Helena

 

I dag är dagen!!!

 

 

 

Jag har ju helt glömt bort. Förra veckan var jag på bio med Marielle. Ja, det har varit ett jädra rännande till biografen för min del den senaste tiden. Eller ja, jag har varit där typ två gånger på tre månader. Nästan rekord. Typ.

 

Vi såg i alla fall Du gör mig galen!, eller Silver Linings Playbook som originaltiteln lyder. Originaltiteln är betydligt bättre, fattar inte varför de ändrade det till något så töntigt i den svenska översättningen. Det är ju inte utan att man undrar vad det är för nötter som jobbar på översättningsavdelningen...

 

I alla fall.

 

 

Bradley Cooper och Jennifer Lawrence. Två av mina favoritskådespelare, och det är otroligt glädjande att de har så fin kemi. Det kändes äkta. Deras karaktärer är båda rejält flippade, och det bjöds på väldigt många skratt i biosalongen. Filmen är mysig, och när den var slut hade jag en trevlig känsla i kroppen, men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna att jag hade hoppats på något mer. Kanske hade jag för höga förväntningar, med tanke på att den blivit så hyllad och strösslad med priser av alla de slag. Är så fallet får jag väl skylla mig själv, men oavsett anledning är det aldrig roligt att känna att det inte räckte hela vägen fram.

 

Betyg: Pendlar mellan en stark 3:a och en svag 4:a.

 

 

 

Igår var det myssöndag Big Time här i kvarteret Muffen. Det lagades god middag och det var mys i soffan framför en romantisk komedi, och till filmen åts det glass. En riktigt härlig avslutning på helgen. Ja, för femtio procent av de som bor här i lägenheten, vill säga. För medans jag njöt loss av de sista lediga timmarna innan det var dags att möta en ny arbetsvecka, satt Alex framför datorn och jobbade till klockan 4 i morse.

 

Men nu ska ju inte det här inlägget handla om hur synd det är om Alex. Det ska handla om filmen jag såg, The Five- Year Engagement.

 

 

 

Mina förväntningar på den här filmen var lågt ställda. Trots namn som Jason Segel och Emily Blunt i huvudrollerna hade jag inte hört talas om filmen tidigare, och det är inte ett gott tecken med tanke på att den kom ut förra året. Så låga förväntningar var ett krav för att hålla besvikelsen borta.

 

Och nej, The Five- Year Engagement är väl inget mästerverk, men den är inte heller dålig. En typisk romantisk komedi som lockade fram ett par skratt ur mig, men ingenting som jag hade velat lägga pengar på för att se på bio. Det kanske var bra att min karl inte hade möjlighet att se filmen med mig, för jag tror inte att han hade uppskattat den så mycket.

 

Betyg: Godkänd. Varken mer eller mindre.

 

 

 

Jag har nu sett klart samtliga tre säsonger av Veronica Mars. Min fråga till mig själv är: Varför har jag inte sett den här serien tidigare? Jag har ju vetat om att den finns.

 

Det retar mig att serien inte får något riktigt avslut. Det är som upplagt för en säsong fyra, men det blev aldrig någon sådan, och istället slutar det med massa lösa trådar som aldrig knyts ihop. Och det där lyckliga slutet som man så gärna vill har man kunnat se sig i stjärnorna efter. Tills nu.

 

Efter en massiv Kickstarter- kampanj har det samlats in en bra bit över fem miljoner dollar för att en film ska bli verklighet. Den spelas in i sommar och har premiär under nästa vår. Då räknar jag kallt med att Logan och Veronica äntligen får varandra på riktigt, utan att det ska hålla på och strula. Oh yes, it´s all about LoVe now.

 

 

 

Jag trodde inte att det var något för mig (vilket är en helt sjuk tanke när jag tänker efter, med tanke på att jag älskar den här typen av serier), men jag hade tydligen fel. Jag har fallit hårt för Veronica Mars.

 

Det är ju några år sedan den serien gick, vilket passar mig alldeles utmärkt. Då finns det tre säsonger att titta igenom, utan uppehåll och väntetid på att nya avsnitt ska produceras. Så det har jag sysselsatt mig med den senaste veckan. Köttat igenom 22 avsnitt.

 

Sista avsnitttet på säsong 1 såg jag klart igår kväll. Jösses, vad spännande det var, och även om jag hade halva lösningen på mysteriet med Lilly Kane klar för mig så blev jag väldigt överraskad när det avslöjades vem som faktiskt mördade henne.

