Helena

Nu ska jag och min karl in till stan och gå på restaurang och trycka i oss tvårätters. Det blir ingen dessert för min del, är redan alldeles för sockerchockad, så satsar allt på förrätt och varmrätt. Så jäkla smarrigt!

Fläskar på det här inlägget med en bild på min karl från i somras. Det var samma kväll som vi arbetat sista dagen inför första semesterrundan, och vi var och åt på Jimmy's Steakhouse. Jag har lite samma känsla i dag som jag hade då. Glädje över all frihet som låg framför oss. Tror att det har att göra med att det är så vansinngit fint väder ute. Det känns som att sommaren är på ingång, inte som att den är på väg att försvinna.

Now off we go.

Vilken jäkla tur att jag åt en lätt lunch i dag. För det visade sig nämligen bli dubbelfika nu under eftermiddagen. Om fem minuter fikar vi för en kollega som ska flytta ner till huvudkontoret i Tyskland i två år framöver. Han har flaggat för att det blir hembakat, och det kan man ju ogärna säga nej till. Och kl 15:15 blir det den gamla traditionella fredagsfikan för min avdelning, som vi sedan förra fredagen har dammat av.

Och jag som sa åt Alex att inte äta så mycket lunch, för att han får inte vara mätt i kväll när vi ska ut och äta tvårätters... Aja, tur åtminstone att jag tog på mig en känning som tillåter att man äter mycket, den sitter inte åt det minsta någonstans. Mycket rutinerat.

Ja, ni ser rätt. Det är kaffe i min kopp (fast det är kanske mest mjölken som syns, men under den finns kaffe, jag lovar). En gång tidigare har jag druckit det kaffe som finns i kaffemaskinen här på jobbet, och jag beslutade tvärt: aldrig mer. Det smakade inte ens kaffe, rävgift rakt igenom och ingenting att försöka plåga i sig.

Men efter att diverse hjälpmedel plockades in av andra kollegor tänkte jag att jag skulle ge det ett försök till. Så jag lånade den lilla vispen, och skummade till mjölk som jag värmt på i micron. Rejält med skum blev det, och sedan öste jag ner det i espresso. Resultat? Mjölken var god, men kaffet ger jag fortfarande ingenting för. Är jag konstig om jag i fortsättningen bara dricker varm skummad mjölk?

Jag har länge tjatat om att hösten är här och att det har blivit så himla kallt ute. Igår fick jag dock ta tillbaka de orden. Det var ju för fasiken sommar! Nästan tjugo grader och så fint väder att jag var lite ledsen över att vara instängd på kontoret hela dagen. Himlen var knallblå och att ha på sig jacka var egentligen onödigt. Helt galet med tanke på att september i stort sett är över. Enligt meteorologerna ska hela helgen bli fin, och jag hoppas verkligen att de har rätt.

Så snälla vädergudar, ge oss härligt sensommarväder i dagarna tre, så ska jag vara evinnerligt tacksam.

Sedan Marielle oc David flyttade till andra sidan stan har vi setts alltmer sällan, och för att vara helt ärlig så suger det apröv. Jag saknar min lilla Mari, och att kunna spontanträffas smidigt bara för att vi bor så nära varandra. Nu krävs det lite mer planering. Men i dag fick jag träffa henne. Jag tog mig hela vägen ut till Sollentuna, och vi köpte med oss pasta som vi tryckte i oss hemma i lägenheten. Sedan blev det skvaller för hela slanten.



Jag försökte få till en bra bild, men Marielle kunde inte vara seriös...



Jag åt så mycket att det känns som att hela magen ska spricka. Och ut kommer i sådana fall varken alienbaby eller människobaby, utan en stor klump av pasta med oxfilé och kantarellsås. Tror jag får skippa både frukost och lunch i morgon om jag ska klara av att trycka i mig en tvårättersmiddag.



Och det är ju torsdag, så en liten rom och cola satt inte helt fel.

När halva torsdagen har passerat är det helt ok att börja ropa efter helg. Den är vansinnigt efterlängtad, och det ska bli skönt att få vara lite ledig igen. Men än är det vanlig vardag, och som vanligt har jag lite tankar som fyller mitt huvud.

- Jag ska träffa Marielle i dag. Vi bestämde att jag ska dit och äta middag (hon skulle försöka skicka iväg David så att det blir tjejkväll), vilket medför lite logistiska problem. Hur tar jag mig smidigast från Huvudsta till Sollentuna? Fick tipset att promenera bort till Huvudstaleden och ta buss därifrån till Solna station och sedan pendeln. Även om det låter riskabelt (jag är inte något stort fan av att leta efter busshållplatser jag aldrig sett förut och inte riktigt vet var de ligger) tror jag att jag dumpar de ursprungliga planerna på att åka tunnelbana till Sumpan och ta pendeln därifrån till Karlberg och där behöva byta till rätt pendeltågslinje. Jag får försöka se det som ett litet äventyr.

- Känner mig vansinnigt sugen på att äta pasta till lunch, men det gjorde jag igår. I dag får det således bli keso, grönsaker och kalkon. Lite nyttigare.

- Det där jäkla parfymköpet gnager fortfarande i mig. Vad göra?

- Jag har så mycket saker att göra på jobbet, och så lite energi att göra dem fort så att jag blir av med dem. Sov på tok för lite i natt, och det ger som bekant inte några bra förutsättningar att vara lite extra effektiv på jobbet.

- I morgon ska jag och Alex på dejt. Jag ser så vansinnigt mycket fram emot det. Ska försöka komma ihåg att äta långsamt så att jag kan njuta av dejten till fullo. Och får inte glömma att skälla på Alex om han äter för fort. Vi är rätt bra på det båda två. Som utomstående kan man nog lätt tro att vi tävlar om vem som kan äta upp snabbast.

Helgens fikadejt med Malin blev uppskjuten, och vi tog den i dag istället. Inte en dag för tidigt. Blev en himla massa jobbprat och skratt. Supertrevligt!



Vi gick till favoritfiket Kaffekoppen i Gamla Stan.



Vi satt nere i källarvalven. Jag var tydligen väldigt glad.



Det kanske berodde på att jag åt äppelkaka med vaniljsås?

Sprang förbi Åhléns igår igen och provade den här parfymen. Den får helt klart pluspoäng för sin bedårande flaska, men jag är kluven till själva doften. God men kanske inte riktigt jag. Dumt nog hade jag ingen som kunde säga bu eller bä, så jag får gå på min egna känsla i det här fallet. Och den säger mig att Marc Jacobs- parfymen från i förrgår är bättre. Har ytterligare en doft som jag hoppas kunna avverka i dag. Vilka bekymmer.

Det ligger en död duva på marken utanför kontoret. Är det ett dåligt omen? Ska jag spotta tre gånger och slänga salt över axlarna för att försöka minimera eventuella skador och olyckor? Hälla salt i en ring runtomkring mig och börja mässa (det såg jag på True Blood, och det fungerade utmärkt för att stänga ute all ondska)? För en död duva kan inte innebära något bra.

Steg ett mot att åka på semester om en månad är nu avklarat. Jag fick i dag ok på att vara ledig den veckan vi vill åka, men jag reserverade mig och sa att jag bara vill vara ledig om vi hittar en resa till vettig penning. Hittar vi inget får jag ta ut semesterdagarna någon annan gång.

Vi har ju upptäckt att den veckan vi vill åka sammanfaller med höstlovet, vilket resulterar i att alla solresor skjuter i höjden prismässigt, och att hitta något billigt verkar vara stört omöjligt. Men vi får fortsätta leta, och kanske vara lite flexibla vad gäller datum. För det skulle vara så vansinnigt skönt att faktiskt få komma iväg. Tänk vad härligt att få njuta av lite sol och värme trots att det är början av november. Jag har ju dessutom inte badat något i år, inte ens i pool, och det vill jag verkligen göra innan året är slut.

Kanske ska börja scanna av resesajterna nu, för annars kommer vi verkligen inte att komma iväg någonstans.

Läste i Metro imorse om surfande hundar. Haha, blicken på hunden i mitten är helt priceless! Jag undrar vad han tänkte just när bilden togs...

Tänk vad lite musik kan göra för arbetslusten. Nu lyckas jag ju inte få Spotify att funka på min jobbdator, men youtube funkar utmärkt. Så länge man inte försöker titta på något klipp som inte godkänts för visning i Tyskland, vill säga. Inte för att jag sitter i Tyskland, thank god, men för att internet tydligen går via där på något sätt som jag inte förstår varför det ska vara nödvändigt (jag kan ju som sagt inte så mycket om datorer och sånt där tekniskt, det överlåter jag åt min bättre hälft att sköta och det har hittills funkat alldeles utmärkt).

I vilket fall som helst så jobbar jag på i ett rasande tempo samtidigt som jag försöker sjugna med i låtarna så tyst som jag bara kan. Det är extremt lyhört här på kontoret, och jag vill ju inte gärna att mina kollegor ska behöva få ta del av mitt skrålande. Då blir det sång med tysta ord istället, och det funkar väl det med. Lite sämre, lite tråkigare, men helt ok.

