när kvällen är slut har tryckt i mig hundrafemtio gram choklad, och det vore en katastrof av det större slaget.

Igår hände något med min fot när jag powerwalkade i blixtens hastighet på löpbandet. Kände att det gjorde ont, men ignorerade det och fortsatte ändå. För vad är viktigast, att bli smal eller att ha fungerande lemmar? I alla fall. När jag sedan skulle gå hem från gymmet hade jag vansinnigt ont och fick stanna var tionde meter för att vila foten lite. Eftersom jag känner min kropp så himla bra och vet att oavsett vad som händer den så läker det över natten (det är bara slänga på mig förkylningar, blåmärken, brutna ben, you name it). Tji fick jag.

Att rida på förmiddagen gick bra, bortsett från ett lätt haltande när jag befann mig på marken (nej, jag har inte ramlat av igen). När jag kom hem var det däremot lite värre, och nu kan jag knappt stödja på foten. Att gå på tå känns lite bättre, så får väl göra det så mycket som det går tills det att smärtan försvunnit. Kanske ett bra tillfälle att klä fötterna i heels eftersom platta skor inte funkar så bra? Då skulle åtminstone Alex bli glad, han tycker jag bär högklackat på tok för sällan. Typ aldrig.

I värsta fall kanske någon har ett par kryckor att låna ut? Är man invalido kan man ju lika gärna fläska på och visa det ordentligt (så egentligen borde jag fiska efter en permobil).

Alex var ute igår och då passade jag på att se Bridesmaids. Alla som har sett den har sagt att den är helt underbar, och då måste ju jag nappa på det. Och jisses, vilken rolig film! Jag skrattade och skrattade och skrattade. Äntligen en komedi som handlar om roliga tjejer istället för roliga killar (finns ju en hel uppsjö av det sistnämnda). Jag rekommenderar den varmt. I synnerhet om du vill se en film som verkligen får dig att skratta.

Att sluta tidigt på fredagar är alltid trevligt, och i dag utnyttjade jag det på kanske bästa sätt (märk väl, inte roligast utan bästa). Jag tog mig till gymmet och utnyttjade att det var nära inpå folktomt för en gångs skull. Det finns flera anledningar till att jag inte gillar när det är fullt med folk, och den främsta anledningen är att alla löpband alltid är upptagna och man får börja på en cykel tills det att något blir ledigt. I dag var det dock inte en enda själ i det rummet när jag kom. Perfekt!

Nästan åtta kilometer avverkade jag på sjuttio minuter. Det tycker jag är klart godkänt. Verkar dock ha överansträngt foten, för nu får jag ont när jag stödjer på den. Men det ska väl försvinna om den får vila lite.

Nu: 2 steg från Håkan. Jag måste leta rätt på den långa versionen också, den som går nu på tv är endast en timme lång. Och ju mer man kan få av Håkan, desto bättre.

Vad gör folk i skogen... egentligen...? För jag kan väl inte vara den enda som associerar till snusk?

I dag var det riktigt kallt när jag klev ut genom dörren för att gå till jobbet. Tittade på termometern innan jag gick och den visade på blott nio grader, till skillnad från gårdagens femton. Det är väl bara att acceptera att nu är värmen borta och man får vara glad så länge det inte regnar. Men det finns värre saker än kylan. Jag har lite svårt att acceptera att det börjar bli mörkt redan vid kl 18. En timme senare känns det som att det är mitt i natten, och det gör att tröttheten och oviljan att göra något smyger sig på.

Dessutom är det bara två veckor kvar tills jag fyller år. Det är jobbiga siffror jag uppnår, känner mig lastgammal. Tjugosju. Nästan trettio, och långt ifrån någon ungdom längre. Vart har de senaste åren tagit vägen egentligen? De fick en vansinnig fart och försvann snabbare än vad jag hann med. Så jäkla onödigt.

Jag efterlyste ju för några dagar sedan tips på nya serier att följa. Inte ett enda tips fick jag in (bra jobbat, hörrni!) så därför ska jag nu tipsa er om en serie. Tänk att man ska få göra allting själv.