 

Jag har ingenting i kalendern för i kväll. Veronica Mars säsong 2- Here I come!

 

 

 

Filmen jag såg med tjejerna i onsdags var Mama.

 

 

Att se skräckfilm på bio kan vara en chansning. Oftast blir jag besviken, och det var därför jag var så glad över att Mama trots allt hade fått bra betyg för sin genre. Även trailern verkade lovande.

 

Det började bra. Storyn byggdes upp bra och kändes spännande. Sedan började det gå utför, och jag blev väldigt besviken på slutet. I synnerhet som att de hade lagt byggstenarna för någontign helt annat, för att i nästa sekund kasta allt det åt sidan och välja en annan linje som det inte var bäddat för. Så kan man förstås göra med ett lyckat resultat, men här kändes det bara ologiskt och konstigt.

 

Överhuvudtaget tycker jag att det var många frågor som inte blev besvarade och saker lämnades hängande i luften. Och jag vill dela ut ännu ett minus för överexponeringen av Mama som påbörjades efter halva filmen. Man fick se på tok för mycket, och ingenting var längre läskigt. Eller ja, ska jag vara helt ärlig tyckte jag inte att någonting i filmen var särskilt skrämmande överhuvudtaget. Inte en enda gång ryckte jag ens till.

 

Skådespelarna var dock bra. Jag är ju svag för Nikolaj Coster- Waldau, och jag tycker att Jessica Chastain gjorde ett bra jobb. Men det är barnen som ska ha guldstjärna. I synnerhet den yngsta systern Lilly, eller Isabelle Nélisse som hon heter. Hon imponerade på mig, trots att hon knappt hade några repliker.

 

Betyg: En svag 3:a. Och då är jag rätt snäll. Jag hade förväntat mig mer.

 

 

Åh, det är inte många dagar kvar till säsongspremiären av Game of Thrones! Lovely!

 

Har nu sett kvällens avsnitt av Det Okända, som utspelade sig på Kronlunds Kursgård.

 

Varför har ingen talat om för mig att det spökar så mycket där? Och jag vete sjuttsingen om jag vågar besöka gården nästa gång jag är uppe i Vindeln. Nog för att jag fascineras av andar, men jag är samtidigt för feg för att medvetet utsätta mig för dem. Förstår inte att Peter och Anna vågar vara ensamma i de där byggnaderna.

 

Se avsnittet HÄR.

 

 

 

 

 

Jag har alltid varit fascinerad av spöken och andar. Lite rädd, ja, men samtidigt väldigt intresserad. Jag är övertygad om att de finns, även om jag själv inte har varit med om något övernaturligt. Just därför är jag ett stort fan av programmet Det okända, som visas på kanal 7. Det är oerhört spännande att följa de historier som de "drabbade" berättar om, och sedan när ett medium kommer för att hjälpa dem med dessa andar.

 

Och i kväll kommer det att handla om ett ställe som jag faktiskt besökt- Kursgården Kronlund som ligger utanför Umeå, och som drivs av mina kusiners ingifta farbror. Det ska bli oerhört spännande att få se om de kan få veta vad det är för andar som håller till där, och vad de har upplevt.

 

Så klockan 21 på Sjuan är det som gäller, eller så kan ni se programmet HÄR.

 

(Och jag knyckte bilden från Kronlunds hemsida. Hoppas det är ok, Peter.)

 

 

 

Jag har precis sett klart den sista säsongen av Gossip Girl. Nu finns det inga fler avsnitt att se. Jag har några saker att ta upp.

 

Först. Brudklänningarna! Jag dör. Serenas klänning från Georges Chakra Spring 2011 Couture Collection (den högra för er som inte är insatta i serien) var fin, men lite för spejsad för min smak. Passade dock bra för karaktären. Men Blairs klänning! Jisses, vilket magnifikt mästerverk. Elie Saab Spring 2012 Couture, och det går ju inte att kunna missta sig på vem designern är. Jag tror inte att jag någonsin sett en Elie Saab- klänning jag inte velat ha. Sagolikt vacker.