Youtube är fullt med fina överraskningar som kan förgylla dagen.

I och med att jag har en rabattkupong på Åhléns funderar jag på om jag inte ska ta och införskaffa en ny parfym. DKNY Be Delicious är ju den gamla vanliga standardparfymen för mig, och jag skulle gärna se den i min ägo igen. Då vet jag vad jag får. Men samtidigt vill jag prova på något nytt. Men det är en djungel det där med att försöka hitta en ny parfym. För det är inte bara jag som ska tycka om doften, den måste passa mig också. Och jag luktar och luktar på parfym efter parfym, och inte fasiken blir jag mycket klokare på det.

Den senaste som faktiskt föll mig på läppen var den här. En Marc Jacobs. Försåg mig med några rejäla sprut igår innan jag mötte upp tjejerna, och de gillade den. Nackdelen är att den går loss på 649 riksdaler. Helt. Jäkla. Sinnessjukt. Efter rabatter och värdecheck landar summan dock på 469 kronor, vilket är horribelt men ändå bättre. Igår hade jag i stort sett bestämt mig, men nu känner jag mig så där rådvill igen och vet inte hur jag ska göra.

Lösningen blir helt enkelt att ta mig ännu en sniffarvända på Åhléns parfymavdelning. Se om jag kan vaska fram någon riktig guldklimp som jag vet inte kommer att göra mig besviken. Detta måste dock ske innan 2 oktober, för då går den där jäkla rabattchecken ut.

En stor chailatte satt verkligen fint tidigare i dag. Jag behövde både dricka lite varmt och umgås med Helene och Cathrine. Det gjorde min måndag rejält bättre.

Jag fryser så galet mycket. Trots att jag är inlindad i både kofta och sjal. Det måste vara något fel på mig.

Fick jag välja skulle jag åka hem på stört och sova en timme eller två. Är alldeles för trött för att vara glad över att en ny vecka har börjat. Å andra sidan är jag sällan glad när det blir måndag, för det innebär ju att helgen är över...

Ett avsnitt kvar av True Blood. Ett ynka avsnitt. Det ska jag se i kväll, och sedan invänta den tomhet som jag vet kommer att uppstå efteråt när jag inser att det inte finns några fler avsnitt inspelade ännu.

Jag har fortfarande ont i kroppen efter lördagens avramlingar, och att sitta vid ett skrivbord och arbeta är tydligen inte helt optimalt just nu. Min kropp protesterar när jag suttit för länge i samma position, och jag önskar kanske mer än någonsin att mitt höj- och sänkbara skrivbord ska monteras ihop så fort som möjligt.

Pratade med Alex för någon timme sedan. De verkar ha ahft ett sjuhelsikes fylleslag där nere i Budapest. Jag fasar över vad jag kommer att få höra för historier i kväll...

Efter jobbet ska jag möta upp Helene och Cathrine för en fika. Som jag längtar efter en varm chailatte som kan värma upp mig inifrån.

I kväll kommer Alex äntligen hem från Budapest. Det känns som att han har varit borta i en evighet men ändå inte. Det ska bli så skönt att krypa ihop i hans varma famn och bara vara nära. Känna hans välbekanta doft och höra honom berätta om hur resan varit. Åh, vad jag ser fram emot i kväll!

Det tog sin lilla tid men nu har jag lyckats trycka i mig ett helt kilo kräftor alldeles själv. Hade haft det där paketet i frysen sedan förra året, så det var sannerligen på tiden. Alex gillar ju inte pillandet som kräftorna innebär, han vill ha mat som man kan stoppa direkt i munnen, så det har inte riktigt varit aktuellt med en kräftskiva på tu man hand med honom. Nu när han är borta var det lika bra att passa på. Värsta lyxiga söndagsmiddagen!

I fredags var ju jag och Helene på Gröna Lund för att se Veronica Maggio spela. Men jag kunde ju inte låta bli att spela på chokladhjulet (det bör man göra när man är på tivoli). Vinner aldrig någonting, men däremot har det vid upprepade tillfällen hänt att någon annan vinner på mitt turnummer 15. Varför det är mitt turnummer vet jag inte, för det har aldrig gett mig någonting att vara glad över. Men jag håller fast vid det ändå.

Så även denna gång spelade jag på bricka 15. Och vad händer? Jag vinner största vinsten! Gav upp ett segertjut som måste ha hörts över hela staden. Inte så mycket för att jag vann choklad som att jag faktiskt vann. Är egentligen inte någon tävlingsmänniska men när jag väl vinner så gläds jag extremt mycket. Nu ska man bara lyckas trycka i sig två kilo choklad. Fast det kanske inte blir något problem?

Jag hade tänkt gå upp kl 9, men så blev det visst inte. En och en halv timmes extra sömn fick det bli, vilket jag ångrar lite nu i efterhand. Ska skriva en lista på saker som jag planerar att fixa i dag, men det får bli senare. Först frukost på sängen med ett avsnitt av True Blood. Egentligen är jag ingen förespråkare av att äta i sängen, men med tanke på att jag fortfarande har ont efter gårdagens avramlingar är sängen betydligt bättre för min rygg än soffan.

Tur att jag har lite överblivna Citodon i badrumsskåpet. För jag har fortfarande vansinnigt ont i axeln efter dagens vurpa, och jag tror inte att natten skulle bli särskilt angenäm utan smärtstillande. Har petat i mig ett piller och hoppas nu på att få sova utan att vakna och ha ont.

Jag har nu äntligen sett Scream 4. Inte mycket skiljer sig från de tidigare filmerna. Sidney återvänder till Woodsboro tio år efter den första mordserien, och återigen blir människor i hennes närhet knivhuggna till döds av The Ghostface Killer.

Som sagt, den här filmen följer samma mönster som tidigare, och vid det här laget känner man ju till de regler som finns för skräckfilmsgenren. Det adderas några nya, men det är inget som revolutionerar. De flirtar vilt med de tidigare filmerna i serien, och egentligen hela genren. Vilket egentligen inte heller är nytt. Men jag gillar det, jag gillar den självdistansen. Det bjuds egentligen inte på så många överraskningar och jag började efter halva filmen ana mig till vem mördaren var även om jag var långt ifrån säker.
Nu låter det kanske som att jag dissar den här filmen, men så är det inte. Scream 4 känns lite som att komma hem. Man vet vad man får och man blir inte besviken. Och till skillnad från så många andra uppföljare så tycker jag ändå att det är värt att lägga lite tid på att se den här. Just för att den hör till Scream- familjen.

Jag undrar lite över vad Elin Kling vill säga med den här bilden. Att hon har ont i tanden?

Ja, det blev ju en uteritt som jag sent ska glömma. Fick en av mina favoriter Exxon, vilket kändes tryggt och bra. Tråkigt nog var han på bushumör och tyckte att det var skitkul att komma ut i skogen. Två gånger flög jag av honom. Första gången i en extremt brant backe, som var vansinnigt lerig. Hästen framför försökte galoppera och Exxon tänkte hänga på. När jag höll tillbaka honom började han halka i leran och sedan bocka. Jag satt inte kvar lång stund, men lyckades på något sätt landa på fötterna.

Andra avramlingen skedde även den på grund av att han bockade. Landade på rumpan och ena axeln, och blev väl rätt chockad över att jag faktiskt ramlade av för andra gången på mindre än en timme. Höll på att bli avbockad en gång där emellan också, men då lyckades jag faktiskt sitta kvar. Men efter den där andra gången bytte jag häst med ridläraren, och då blev det åtminstone en lugn ritt tillbaka till stallet.

Även hon som red på den andra hästen som brallade föll av till slut. Vilken jäkla uteritt.

Slog mig rätt rejält på axeln, och har ganska så ont just nu. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut och jogga lite i dag, men det kan jag glömma. Kan knappt sitta helt stilla ens utan att det smärtar, och så fort jag vrider huvudet på minsta lilla felaktiga sätt gör det så vansinnigt ont. Jag får helt enkelt låta kroppen vila nu. Åh, jädra hästskrälle.

Att gå upp 08:15 en lördag är egentligen inte helt ok. Men i dag ska jag åka kommunalt till stallet och då har jag inte så mycket val. Jag får vara glad att det är fint väder, regn hade varit vansinnigt jobbigt med tanke på att jag måste promenera en bit genom skogen. Fint väder borde också innebära uteritt, och en sådan har jag sett fram emot länge nu. Nu: packa ner ridkläderna i väskan.

För tredje fredagen i rad var jag på Gröna Lund, den här gången i sällskap med Helene. Veronica Maggio var anledningen. Hon har ju fått ett riktigt stort genombrott den här sommaren, så det var så klart packat med folk framför scenen. Det är vid sådana tillfällen som man önskar att man var en decimeter längre. Men det var trots halvskymd sikt en riktigt bra konsert, som dessutom avslutades med ett rejält fyrverkeri över vattnet. Det gav nästan lite nyårskänsla. Mysigt värre.