Serien heter Ringer, och handlar om tvillingsystrarna Bridget och Siobhan, som inte har haft någon kontakt med varandra på flera år. Bridget är en före detta narkoman, som har blivit polisens nyckelvittne i en mordrättegång. Det finns ett pris på hennes huvud, och hon känner att situationen blir henne övermäktig. Hennes syster Siobhan har tagit ett första steg til latt återuppta kontakten, och Bridget flyr därför över landet till New York, där hennes syster nu bor.
Siobhan är gift, och lever ett till synes perfekt liv i rikedom och överflöd. Hon har däremot inte talat om för någon att hon har en tvillingsyster. Under en båttur somnar Bridget, och när hon vaknar upp är Siobhan borta. Bridget är övertygad om att hennes syster har tagit livet av sig, och ser det som sin chans att fly från sitt tidigare liv. Hon börjar låtsas att hon är Siobhan, och hon lurar alla. Men allt är inte vad det verkar vara, det är det aldrig, och att leva sin systers liv är inte så enkelt som Bridget önskat.

Sarah Michelle Gellar spelar både Bridget och Siobhan, och det glädjer mig att hon är tillbaka i teverutan. Jag har alltid gillat henne. Gillar man spänning och mysterier kan det vara värt att ge den här serien en chans. Det finns flera trådar att nysta i, och sakta men säkert får man mer klarhet i vad det är som försiggår. Tror jag i alla fall, ledtrådarna kanske leder mig åt fel håll. Det har trots allt bara visats fyra avsnitt än så länge.

Provade en mössa igår. Nu handlar inte det här inlägget huruvida jag skulle köpa den eller inte (för även om jag hade velat köpa den hade Alex sagt blankt nej). Nej, istället handlar det om mitt abnormt stora huvud. För så måste det vara. Det var one size på mössan, och jag fick slita och dra för att få ner den över huvudet. Och det är inte första gången jag har behövt utkämpa en kamp för att få på mig huvudbonader (inklusive diadem, som jag inte kan ha någon längre tid innan det börjar strama och göra ont). Den enda rimliga förklaringen jag kan hitta är att mitt huvud är större än det genomsnittliga huvudet. Hej komplex.

Mössor med stretch är lösningen. Synd bara att töjbara mössor oftast är groteskt fula. Åtminstone på mig, och jag är inte så sugen på att se ut som en ollonskalle. Lösningen blir då att jag får frysa om huvudet istället. Och det känns ju inte heller som världens bästa idé. Kanske får jag göra som jag gjorde i tonåren- sticka en egen mössa? Den jag gjorde då blev i och för sig inte någon superhit, ska se om jag inte kan leta fram den ur gömmorna och visa er. Nej. Frysa om huvudet it is.

Titta vad som äntligen har monterats ihop! Det tog två karlar max femton minuter att sätta ihop det. Imponerande snabbt, med tanke på att när jag och the man in the van- Tommy tittade på ritningen fattade vi nada, nichts, niente. Det enda problemet nu är väl att jag måste rensa undan all skit från mitt gamla skrivbord innan jag kan byta till den här skönheten. Det är ett heltidsjobb bara det, men innan jag tar helg i morgon ska det vara klart. Så är det bara. För på måndag planerar jag att ägna mycket tid åt att köra det där bordet upp... och ner... och upp... och ner... och upp... och ner... Bara för att jag kan.

Det blev ingen salsa. När vi kom fram upptäckte vi att man var tvungen att ha med sig inneskor, då man inte fick ha på sig samma skor som man använder utomhus. Det problemet har inte funnits tidigare, men då har salsakursen å andra sidan hållits på La Isla istället för i en dansstudio, som nu. Varken jag eller Alex kände oss särskilt sugna på att dansa i bara strumplästen, så det får bli en annan gång.

Vi gick till Wayne's istället, där jag fick den sedvanliga chailatten. Ganska bra kväll ändå, även om den inte blev som vi planerat.