Och eftersom alla bilder på Veronica Maggio blev skitdåliga får ni nöja er med en bild på mig och Helene. Inte för att vi blev så bra vi heller, men bilden är åtminstone inte helt suddig.

När nu Alex ska vara borta hela helgen och inte komma hem förrän på måndag kväll har jag skrivit en liten lista på saker som jag ska sysselsätta mig med.

- Veronica Maggio på Grönan med Helene i kväll. Än en gång knycker jag Alex gröna kort så att någon annan kan gå in gratis. Men den här gången kan han inte ha någon åsikt för han är inte ens kvar i landet när konserten börjar.
- Ringer. En ny serie med Sarah Michelle Gellar. Såg första avsnittet igår, och det verkar lovande. Andra avsnittet ska jag försöka hinna med att se redan i kväll.
- True Blood. Såg första avsnittet på fjärde säsongen tidigare i veckan, och jag vill ha mer, mer, mer!
- Förhoppningsvis kan jag ha lite självdisciplin och träna åtminstone en gång. Helst två.
- Om jag hinner klart med True Blood kanske jag slänger in en film. Scream 4 har jag inte sett ännu, så kanske blir den?
- På lördag blir det stallet som vanligt. Min ridlärare har flaggat för uteritt så vi får hoppas på vackert väder.
- På söndag ska jag fika med min kollega Malin. Vansinnigt längesen sist, och jag träffar henne inte så ofta på jobbet nu när hon har fått helt andra arbetstider.
- Kräftskiva alldeles ensam, kan det vara något? Har haft ett paket i frysen sedan förra året, och med tanke på att Alex inte är så förtjust i kräftor kanske det kan vara en bra idé att äta dem nu när han ändå är borta?

Just i dag är jag vansinnigt avundsjuk på Alex. I kväll åker han till Budapest med sitt jobb, och även om det kallas för konferensresa så är det vad jag har förstått enbart nöje som står på schemat. Ååååhhh, jag vill också! Så jäkla härligt att få åka till ett land där höstrusket ännu inte har slagit rot och bara komma bort lite från den gråa vardagen här hemma. Jag hade långt gångna planer på att obemärkt smita med, men insåg att den där lilla resväskan han har knappast rymmer mig. Och att tvinga honom ta med den stora träkofferten kändes lite väl uppenbart.

Det är bra att han får komma iväg lite. Han har slitit hårt på jobbet med många övertidstimmar och kvälls- och helgarbete, så den här resan unnar jag honom verkligen. Det blir lite tomt här hemma utan honom, men det kan kanske vara bra att sakna lite också. Och jag får passa på att ägna mig åt lite egogrejer i helgen.

Jag läste en liten artikel i Metro igår om hur mycket tid vi i genomsnitt lägger på vissa saker under ett år. Det som mina ögon låste fast sig mest på var det där med snoozandet. Enligt undersökningen som gjorts snoozar vi 36,9 timmar per år. Det kan väl inte stämma, tänkte jag och räkande på det. Det jag kom fram till var väl inte helt upplyftande. Jag snoozar ungefär 60 timmar om året. Förmodligen ännu mer.

Alltså. 60 timmar. Det är ju helt sinnessjukt! Det är tid som jag bara slösar bort, för snoozandet leder ju inte till att jag blir piggare och mer utvilad. Snarare tvärtom. Usch, jag måste försöka göra något åt det här. Tänk vad mycket mer tid jag skulle ha om jag la de där 60 timmarna på någonting annat.

Tro det eller ej, men det ar faktiskt Alex som försökte slippa undan joggingturen i dag. Och jag måste säga att jag var frestad att strunta i det jag med. Men då knackade samtidigt det dåliga samvetet på min dörr, så det blev en kort runda trots allt.

Jag fick även chansen att inviga mina nya joggingbyxor. Det är såna där i bra material som andas, och de är egentligen lite för tighta för min smak. Jag känner mig som en stoppad korv i dem, men vill jag bli en riktig joggare är det väl lika bra att börja med en professionell klädsel? Alltid kan jag lura någon.

Det är torsdag, vilket innebär att i morgon är det fredag. Och fredagar är alltid bästa arbetsdagen, och efter fredagen kommer helg. Så att det är torsdag i dag gör att humöret automatiskt blir lite bättre, för då vet man att man snart får vara ledig.

Det var riktigt segt att kliva upp ur sängen imorse. Jag var så trött att jag knappt klarade av att öppna ögonen förrän jag satt på tunnelbanan.

På tal om tunnelbanan. Inte helt oväntat strulade det imorse och vi fick stå stilla i flera minuter vid Odenplan vilket i sin tur ledde till att jag missade anslutningståget vid Fridhemsplan. Sju minuter fick jag vänta. SJU minuter. I rusningstrafik. Surt att jag blev tio minuter försenad till jobbet för att SL inte kan hålla tidtabellen. Hur var det nu, betalade jag nyss hundra kronor mer i månaden för deras service...?

I dag kanske är en bra dag för en liten lunchpromenad. För solen skiner i Solna! Eller, ja. Skiner är kanske att ta i, men det regnar åtminstone inte. Med tanke på den senaste månadens regnfacit är det kanske läge att utnyttja all den regnfria tid vi får.

Egentligen hade jag tänkt släpa mig iväg till gymet efter jobbet, men det blev lite stressigt hemma och jag hann inte få med mig träningskläderna. Och måste jag åka hem efter jobbet och hämta dem vet jag att jag inte kommer att komma iväg till gymet. Det är för bekvämt att vara kvar hemma. Men jag har styrt upp en liten joggingtur med Alex i kväll. Har jag väl bestämt med honom kan jag ju inte gärna dra mig ur.

Det har varit en ensam kväll här hemma. Ensam och lite tråkig, och nu gör jag slut på den genom att gå och lägga mig. Är så vansinnigt trött. När Alex ringde mig för ett litet tag sedan hade jag lyckats somna på soffan och jag var så yrvaken att jag knappt förstod hälften av vad han sa. Då är det lika bra att ge upp och sova på riktigt. Jag tar nya tag i morgon.

Eftersom att Alex är hos sina föräldrar i kväll passade jag på att äta majskolvar till middag. Perfekt när man inte är så hungrig och inte heller orkar laga någon riktig mat. Är jäkligt sugen på choklad också, men någon sådan har jag tyvärr inte. Fast det är å andra sidan kanske lika bra.

Dagens lunch bestod bara av massa nyttigheter och jag känner mig vansinnigt hälsosam och duktig. Mer sådant i framtiden!

Att jag precis var på ett möte där jag tryckte i mig en bulle behöver vi ju inte låtsas om.

Trots att mina fingrar är långt ifrån gröna är jag uppenbarligen the master of att få orkidéer att blomma. Jag ska visa er!



Vad är det jag ser på min lilla orkidé i köket? Jag trodde aldrig att jag skulle få se den blomma igen, för trots att jag har vårdat den ömt (nåja) har den varit envis och inte velat ge mig några vackra små blommor. Men nu så. Om några dagar kommer den att stå i praktfull blom igen.



Min andra ordkidé har jag tjatat om tidigare. Och se på den nu! Den blommar fortfarande utan att visa några tecken på att vilja sluta. Fantastiskt!

För första gången på i stort sett hela sommaren har jag och Alex varit ute och joggat. Fy fan i helvete. Fy. Fan. I. Helvete. Det var inte roligt någonstans och efter halva vändan var jag övertygad om att mina lungor skulle sprängas. Så den korta rundan vi hade tänkt springa fick kortas ner ytterligare, och när vi kom hem igen stannade gps:en på 1,83 kilometer.

Jag känner mig riktigt dålig, för jag jämför ju med hur det var i början av sommaren. Men då sprang vi å andra sidan flera gånger i veckan och fick upp en bättre kondition. Nu har allt det tappats och det är bara att börja om från början igen. Minst en gång till ska jag ge mig ut den här veckan. Så är det bara. Även om jag inte finner någon glädje i det.

Från alla håll och kanter hade jag hört att den här boken skulle vara helt fantastisk. Och fantastiska böcker tycker jag ju om, och med tanke på att den kommer som film om någon månad gav jag mig genast i kast med den. För det är bara dumt att läsa boken efter att man har sett filmen.

Dexter och Emma träffas på åttiotalet. Trots att det börjar med lite romantik utvecklas det till stark vänskap, och man får följa dem tjugo år framåt. Deras livsöden berättas dock med ett lite annorlunda grepp- man får bara följa dem en enda dag om året, vad som händer just då. Ibland tillbringar de dagen tillsammans och ibland på åtskilda håll.

Kanske hade mina förväntningar skjutits i höjden på grund av allt jag hört om boken tidigare, för till en början var jag inte alls så imponerad som jag tyckte att jag borde vara. Alla hyllningar på omslaget kändes vansinnigt fel. För jag tyckte inte att den var tårdrypande eller sensationell eller det bästa jag läst i år. Det fanns saker som jag irriterade mig på och som jag inte riktigt kunde tänka bort. Som till exempel hur Emma och Dexter kunde bli så vansinnigt bra vänner efter att ha umgåtts en natt. Den frågan redde tack och lov upp sig lite på slutet. Efter att ha smält boken lite tycker jag att den var bra. Definitivt läsvärd och stundtals fängslande, men jag kan rekommendera att inte bry sig om alla hyllningar på omslaget. De kan man titta på när boken är utläst.

Nu väntar jag på att filmen ska ha premiär. Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

I dag har jag varit värsta hemmafrun. Flängt fram och tillbaka och kors och tvärs för att få hushållet att fungera. Och nu är klockan nästan läggdags och jag inser att jag knappt har haft tid att göra något roligt sedan jag kom hem efter jobbet. Så jädra tråkigt.

Det här har jag hemmafruat mig med:

- Diskat. Det var ett berg i Mount Everests storlek som tornade upp sig på diskbänken och någon var tvungen att ge sig i kast med att diska undan det. Alex kom hem sent, så det fick bli jag.
- Vi lagade mat tillsammans, jag och Alex. Könsrollerna är cementerade i vår gemensamma matlagning, och han ansvarar för köttet och jag för sallad, sås och potatis.
- Diskat. Igen. Egentligen borde det ha varit Alex uppgift eftersom jag redan gjort det en timme tidigare, men han var tvungen att jobba och blev därför ivägsläppt. För jobbet är faktiskt viktigare.
- Tvättat. För en vecka sedan installerades nya tvättmaskiner som jag nu fick äran att testa. De var lite läskiga först, men jag insåg snart att de var hur bra som helst. Lite lyxigare att tvätta från och med nu! Fast å andra sidan lika jobbigt att springa upp och ner till tvättstugan hela tiden...
- Bäddat med rena lakan i sängen.

Det blev ju en riktig festmåltid till slut! Perfekt att lyxa till det på en tråkig måndag, det gör dagen betydligt roligare. Jag kanske ska låta Alex bestämma vad vi ska äta lite oftare? Fast nästa gång behöver han kanske inte köpa potatisgratäng till tio personer...

Alex fick ansvara för matinköpet i dag. Tanken var att det skulle gå fort att tillaga. Det här var vad han kom hem med.



Vi är två personer som bor i det här hushållet. Vi ska inte ha hem någon på middag i kväll, det är bara vi två som ska äta.



Två kilo potatisgratäng? Jag kommer se ut som en stor fet potatis efter i kväll.

På The Arks konsert i fredags kunde jag inte låta bli att smygfota killen som stod framför oss (jag hoppas verkligen inte att han fattade vad jag sysslade med). Jag kunde inte låta bli att tycka att han var lite märklig.



För varför går man på en konsert om man ska hålla för öronen i två timmar? Det kan ju inte vara för att man är det minsta intresserad av att lyssna på musiken i alla fall.



Och inte går man på konsert för att man ska kunna stå mitt i publkhavet och spela sudoku. Då kan vi även utesluta att han har det minsta intresse av att se scenshowen.

Så vad gjorde han där egentligen? Ingen som vet.

Dagen har inte börjat jättebra, och den där gasen som jag pratade om igår har inte riktigt infunnit sig. Och ändå känns det som att jag stressar med alla arbetsuppgifter. Hungrig börjar jag bli också, så jag ska trycka i mig ett äpple som jag knyckte från Alex imorse. Han har fått dille på äpple med kanel i ugn, och har köpt på sig ett lager med äpplen för detta ändamål. Men ett av de äpplena kan gott få tillfalla mig.

På tal om äpplen. När jag var liten hade jag en bok om Snövit och de sju dvärgarna. Det var massa bilder i den där boken, och i synnerhet en bild tyckte jag var så vansinnigt läskig. Den där den elaka drottningen klätt ut sig till en gammal gumma och ger ett stort rött äpple till Snövit. Mina föräldrar var inte alltid så snälla mot mig, och ibland frågade de om jag ville läsa Snövit. Och jag tyckte ju om den boken så jag var med på noterna. Tills det att den där hemska sidan visades, då blev jag jätteledsen och rädd. Det tyckte mina föräldrar var roligt. Kanske har det där bidragit till att jag inte klarat av att äta röda äpplen förrän jag kom upp i vuxen ålder?

Helgen är slut. Den gick alldeles för fort. Jag borde egentligen gå och lägga mig, men jag vill inte för då kommer morgondagen snabbare. Jag har alldeles för många saker som måste fixas under veckan som kommer, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas pussla så att alla saker blir gjorda. Men det är väl bara att bita ihop och försöka gasa på lite extra. Och går det inte så går det inte och då har jag åtminstone försökt.

På något underligt sätt har min parfym (som jag fick för mig var nästintill halvull) försvunnit i ett rasande tempo. Med tanke på att jag är en frikostig sprutare så innebär detta en smärre katastrof. Kanske inte för mänskligheten, men i mitt egna lilla universum. Numera försöker jag spara de få droppar som finns kvar till viktiga tillfällen, vilket resulterat i att jag känner mig lite naken övrig tid.

Eftersom parfym är så jäkla dyrt brukar jag bara köpa sådant i tax freen när jag reser utomlands. Inte för att det är billigt då heller, men det är åtminstone betydligt billigare och det är det som är viktigt. När vi åkte till London brydde jag mig inte om någon tax free- shopping och det ångrar jag nu bittert. När nästa tillfälle ges vet jag ännu inte, för helskotta att jag tänker erkänna mig besegrad och gå till Åhléns och köpa en liten flaska för femhundra spänn.

Men. Misströsta icke. Det finns en lösning på problemet. Om en månad fyller jag år. Familj och släkt brukar alltid fråga vad jag önskar mig, men jag har aldrig något bra att komma med. Här kommer därför min önskelista så som den ser ut hittills:

1. Parfym. Egentligen vill jag vara mogid och testa något nytt, men jag har inte orkat bry mig om att lukta mig fram till den perfekta doften. Så den gamla vanliga DKNY Be Delicious funkar fint (det gröna äpplet).

Det här klippet är några år gammalt, men det är fortfarande lika roligt! Stackars kvinna.

På den stora loppisen i Aspudden för några veckor sedan passade jag på att inhandla sex böcker. De flesta kostade fem kronor styck, någon kostade tio kronor. Egentligen hade jag kunnat gå helt bananas och köpa ännu fler böcker, och tro mig en del av mig ville verkligen gå den vägen. Men det hade blivit lite väl tungt att släpa på, så jag avstod.

De här böckerna är de jag kom hem med.

När september är slut har Alex jobbat sex månader på sitt jobb. Det innebär också att hans provanställning är slut. Glädjande är att hans arbetsgivare är väldigt nöjda med honom och vill att han stannar. Och inte nog med det, de är så nöjda att de slänger in en löneförhöjning på köpet. Jag är så glad för hans skull! Fast jag visste ju redan att han är awesome...

Ända sedan jag hörde It takes a fool to remain sane första gången var jag fast. The Arks debutskiva införskaffades omgående och spelades snart sönder. Det är längesen nu, och igår tog allting slut. För igår gjorde The Ark sin sista spelning innan de upplöstes som band för att gå vidare med andra saker i livet. Det är vansinnigt ledsamt, men jag får glädja mig åt alla fantastiska låtar som de har skänkt oss genom åren. De kommer alltid att finnas kvar.

Jag var på Gröna Lund igår, precis som femtontusen andra, och tog farväl. Tyvärr hamnade vi långt bak och såg inte allt så bra som man hade kunnat önska även om det blev bättre efter halva konserten, men vilken magnifik avslutning det var. Hit efter hit radades upp, och Ola Salo predikade om kärlek och andra livsviktiga saker.

Av någon anledning fick jag för mig att jag inte sett dem tidigare, men det är ju ren och skär lögn. 2005 fanns jag på plats när de spelade på Hultfreds största scen, och hela marken skakade när publikhavet hoppade i takt till musiken. Nu kan jag även säga att jag var där på deras absolut sista spelning. Det blir något att berätta för barnen. För de kommer att få höra mycket The Ark när de växer upp, den saken är säker.

Här är för övrigt min stora favorit.



Jag fick dela upplevelsen med Marielle.



Ola hade som vanligt fantastiska kreationer. Jag gillade de här svarta vingarna.



Tight, guld och fjädrar. Det är mer än vad jag någonsin skulle våga ha på mig. Men Ola bär upp en sådan dräkt som ingen annan.

Detta fick utgöra dagens lunch. Mycket gott.

Hann med en snabb vända hemma bara. Nu ska jag in till stan igen och möta upp Marielle. Vi ska till Gröna Lund och se The Arks sista spelning någonsin. Förhoppningsvis blir det lite spel på chokladhjulet också... Håll en tumme för att det inte är milslånga köer och att vi kommer in!

När jag kom hem från jobbet igår åt jag två smörgåsar. När Alex kom hem två timmar senare kokade jag spaghetti åt honom och tinade upp lite köttfärssås som jag tidigare fryst in. Själv åt jag det här. Lite grönsaker och keso. Mycket gott, och förhoppningsvis något som kommer att ses allt oftare på min tallrik.