Den där elaka träningsvärken börjar smyga sig på rätt rejält nu. Jag var ju så dum att jag knappt stretchade alls efter gårdagens träningspass. Kom på det när jag stod i duschen, och gjorde diverse övningar snabbt för att inte ramla omkull i badkaret. Det får jag ju självklart sota för i dag.

Men den här gången kommer jag att fight fire with fire. Ett två timmars salsapass står på agendan i kväll, och även om det var längesen senast så vill jag minnas att det inte är någon barnlek det heller konditionsmässigt. Ska bli kul att få dansa med Alex igen. Vi gick ju regelbundet på salsa för något år sedan, men sedan rann det ut i sanden. Ska bli spännande att se hur mycket som sitter kvar (troligtvis så lite att jag får skämmas).

Dagens middag. Omelett med paprika och kalkon. Det var egentligen tänkt att vara det enda, men blev så galet sugen på de där smörgåsarna som bara låg och suktades. Trots att jag sagt till mig själv att jag inte ska äta bröd så blev det så ändå. Och det gör ju egentligen inte så mycket. Inte när jag varit duktig på löpbandet tidigare.

Efter sex månaders uppehåll var jag i dag tillbaka på gymmet. Lite ångestfyllt var det, men mest bra. Körde 70 minuter kondition på löpbandet (mest powerwalk, mindre jogg), och det var vansinnigt skönt att röra på sig. Att jag blev svettig och illröd i ansiktet får jag leva med. Så är det att ha ytliga blodkärl, grattis till mig.

Ska bli sådär duktig igen, och köra minst två gånger i veckan, gärna fler. Nästa gång kanske blir redan på torsdag? Jag har inget annat inplanerat och Alex ska träffa en kompis efter jobbet. Lika bra att passa på?

Är för övrigt ganska så säker på att Simon Norrsveden stod på löpbandet bredvid mig. Han hade en hoodie på sig och jag kände att det inte var rätt tillfälle att stå och glo... Kunde självklart inte hålla mig, utan googlade på honom och upptäckte att han bor i Hägersten, så då var det säkert han.

Tittar jag ut genom mitt fönster kan jag nästan lura mig själv att det är sommar. Himlen är vackert blå och gräset är lika grönt som det var för en månad sedan. Det är bara alla färgglada löv på marken som avslöjar att hösten faktiskt är här.


Så, vad har jag tänkt göra i dag?

Jobba. Obviously. Mitt höj- och sänkbara skrivbord blev inte monterat förra veckan, och utlovades det att detta skulle ske i dag. Än har det inte varit någon här, men arbetsdagen är inte slut än. I och med att jag byter skrivbord tänkte jag att jag lika gärna kan rensa bland all skit som jag har, så det ägnar jag mig åt i dag.

För första gången sedan någon av årets första månader ska jag bege mig till gymmet efter jobbet. Den lilla röda träningsväskan är med, så nu finns det ingen återvändo. Kan ju inte bara släpa den fram och tillbaka mellan jobbet och hemmet.

Desperate Housewives. Säsongsstart i kväll klockan 21:00, och jag kommer att sitta bänkad. Det är sista säsongen, och jag vägrar missa ett enda avsnitt.

Igår slet jag med både matlagning och tvätt hela kvällen, och jag hann knappt ge min karl någon uppmärksamhet alls. Så i kväll tänker jag pussa på honom extra mycket. Fast det får bli efter Desperate Housewives.

Förra veckan såg jag sista avsnittet av True Blood. Och nu då? Det finns inga fler avsnitt inspelade, och det slutade så vansinnigt spännande att jag måste se fortsättningen NU! Men det går ju inte. Vad gör jag? Jag måste försöka hitta ett substitut som kan roa mig tills säsong fem börjar visas. Har någon något bra förslag på en riktig rykarserie som kan få mig helt blown away? Nu är i sådana fall rätt tillfälle att dela med er.

Eftersom vi köpte två kilo färska kycklingfiléer till väldigt bra pris igår föll det sig naturligt att även i dag laga till ett par av dem. Igår gjorde jag det här, en gammal favorit, och eftersom Alex igår tjatat om kycklingfajitas så slängde jag ihop det till oss i dag. Mycket gott, men jag lär mig ju aldrig hur mycket man kan trycka ner i tortillabröden innan det inte längre går att stänga ihop dem helt.