Även om jag fastnade i soffan igår när jag kom hem så blev det trots allt en liten promenad på lunchen. Trettio minuter i förvånansvärt raskt tempo. Att pinna på i den hastigheten är ingenting som jag rekommenderar när man trots allt ska tillbaka till jobbet efteråt, men igår hade jag inte så mycket val när det började droppa från himlen. Hellre skynda att få promenaden avklarad än att riskera hamna mitt i ett skyfall. Som tur var blev det inte mer än ett väldigt lätt duggregn.

Jag måste se till att komma ut på fler promenader nu i höst. Jag vet att jag gnäller om att det är kallt och ruggigt, men det är egentligen bara dåliga ursäkter som jag måste göra mig av med. Bort med dem!

Torsdagar innebär ju Lyxfällan, ett av mina favoritprogram. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser det. För det skänker mig onekligen mycket nöje, men samtidigt inser jag ju att jag gottar mig åt andras elände och jag kan inte förstå hur människor kan vara så otroligt korkade att de sätter sig i sådan ekonomisk knipa. Hur tänker man när man river sönder räkningar och slänger dem utan att betala? Eller gömmer dem längst in i en låda någonstans? Tror de att problemet försvinner då? Och det där med att köpa på sig massa saker på avbetalning utan att ha kontroll. Nya bilar, nya teveapparater, nya mobiltelefoner och utlandsresor. Jag blir mörkrädd.

Jag vet inte hur det ser ut i dag, men när jag gick i skolan (så längesen var det faktiskt inte även om det kanske låter så...) fick man inte lära sig någonting om privatekonomi. De borde ha det som ett obligatoriskt ämne i gymnasiet, så att alla ungdomar kan få en vettig chans att förstå hur deras ekonomiska beslut och handlingar påverkar deras ekonomi. För även om det låter som en självklarhet är inte alla kapabla till att förstå att de inte kan köpa något för tusen kronor om de bara har femhundra kronor. De förstår inte alltid att även om man handlar på kredit måste pengarna betalas.

Det där att dagens unga människor tror att de kan få allt de vill ha gör mig lite förbannad. Det är en fin tanke, men man måste även inse sina begränsningar och veta vilken nivå man ligger på för tillfället. Någon gång i framtiden kanske man når den där drömmen då man kan köpa allt man pekar på, men det är då och nu är nu. Men även om jag blir riktigt irriterad och tycker att deltagarna i Lyxfällan är riktiga idioter så finner jag ju nöje i att se programmet. Och då är det kanske jag som är tragisk. Men till mitt försvar kan jag säga att det värmer i hjärtat när deltagarna lyckas vända sin ekonomi och jag blir glad att de vågar svälja stoltheten och faktiskt söka till programmet. Det är stort.

Så fastnade jag i soffan i alla fall. Så himla förutsägbart. Det finns mängder med saker jag borde göra, men lusten och orken finns inte där. Då är det betydligt skönare att parkera arslet i soffan och sedan strunta i alla borden och måsten. Så, ska jag riva av ytterligare ett avsnitt av Dollhouse? Ja, så får det bli.

Jag hänger inte riktigt med i dag, ligger hela tiden lite efter. Huvudet känns vansinnigt segt och jag har inte tillräckligt med energi för att arbeta på i det tempo som skulle behövas. Kanske ska ta mig en liten promenad på lunchen, försöka lufta hjärnan lite. Det är antingen det eller sömn som behövs, och det sistnämnda är lite svårt att ordna.

Kanske ska se till att komma ut på en liten power walk i kväll också? Alex ska iväg och träna efter jobbet, och jag borde väl inte vara sämre jag. Att kunan säga att jag var ute i en timme... eller vi kan säga fyrtiofem minuter, eller vänta. Trettio minuter. Det är väl en ganska rimlig tid? Fast jag måste å andra sidan vara hemma i god tid till att True Talent börjar, så vi kan säga tjugo minuter. Det borde jag väl ändå hinna med? Hmm... Om jag kniper käft om hur länge jag var ute så behöver ju Alex aldrig få veta... Jag var ute och power walkade. Punkt. Åh, så duktig jag är!

Jag var sur hela gårdagkvällen efter det där tandläkarbesöket. I dag känns det lite bättre, och jag har börjat planera lite inför denna oförutsedda utgift. Jag hinner få två löner innan det där hålet ska lagas, och om jag öronmärker tusen kronor från vardera löneomgång så är jag ju en bra bit på väg mot att få skiten betald.

I övrigt önskar jag bara att den här arbetsdagen ska ta slut. Känner mig helt vindögd efter att ha stirrat in i datorskärmen och knappat in siffror i ett dokument hela förmiddagen, men jag ligger efter med det och måste få det gjort så fort som möjligt. Helst förra veckan. Men jag tänker inte arbeta en minut längre än till kl 17 i dag, för gör jag det tror jag att min kropp kommer att protestera på ett mycket obehagligt sätt och det vill jag helst inte. I dag vill jag försöka vara snäll mot min pojkvän när jag kommer hem.

Bild från trapphuset hos min tandläkare på den fashionabla adressen i stan.


Jag har bara en sak att säga om mitt tandläkarbesök. Helvetesförbannadejävlaskittandshelvete! Förklaring på det?

Min käke är för liten för att några visdomständer ska få plats, så de har jag i omgångar dragit ut. Det var smärtsamt både i munnen och i plånboken, och det enda positiva är väl att jag efter att ha dragit den ena tanden för två år sedan fick en helvetisk inflammation och knappt kunde äta något på en vecka. Inte helelr kunde jag sova och den mesta av min vakna tid gick åt till att gråta. Nu var det inte det jag ville framhäva som positivt, för det var det inte, men jag gick ner åtskilliga kilon tack vare detta.

När visdomständerna ändå satt på plats var det jäkligt svårt att göra rent runt dem. Och nu är det en tand som det blivit ett litet hål i på grund av att den där förbannade visdomstanden som tidigare satt bredvid gjorde det omöjligt för mig att ta hand om den tand som faktiskt betydde något. Enligt min tandläkare är det tre av tandens fem ytor som nu behöver fixas, och detta kommer gå på den nätta summan av nästan 3000 spänn. Jag höll på att ramla ur tandläkarstolen när hon sa det. Plussa även på dagens undersökning för 700 spänn.

Hur i helvete kan det vara så dyrt? Är det för att min tandläkare är granne med både Max Maras och Mulberrys butiker? Eller är det för att det är en privattandläkare?

Som tur är går det bra att delbetala, men jag hatar ju att ha sådant hängandes över mig. Jag får dra åt svångremmen rejält och sluta unna mig andra saker. Så. Vad kan jag dra in på?

Mat? Ät mindre. Bli lite smalare på köpet. Alltid matlåda till jobbet. Inga restaurangbesök.
Sluta betala tv- licensen? Mer än gärna, men det kan jag göra först när jag flyttar till en lägenhet som inte ligger så långt ner i huset. Som det är nu så ser man teven om man tittar in genom fönstret.
Kläder. Inte för att jag shoppar särskilt ofta längre, men jag får se till att fortsätta hålla mig borta från butikerna ett tag till.
Elektricitet. Jag får ha konstant släckt i min lägenhet de kommande månaderna. Levande ljus funkar väl bra som ljuskälla?
Uteliv. Inga krogbesök. De tenderar att bli dyra.
Biobesök. Det kommer massa filmer jag vill se på bio i höst. Vad sägs om att ladda ner dem på datorn istället? Och ta med datorn till tvättstugan och snylta på elen där. Biopopcornen kan jag byta ut mot frukt som jag snor från jobbet.


Vill man donera en slant till mig alternativt bara komma och skratta åt mitt elände vet ni var jag finns.

Hälsningar från en fattiglapp med en förbannad jävla helvetestand.

Det är med tunga steg jag nu ger mig iväg till tandläkaren. Inte min favoritplats på jorden. Har jag tur klarar jag mig med det här besöket i år, men jag känner mig rätt övertygad om att jag komemr behöva ta mig dit ännu en gång och fixa något som är trasigt.

Förra veckan fick jag nys om att Dregen har varit med och designat (men herregud, heter det verkligen så i det här sammanhanget?) en ny smak för Polly. Jag älskar Polly, i somras blev jag helt hooked på summer edition- varianten med smultron och vit choklad, och har letat igenom varenda butik jag har sett efter den nya smaken. Igår fann jag den på Ica i Liljeholmen.

Så vad bjuder då Dregen på? Mjölkchoklad, saltlakrits och citron. Rockigt tema, som sig bör.

Och vad tycker jag då? Mums! Chokladen smakar som den brukar göra, och citronen har möjligtvis en lite blek smak. Den hade gärna fått vara lite mer framträdande. Lakritsen, däremot, den uppfyllde alla mina förväntningar. I love it! Och ännu bättre är att min pojkväns reaktion efter att ha smakat den var "Lakrits, blä", så jag får alla de bitarna för mig själv.

Nu har jag bara en liten fråga, och den vill jag ställa till mig själv.
Hur i helskotta tänkte du när du tryckte i dig massa godis dagen innan du ska till tandläkaren?

Vilken tur att jag aldrig åkte förbi det här huset när jag var liten. Då hade jag tvingat mina föräldrar att fixa en permanent hopphage på vår garageuppfart. Tänk vilken dröm, slippa hålla på och kladda med kritor varje gång man vill hoppa hage. Det brukar dessutom bli aldleles snett och vint, och på tok för små rutor när man gör det själv. Vansinnigt fult.

Igår testade jag och pojkvännen keso med äppel, päron och vaniljsmak. Eller ja, nu var det mest pojkvännen som åt upp hela paketet förutom några små skedar som jag smakade, så det är väl egentligen han som ska göra en utvärdering. Men nu är det ju inte han som skriver den här bloggen, så därför tar jag tag i det själv.

När jag var liten avskydde jag keso. Jag ville så hemskt gärna tycka om det, och det hände att jag lassade upp lite på tallriken i skolmatsalen bara för att testa. För nog ser det gott ut. Men varje gång tyckte jag att det smulade i munnen och smakade äckligt. Nu på senare år har jag dock lärt mig att uppskatta det, och i synnerhet uppskatta nyttigheten.

Det har blivit populärt att tillsätta smaker på tidigare naturella livsmedel, och om sanningen ska fram var jag lite tveksam till det här med äppel, päron och vaniljsmaken. För keso ska ju smaka keso. Tycker jag. Och därför var första tuggan lite olustig, kanske för att jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Sedan övergick det till ett positivt intryck, och den tillsatta fruktsmaken gjorde att det smakade lite efterrätt över det hela. I synnerhet päronsmaken framträdde, och den var förvillande lik päronglass fast med kesokonsistens.

Den där skepsisen som jag drogs med innan jag smakade har försvunnit, och jag tycker att den här kesovarianten var god. Men det är väl trots allt kanske inte något jag kommer köpa särskilt ofta i framtiden. Jag vill att min keso ska smaka neutralt.

Ungefär så här känner jag mig just nu. Inte så konstigt när saker inte fungerar och människor inte gör som jag ber dem. Om jag i förra veckan bad om att få någonting mailat till mig senast i dag på morgonen kan man ju tycka att jag borde ha det i min inbox för längesen. Men nej. Och att jag förra veckan ringde och meddelade en butik att de skulle få besök i dag kl 9, och i dag så vet ingen i butiken om detta och det där besöket som redan är på plats får snällt åka därifrån och boka in ett nytt möte, för de har inte tid med henne. Ja, det gör mig bara vansinnigt arg och irriterad. Jag har inte tid med sådant nu, mitt schema är pressat som det är.


Men det finns saker som är bra också. För att bli på bättre humör ska jag nu lista dessa.

- Linda var nere på inköp och fick med sig choklad upp. Hon var snäll och delade med sig, och choklad gör mig alltid lite gladare.
- Halva måndagen har passerat. Om andra halvan av arbetsdagen går lika fort innebär det att jag snart får gå hem.
- Jag och Alex ska äta resten av den där dyra köttbiten som han köpte till middag i kväll. Ingen yoghurt- middag i dag, inte!
- Jag har bara ett avsnitt kvar på första säsongen av Dollhouse. Det ska jag se i kväll. Och sedan ska jag omgående börja titta på säsong två.

Det finns många saker jag gillar med hösten, men regn och rusk är tyvärr inte en av dem. Det är väl en sak om det öser ner under natten, men dagtid vill jag kunna ta mig till och från jobbet utan att bli genomblöt in på bara skinnet. Tyvärr verkar det som att vi i år har dragit en rejäl nitlott, för det känns som att regnet ständigt är närvarande med några få undantag. Kanske dags att införskaffa ett lite mer stabilt paraply som inte vänder sig åt fel håll vid minsta vindpust och ett par nya fräscha stövlar. För att traska runt i tygskor är inte världens bästa idé just nu.

Alex tjatade på att han ville ha efterrätt, och för att förhindra att han äter upp morgondagens frukostyoghurt slängde jag (som den duktiga flickvännen jag är) ihop något enkelt.

Skiva ett äpple i klyftor (eller fler äpplen om du är hungrig).
Lägg klyftorna på en plåt och häll över valfri mängd kanel. Jag föredrar mycket.
Skjutsa in i ugnen i 200 grader tills äppelklyftorna är mjuka.
Servera med valfritt tillbehör.



Jag hade vaniljkesella till mina äpplen. Rekommenderas varmt!



Alex fläskade på med både keso och müsli.

Alex fick fria tyglar att bestämma vad vi skulle äta i dag. Han kom tillbaka från affären med dyrt kött (som priset ändå var nedsatt på) och bearnaisesås, Till detta åt vi lite grönsaker (gurka och majs är mina favoriter). Betydligt godare än köttbullar och makaroner, som det hade blivit annars. Jag får helt enkelt skicka iväg Alex till mataffären ensam lite oftare.

Tänk att tio år har passerat. Det är svårt att tro. Minnena från den där dagen är hårt inristade i mig, och jag minns exakt vad jag gjorde när jag fick höra att ett flygplan hade kraschat rätt in i World Trade Center på Manhattan. Det är konstigt egentligen, hur man kan komma ihåg något så tydligt efter så lång tid.

Jag var på väg hem från skolan, och hade gjort ett stopp vid kiosken vid tunnelbanan. Stod och snackade lite med han som jobbade där då. Han hade radion på i bakgrunden, och det pratades om ett flygplan som hade kört in i det norra tornet. Min tanke var att det var ett litet privat Cessnaplan, och jag förstod inte alls vidden av det hela just då. När jag kom hem och slog på teven möttes jag av de numera så välbekanta bilderna, och där satt jag hela eftermiddagen och kvällen. Det var surrealistiskt när tornen till slut bestämde sig för att kollapsa helt. Som en av alla de där amerikanska actionfilmerna, fast sämre filmad.

Av och till har jag under eftermiddagen följt minnesceremonin från Ground Zero. Tårarna ligger hela tiden där bakom ögonlocken och hotar att tränga fram. Det är så otroligt hemskt det som hänt, så många oskydiga människor som har drabbats av den djupaste sorg. Världen har blivit allt kallare, och det skrämmer mig att man faktiskt inte kan känna sig säker någonstans. Se bara på Utöya och han som sprängde sig själv till döds på Drottninggatan i vintras.

I dag finns mina tankar hos de som omkom för tio år sedan och hos deras anhöriga.

Igår var det livat i holken, må jag säga. Oj, oj, oj. Det var längesedan det var så mycket röj en lördag kväll för mig och min karl.

Vi började med en timmes promenad i den härliga kvällssolen.
Tillbaka hemma satte vi oss vid varsin dator. Alex spelade och jag tittade på Dollhouse.
Alex tröttnade på att spela och la sig i sängen och spelade något annat spel på mobilen.
Jag tyckte synd om honom som låg där ensam, och la mig bredvid honom.
Jag tvingade honom att hämta frågespelet M.I.G. Det spelade vi en omgång. Jag vann.
Kanske tyckte vi att det var kallt, så vi la oss under täcket.
Klockan kan inte ha varit mer än 23 när ögonlocken blev för tunga och vi båda somnade.
Jag vaknade kl 05:57 och insåg att det kanske var bra att borsta tänderna och ta av sig kläderna.

Nu klev jag upp för en halvtimme sedan, rejält utvilad, men med lite ont i nacken efter att ha legat konstigt. Alex ligger fortfarande kvar och sover ruset av sig. Det kan han behöva, han var ju i storform igår. Ja jisses, vilken kväll. Ibland förvånar jag mig själv över hur vild jag kan vara.

Jag och Alex var ute och promenerade tidigare under kvällen. Vi gick på gator som vi inte gått på tidigare, och hittade det här växthuset. Om jag hade haft minsta intresse av att odla grönsaker och föda upp vackra blommor hade jag garanterat slagit till på ett likadant när vi skaffar villa. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att ha ett sådant utan grönt också, och kanske inreda med ett litet bord och någon skön stol. Perfekt för fikadejter under våren och hösten.

Men nu har ju vi varken villa eller trädgård (eller balkong för den delen) så innan det händer får vi helt enkelt stå och hänga bakom staketet och kasta längtande blickar efter just det här växthuset. Eller, ja. Jag får göra det, Alex bryr sig inte så mycket.

Att se Håkan Hellström på Gröna Lund har ju blivit en tradition som jag stenhårt håller fast vid. I år kändes det dessutom som att det var än mer människor på plats, för det var otroligt trångt vart man än försökte ta sig. Jag såg inte alls lika bra som jag brukar göra, och det var lite tråkigt. Nacken gör lite ont efter att ha lutat huvudet bakåt och desperat sträckt på mig så mycket som det bara går under en och en halv timme.

Håkan är alltid Håkan, och därmed aldrig dålig. Men jag tycker nog att den här konserten var lite mer slätstruken om man jämför med de två konserterna på Cirkus som jag såg tidigare i år. Visst kan min väldigt begränsade sikt spela in, men jag tycker även att låtlistan var sämre. Å andra sidan var det samtidigt kul att höra andra låtar än de som spelades senast, och det där är ju enbart en smaksak.