Man kan ju ha lite vad man vill i sina bröd, men det här hade jag i dag:

Kyckling, paprika och röd lök som jag stekte tillsammans innan jag hällde i fajitamix.
Sallad
Gurka
Körsbärstomater
Ost
Tacosås (här är vi lite oense jag, jag och min karl- han vill ha stark och jag vill ha medium)
Creme fraiche (brukar vanligtvis köra på gräddfil, men tänker göra sås på det som blev över i morgon)

Jag är en planeringsmänniska. Allt ska planeras, och något utrymme för impulsivitet finns nästan inte. I dag är det främst två ämnen som upptar mitt huvud- lägenheter och mat.

Det där med att byta lägenhet har jag nästan gett upp helt. Man försöker och försöker men ingenting resulterar någonsin i något. Jag tappar sugen. Men i dag på lunchen gjorde jag ändå ett ryck och skickade iväg mail till de som vi har hundraprocentiga byten med på lägenhetsbytarsajten. Fixade även till ett bra schema där man lätt kan se vilka aktuella byten vi har och vilka jag har tagit kontakt med. Jag hoppas (förmodligen förgäves) att det kan ge någonting. För jag vill flytta nu.

Mat är den andra saken som dominerat mina tankar i dag. Jag ska börja äta lite nyttigare, och för att lyckas med det krävs planering. Jag har försökt vara nyttig och bestämt mig för vad jag ska äta när jag befunnit mig i affären. Det har aldrig blivit bra. Nu ska det bli mer strukturerat, och därför har jag funderat ut en matsedel som ska följas den här veckan. Det som står på den är det som ska köpas. Punkt.

Förra veckan delade de ut såna här rabatthäften i Huvudsta centrum. Jättebra, tänkte jag, för tidigare när det har hänt har det alltid funnits med en tjugo kronors rabattkupong till thairestaurangen där jag ibland handlar lunch. Efter att ha bläddrat igenom häftet tre gånger insåg jag att någon sådan kupong inte fanns med den här gången, och det som kom närmast var någon rabatt på sushistället. Jag äter inte sushi. Och jag har ingen användning för de andra erbjudandena heller, så det där häftet åkte direkt ner i sopen.

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Löjligt, jag vet, men det är inte mycket att göra åt. Den där rabattkupongen hade rättfärdigat ett köp av thaimat. Nu känns det inte ok att göra det när jag har mina lunchlådor.

Så var det dags att acceptera att även den här söndagen är slut. Alex ligger redan och snarkar i sängen, och jag borde väl göra honom sällskap ganska så snart. Men först tänkte jag dela med mig av min dag.



Vi lunchade på Vapiano, där jag åt pasta med tomat- och mozzarellasås.



På jakt efter kaffe letade vi oss allt djupare in i Gamla Stans gränder.



Vid slottet var det ett riktigt hallaballoo med musikunderhållning. Det är många år sedan jag var på vaktavlösningen där, men det här måste ha varit något mer än bara det? Det spelades både Gabriellas sång och Abba, vilket inte känns som något man gör varje vaktavlösning. Men jag har kanske fel?



Duktiga var de i alla fall, och väldigt underhållande att titta på. De gick runt i olika formationer samtidigt som de spelade, och det hela kändes väldigt mycket skolband-i-en-amerikansk-high-school-film.



Sedan blev det shopping. Först i Gallerian, där denna butiken fanns. Nu minns jag ju inte vad den heter, men konceptet är i alla fall rätt kul. Den är som en villa vid stranden, man går in i huset och där inne är det mörkt. Kläderna är upplysta med spottar, och det fläktar som om du hade ett fönster öppet. På väggen finns en projektion av havet, för att du ska få känslan av att det är där du befinner dig. Kul idé, och jag är inte förvånad över att butiken var packad med folk, men synd att alla kläder var fula som stryk.