Håkan på Grönan i kväll. Nu kör vi!

Det blev inget höj- och sänkbart skrivbord för mig i dag. Ritningen var helt obegriplig, så vi får ringa in riktiga montörer som kan få ihop alla delar på rätt sätt. Lite surt, med tanke på att jag har väntat på det där bordet i flera månader, men å andra sidan är det inte hela världen om jag får vänta lite till. Då kan jag åtminstone skjuta lite på att städa upp på mitt gamla skrivbord, för det är nämligen överbelamrat med papper och lappar och pärmar och gud vet vad.

Ibland saknar jag att jag inte slog till på den där röda kjolen från Zaras rea i somras. Det blev en svart likadan, men den röda hade sannerligen passat väldigt bra in i min mörka och dystra garderob. Dumma, dumma Helena. Där fick jag för att jag börjat försöka tänka till mer än en gång innan jag köper något.

För ett par dagar sedan såg det ut så här när jag gick till jobbet på morgonen. Mer deprimerande väder får man väl leta efter. Notera särskilt skylten (jag har helt tappat det riktiga ordet, så ni får nöje er med att jag kallar den för "skylten") som hänger över gatan i mitten av bilden. Den höll på att blåsa sönder helt, och igår la jag märke till att den har blivit nedplockad. Det förvånar mig i och för sig inte det misnta, för Västertorps centrum är ett jävla blåshål. Det blåser konstant, vilket inte är så kul om man har fixat sig lite innan man gick hemifrån. När man är framme vid tunnelbanan ser håret ut som ett skatbo och sminket sitter åt helvete.

Sensommardagarna börjar varvas med riktiga höstdagar, och det gör mig lite ledsen. Jag känner mig blåst (haha) på sommaren, och enligt tidningarna (som man i och för sig inte ska lita på) har vi ytterligare en vargavinter att vänta. Ångest de luxe. Jag hoppas nu mer än någonsin att jag och pojkvännen faktiskt kommer iväg på den där efterlängtade solresan.

Det blev en kort kvällspromenad för mig och Alex. Det var riktigt skönt att komma ut och röra på sig, det var ju längesen sist. Men nu är jag frisk och då ska det börja tränas igen. Dessvärre har sjukdomen hoppat över till Alex och för honom räckte en halvtimmes promenad gott och väl för den här gången. Hade jag gått själv hade det blivit lite längre, men nu var det mysigt att bara gå och hålla honom i handen. Mer sådant åt mig, tack!

Även om jag välkomnar denna torsdag med öppna armar så kan jag väl inte direkt påstå att dagen har börjat särskilt bra.

När jag skulle säga hej då till min pojkvän imorse upptäckte jag en gigantisk spindel som satt på väggen precis ovanför sängen. Jag är ju som bekant väldigt spindelrädd och börjar nästan gråta även om spindeln är så liten att den knappt syns. Det var med andra ord inte helt idealiskt att ha den där stora besten hängandes ovanför sängen. Eftersom Alex var väldigt yrvaken efter att ha ryckts upp ur sin sömn kändes det inte helt hundra att låta honom ansvara för bortforslandet av den oinbjudna gästen, risken att han hade råkat skyffla ner den i sängen istället för i glaset var på tok för överhängande, så jag fick ta tag i det själv. Uppdraget gick tack och lov bra, och spindeln östes ut genom fönstret.

Nu har jag dock haft krypningar i kroppen ända sedan dess, och det känns som att jag har flertalet spindlar som kryper omkring under mina kläder. Men jag kan åtminstone säga att om det regnar i morgon kan ingen skylla på mig. Jag lät spindelfan leva.

Den här kvällen får det vara tyst på bloggen. Det finns inga ord jag kan skriva. Mitt hockeyhjärta blöder över att den fantastiska Stefan Liv omkom i en flygplansolycka i Rysslad tidigare i dag. Han hade precis bytt lag till det ryska Lokomotiv Jaroslavl, och nu var de på väg för att spela säsongens första match. De kom aldrig fram. Ett helt hockeylag utplånat, och jag lider med alla anhöriga.

Men det är Stefan Liv som upptar mina tankar. En fantastisk hockeyspelare, och en fantastisk person. Få av våra svenska hockeyspelare visar lika mycket personlighet som han, både på och utanför isen. Han fick bara 30 år på jorden. Det är så oerhört tragiskt och orättvist.

Tack Stefan, för alla fina stunder du har skänkt oss. För alla skratt, alla tårar, all ilska, all glädje och all spänning. Tack för dina kullerbyttor, som alltid har fått mig att le. De kommer jag att bära med mig som ett fint minne.

En kopp kaffe skulle ju inte vara helt fel just nu. Eller en koffeininjektion rätt in hjärnan, det funkar nog rätt effektivt det med. För i dag är det riktigt segt.

För övrigt så ljuger bilden. Det är inte kaffe i koppen, det är Hazelnut Hot Chocolate. Utan grädde. Mmmmums.

Jag har varit lite dålig vad gäller att visa upp bilder från Londonresan. Fy skäms på mig. Men det heter ju inte bättre sent än aldrig för ingenting.

Vi hade egentligen tänkt gå på Madame Tussauds på onsdagen, men när vi kom dit ringlade sig kön lång och det kändes inte helt motiverat att stå och glo i en kö i över tre timmar. Därför åkte vi dit dagen efter, och då såg vi till att vara där när de öppnade. 50 minuters köande kändes då som om man vunnit högsta vinsten.

Det var riktigt kul att se alla dockor, även om jag gärna sett ett större utbud av skådespelare och artister. Vissa dockor var riktigt bra gjorda, medans andra var besvikelser.



Jim Carrey är en rolig rackare.



Jobbigt för Robert Pattinson att hans docka är snyggare än vad han själv är.



Alex hängde med de hårda killarna. Först Sean Connery...



... och sedan med Bruce Willis.



Angelina var väl inte direkt jättelik originalet.



Nicole Kidman var smal som en liten fågelunge.



Jag klängde lite på Arnold.



Robin Williams bjöd upp till dans.



Steven Spielberg var väldigt liten och Drew Barrymore var väldigt smal.



Marilyn Monroe var glad trots att klänningen fladdrade upp hela tiden.



Lite kär i James Dean kan man väl få vara?



Jag tog en liten fikapaus med Audrey Hepburn.



Jag skickade upp Alex i boxningsringen...



... medans jag frotterade mig med de brittiska kungligheterna.



Jag gillade Amy Winehouse- dockan. Den var väldigt lik Amy.



Passade på att bråka lite med Brittan om vem som egentligen borde ha fått det där priset.



Elvis- dockan var en av mina favoriter. Han är trots allt en av de allra största.



Jag tycker själv att jag och Dalai Lama är lite lika...



Barack Obama fanns självklart på plats.



Jag hittade inget intressant där inne.



Jag fastnade i Hulkens grepp. Men det var ganska angenämt.

I dag lagade jag en annan typ av köttfärssås än jag brukar laga, och tanken var att äta den med enbart grönsaker. Få till en lite nyttigare måltid. Alex, däremot, han måste prompt ha pasta till annars kommer han att vara hungrig resten av kvällen. Självfallet kokade jag på tok för mycket, vilket resulterade i att min nyttiga måltid fylldes på med lite överbliven pasta. Jag får se något positivt i det ändå- det var en liten portion och det var fullkornspasta. Alltid något.

Trött tjej som längtar efter lite ledighet signar ut från jobbet. Hemma väntar:

- Laga mat.
- Plocka undan ren tvätt (bland annat para ihop oändligt många strumpor).
- Diska.
- Dammsuga och städa rent allmänt.
- Kanske en liten power walk.

O. Trevligt.

Ända sedan jag kom tillbaka från semestern har det här paketet stått ute i korridoren. Det bästa är att det är adresserat till mig, och det är inte så svårt att lista ut vad som kan tänkas gömma sig där i. Mitt hett efterlängtade höj- och sänkbara skrivbord. Jag är inte tillräckligt teknisk för att lyckas knåpa ihop det själv, men som tur är har vi en kille som fixar sånt. Han kommer förbi mig på fredag, så om några dagar kan jag stå upp och arbeta om jag vill. Awesome!

Nu är kvällens pass i tvättstugan avklarat. Äntligen. Att tvätta är långtifrån den tråkigaste hushållssysslan jag kan tänka mig, men det är så vansinnigt jobbigt att behöva springa upp och ner till tvättstugan och släpa på tunga Ikeapåsar med tvätt. Hela kvällen försvinner, och jag kan inte riktigt slappna av och helhjärtat sysselsätta mig med något annat eftersom jag snart måste bryta upp och springa ner till tvättmaskinerna igen. Men nu är det i alla fall gjort för den här gången, och det dröjer ett tag innan jag behöver ta tag i eländet nästa gång.

Idol har dragit igång, och även om jag börjat tröttna lite så sitter jag i vanlig ordning klistrad framför teven. Bäst igår var sextonåriga Moa. Herre jisses, vilken tjej! Jag hoppas hon går långt i tävlingen. Eller att hon åker ut direkt och får skivkontrakt och får släppa en skiva och aldrig mer bli förknippad med Idol. Det är nästan bättre.

Ibland blir jag lite sur på mitt jobb. Jag menar, hur tänker de när de sänker priset på lösgodis till 38,80 kronor/ kilot???!!! Det går ju inte att gå in i en av våra butiker den här veckan, för då kommer jag med säkerhet trilla dit och komma ut med en påse onyttigt snask. Jag får helt enkelt göra mina inköp i någon annan affär så länge. Illa.

Jag har sällan höga förväntningar på måndagar, och just den här måndagen har inte förvånat mig. Än. Bäst att gardera sig med tanke på att inte ens halva dagen har passerat. Jag kan ju ha tur och få en riktigt bra dag.

Men.

Jag har så vansinnigt ont i nacke och axlar. Det är en konstant smärta som vägrar att släppa, orsakad av att jag sitter dåligt på jobbet och hemma i soffan, och att jag släpar runt på en tung väska. Ska försöka plocka ur saker ur väskan så den blir lite lättare, och sedan aldrig hänga den på axeln utan bara hålla den i handen.

Eftersom jag har så ont har jag haft problem med att sova. Hur jag än ligger så är det obekvämt och jag vaknar flertalet gånger varje natt. Så det känns som om min hjärna har bytts ut mot en mosad banan, och att försöka hålla sig vaken är en kamp.

Alex är sjuk, stackarn. Det gör mig lite ledsen, för jag vill att han ska vara frisk och glad.

Kl 18 i kväll börjar min tvättid. Oj, så roligt jag ska ha! Not. Roligare saker kan jag tänka mig att göra.


Förutsättningarna är väl inte de bästa för att det ska bli en kanondag. Men nu ska jag sluta klaga.

För en gångs skull har jag borstat tänderna och är redo för sängen innan klockan är 23. Inte för att det lär göra någon skillnad i morgon. Jag vågar nästan sätta pengar på att jag kommer känna mig rejält sliten i alla fall.

Nu ska jag krypa ner under täcket och drömma fina drömmar om allt som veckan har att erbjuda. I morgon är det till exempel städa och tvätta som gäller. Kan man ha roligare en måndag kväll? I think not, så grattis till mig.

Igår firade jag och Helene att hon har varit tillsammans med sin pojkvän i sju år. Det kan låta konstigt att hon inte firade det med honom, men de hade varit ute dagen innan och ätit middag, och igår var Andreas på återförening med vänner från Polishögskolan. Så då passade jag och Helene på att ses istället. Marielle skulle egentligen ha varit med också, men hon kände sig inte helt kry.



Helene bjöd på rosébubbel, vilket kanske inte var det allra bästa med tanke på att jag hade tänkt att hålla alkoholhalten på en någorlunda låg nivå. En halv flaska elvaprocentig (jag kollade upp det) rosé hjälpte inte direkt till att hålla mig åt det nyktra hållet.



Helene hade lagat en smarrig paj. Riktigt god.



Av någon anledning tog det extremt lång tid att komma in på Golden Hits igår. Vi köade i en och en halv timme innan vi fick komma in. Men vi hade ingen backup- plan eftersom det inte finns särskilt många bra ställen i stan som spelar schlager. Så det var bara att vänta. Vi lekte en liten lek som jag uppfann och gick ut på att en av oss sa ett ord och sedan skulle den andra sjunga en låt som hade det ordet i texten. Det fördrev tiden lite.



Väl inne på Golden blev det några timmars stenhårt dansande. Varmt som i djävulens kök.



Jag fann nöje i att fota mig med helt okända människor. De undrade nog vad fan jag höll på med...



Vi träffade på människor Helene känner, Filip bland annat.

Och sedan drack jag den där sista ölen som man egentligen borde ha låtit bli innan jag satte mig på tunnelbanan hem. Väl hemma var det bara att snabbt tvätta bort sminket, borsta tänderna och ramla i säng.

Nu är jag hemma efter att ha tillbringat hela eftermiddagen i Aspudden. Det var äntligen dags för 2 kilometersloppisen, som sträcker sig hela Hägerstensvägen från Kilaberg till Örnsberg. Förra året fyndade jag en film, i år blev det lite andra grejer. Orkar inte fota i dag, så förhoppningsvis dyker de upp här på bloggen i morgon. Det var galet mycket folk i alla fall, såg att Facebookeventet hade över 11 000 personer som tackat ja och jag blir inte förvånad om alla de faktiskt dök upp.

Efter att ha promenerat gatan fram och tillbaka gick vi hem till Alex föräldrar och åt middag. Nu är jag helt slut och galet mätt. Skulle vara rätt skönt att sova ett par timmar, men det är förmodligen en dålig idé om jag ska lyckas somna i kväll sen.

I dag är jag lite lätt bakis. Inte så konstigt, med tanke på vilken röjarkväll det blev igår. Det var inte riktigt så jag hade planerat det, men det var vansinnigt trevligt ändå. Mer om det kommer lite senare, nu måste jag sticka iväg till Aspudden på loppis. Jag skulle egentligen ha varit där för trekvart sedan, men jag behövde sova lite... 

Välkommen till min lilla matblogg. För ibland känns det som att det är just en matblogg. Men å andra sidan är det ju vid de tillfällen som man äter som man oftast kommer ihåg att dra fram kameran, så det är kanske inte så konstigt. I kväll var det korvstroganoff som stod på menyn. Gott, även om det inte var det jag var sugen på i första hand.

Att dricka kaffe sent igår kväll var kanske inte den bästa idén jag haft i mitt liv. Det var gott med en kaffeslurk (ok, en stor kopp) till den otroligt goda chokladtårtan som bjöds till dessert, men att några timmar senare försöka sova visade sig vara stört omöjligt. Som jag vred och vände på mig i sängen utan att bli det minsta trött. Och när jag väl lyckades somna dröjde det inte länge innan jag vaknade till igen, lika pigg som tidigare. Nej, inget mer kaffe för mig om jag ska upp tidigt dagen efter.

Igår såg jag ut så här. Svart från topp till tå, så jag kan väl inte säga att det är något nytt under solen på den fronten. Kjolen är för övrigt ett för säsongen nytt reafynd från Zara, och jag måste säga att även om jag aldrig skulle använda den utan att klä in benen i antingen strumpbyxor eller pantalonger, så älskar jag den.

Just nu går Helen Sjöholm på repeat här hemma. Det har hon gjort några dagar, och ibland petar jag även in en liten Peter Jöback med Guldet blev till sand. Men annars är det mest Gabriellas sång, Du måste finnas och Du är min man för hela slanten. Och då menar jag bara de tre låtarna, om och om igen.

Kusin Gabrielles semester i Sverige är över för den här gången, och den avslutades sedvanligt med en släktmiddag. Det är alltid lika trevligt, bortsett från när jag, som nu, äter på tok för mycket och känner mig som värsta svullot. Dessutom lär jag inte träffa Gabrielle på ett tag, då hon förmodligen inte kommer hem nästa sommar. Och därför rättfärdigar jag kvällens ätande med att man måste ju faktiskt få äta en rejäl sista måltid med henne.



Det serverades lasagne, både en vegetarisk variant och en traditionell med köttfärs.



Vi ungdomar satt som vanligt vid ena bordsänden.



Kristofer, som jag träffar alldeles för sällan numera.



Min faster och hennes man.



Gabrielle hade bakat chokladkaka. Så. Vansinnigt. God. En gammal favorit.



Tre generationer ur samma släkt.

Efter lunchen blev jag helt sänkt, och jag får vara glad över att det snart är hemgång. Fast det blir bara en snabb vända hem innan det bär av ut till Salem och avskedsmiddag för kusin Gabrielle. I morgon åker hon nämligen tillbaka till Sydney. Så anledningen till middagen är tråkig, men middagen i sig ser jag fram emot. Ska bli kul att träffa släkten.

Guten Morgen meine Damen und Herren! Nä usch, nu låter jag ju som värsta pigga hurtisen, och så känner jag mig verkligen inte. Det var en kamp att stiga upp i morse. Jag var mitt inne i en dröm om gigantiska sommarhus, spöken, katter och gud vet vad när larmet ringde, och huvudet känns fortfarande lite tungt. Sedan igår förmiddag har jag även haft jäkligt ont i nacke och axlar, och jag känner mig som en lite sämre människa eftersom jag lovade min kiropraktor att ta hand om kroppen lite bättre. Det har jag bevisligen inte gjort. Dumma, dumma Helena.

Annars tänkte jag dra några snabba punkter:

- Hostmedicinen är slut. Må bästa kvinna överleva (det vill säga jag).
- Jag drog ner värmen på mitt kontor för att jag tyckte att det var lite för varmt. Nu fryser jag och får vira in mig i sjalar. Är det fel på mig eller på värmen?
- Jag känner beslutsamhet. Det är bra.
- I morgon är det fredag. Åh, vad jag längtar.
- Jag insåg precis att jag fyller år om mindre än två månader. Va fan.