Vi fortsatte sedan till Åhléns innan vi åkte hem till Alex föräldrar en snabbis. Efter det blev det till att ränna runt i alla matbutiker som finns i Liljeholmsgallerian för att inhandla allt vi behövde i matväg. Och sedan vi kom hem har tiden försvunnit väldigt fort. Nu blir det som sagt sängen, och det ska bli så otroligt skönt att få sova lite.

I dag var det jag som stod för matlagningen här hemma. Funderar nu på att äta lite choklad som en sen efterrätt. Är det dumt? Eller, jag vet ju att det är en dum idé, men ska jag fullfölja den eller inte?

Igår hade jag egentligen tackat ja till en grillfest, men jag kände inte riktigt för att gå på den. Så jag trotsade mitt dåliga samvete och lät Alex gå själv. Istället tog jag mig till Hammarby Sjöstad, där Helene och Andreas precis har flyttat in. Tjejkväll med Helene var det som gällde, och det var himla trevligt.



De bor numera i det här huset...



... och har den här utsikten från balkongen.



Vi åt god middag som Helene svängde ihop.



Ljudet funkade inte i datorn, så vi fick plocka fram den gamla hederliga stereon och lyssna på cd- skivor. Ni kids som läser det här och inte vet vad en cd- skiva är, fråga era föräldrar så kan de säkert förklara...



Vi blandade smarriga drinkar  (och vi blandade även alkoholintaget med cider, vin och drink, vilket resulterade i att jag kände mig mer bakis än jag borde i dag).

Sedan blev klockan halv ett och jag var tvungen att hinna med sista tvärbanan hem. Förstår inte varför de inte kan gå hela natten på helgen som tunnelbanan. Eller åtminstone ett par timmar längre än vad den gör nu.

Söndagar är vilodagar, men inte för mig och Alex. Nu bär det iväg in till stan för parfym- och strumpköp. Vi planerar även in en lunch på Vapiano, och den tar vi först eftersom vi inte fått i oss någon riktig frukost. Nu ska jag göra mig iordning, Alex tjatar på att vi ska gå. Känns omvänt, brukar vara tvärtom...

Vi hade en trevlig dejt igår, jag och min karl. Åt så mycket att jag var övertygad om att magen skulle spricka (aka göra en Anna Book), men jag klarade mig den här gången också. Att jag hade på mig klänning var helt klart rätt val. Efter middagen promenerade vi genom stan och hoppade på tunnelbanan i Gamla Stan. Det var en så härlig kväll igår att det var lika bra att passa på att njuta av den, för snart kommer säkerligen höstrusket ikapp oss.



Definitivt en faoritklänning.



Alex åt någon jalapeno poppers till förrätt. De var rätt spicy, men han är ju å andra sidan en het kille så han klarar ju sånt.



Jag åt en traditionell skagensmörgås till förrätt.



Alex fortsatte på sitt starka tema, och varmrätten blev fajitas. Jag smunkade åt mig ett smakprov och lite guacamole. Riktigt smaskigt.



På min tallrik återfanns en lite traditionellare oxfilé med klyftpotatis och bearnaisesås. Varför ta något annat än det jag brukar?

Jag var så himla trött igår. När vi kom hem efter vår middagsdejt lurade Alex iväg mig till sängen. Jag sa att jag kunde ligga bredvid honom fem minuter, men att jag sedan skulle återgå till datorn. Självklart så somnar jag som ett litet barn. Alex går efter ett tag upp och borstar tänderna innan han kryper tillbaka ner i sängen utan att väcka mig och låta mig göra detsamma. När jag vaknar klockan 04:19 blir det därför ett jäkla projekt att borsta tänderna och ta av sig kläderna (inte konstigt att det var varmt att ligga under täcket) innan jag kunde få somna om. Det bästa hade ju varit om Alex väckt mig när han gjorde sig iordning. Men han är sneaky, och jag vet att han medvetet struntade i det, för då hade jag säkerligen propsat på att återvända till datorn och inte fortsatt att sova bredvid honom.

Nu har jag dock fått tio timmars sömn, och det kanske var rätt välbehövligt trots allt.