 

Och nu till resten av det viktiga med det sista avsnittet någonsin. Alla knutar knöts ihop på ett snyggt sätt. Jag var ju lite frustrerad där i mitten av säsong 4. Det var därför jag slutade följa serien, men nu är jag väldigt glad att jag plockade upp den igen. För den blir bättre, och intrigerna tätare. Och viktigast av allt- man får veta vem som är Gossip Girl. Och jag hade aldrig gissat på att det var den personen som det visade sig vara. Ska inte spoila mer för er som inte sett klart serien än vad jag redan gjort genom att visa den här bilden, så vem det är väljer jag att vara tyst om.

 

Jag undrar om skaparna av serien visste redan från början vem som dolde sig bakom Gossip Girl- masken. Eller var det något de kom fram till när det var dags att skriva det sista kapitlet? Jag känner mig vansinnigt sugen på att se om säsong 1-3, för att se om man kan få några ledtrådar om man bara vet vad man ska leta efter. Ja, det kanske kan vara något.

 

 

 

 

 

Skräckfilmen vi såg i fredags var Sinister. Med tanke på att jag höll på att skita på mig när jag såg trailern för den på bio (nej, är man harig av sig kan jag inte rekommendera att se denna film i en mörk biosalong på stor duk) var det nog väldigt bra att vi var tre stycken som såg den tillsammans.

 

 

 

Trots att jag har lärt mig att inte ha alltför höga förhoppningar på skräckfilmer kunde jag inte låta bli, efter att ha noterat att Sinister fått relativt bra recensioner för sin genre. Och visst kan man tycka att det är en simpel story, som kanske redan har berättats på andra ställen. Lite förutsägbar.

Men jag gillar Ethan Hawke, och han gjorde en bra insats i en roll som kändes lite ovanlig för honom. Och vad gäller skrämselfaktorn så höll filmen vad trailern lovade. Fy satan. Stundtals satt jag med händerna för ansiktet och plirade mellan fingrarna, och vid några tillfällen skrek vi alla tre tjejer rakt ut. Filmen var läskig.

 

Betyg: 3,5 av 4.

 

 

 

Att fastna på Youtube är lätt. Och av någon anledning hamnade jag på denna video.

 

Jag kan tydligen fortfarande inte se den utan att börja gråta. Men det är åtminstone inte den där hysteriska gråten som när jag såg detta första gången. 'Cause that wasn't pretty.

 

 

 

Ser fram emot 24 juli!

 

 

 

Alex är fortfarande på jobbet, den sena timmen till trots, så jag passar på att göra sådant som han kanske inte skriker ut sin glädje över. Kötta igenom fjärde säsongen av Gossip Girl.

 

Jag har alltid gillat Gossip Girl, men av någon anledning slutade jag titta någonstans under just den fjärde säsongen. Nu har ju även den femte och sista säsongen visats, och jag har hört det ryktas om att man får veta vem det är som är Gossip Girl. Och då fanns det inget annat för mig att göra än att se alla avsnitt jag inte redan sett, och sedan sätta punkt för den här serien.

 

Bara alla vackra kläder är för övrigt skäl nog till att se Gossip Girl. I ett av de avsnitt jag sett i dag bars dessa kreationer av den kvinnliga casten. Jag. Dör. Ge mig vilken som helst av de tre klänningarna till vänster, och jag kan dö lycklig.

 

 

 

En ny trailer! Åh, jag blir så ivrig, förstår inte hur jag ska kunna vänta till 31 mars!

 

 

 

 

 

Åh, kan det inte bara bli 31 mars någon gång, så att Game of Thrones kan börja sändas igen! Jag har längtat alldeles för länge redan.

 

Kanske ska ta och börja plöja igenom böckerna, förresten? Har ju köpt dem, och bortsett från att Alex har läst de tre första böckerna i serien, så står de bara och dammar i bokhyllan just nu. Och det är ju tråkigt. Så får det nog bli.

 

 

 

Hundra år efter alla andra såg jag äntligen Ted.

 

Och fy sjuttsingen, så bra den var! Förstår inte hur man inte kan tycka om den. Eller jo, om man har svårt för grov humor som anspelar extremt mycket på sex och sånt, då förstår jag mycket väl att det här kanske inte är den nya favoritfilmen.

 

Nu längtar jag till uppföljaren! För en sådan har utlovats.

 

 

 

Filmen vi såg i fredags var Les Misérables.

 

Oscarsfavorit och gråtfest. Det var vad jag visste om filmen innan jag såg den. Ja, och att det är en musikal, förstås. Jag hade dock inte räknat med att vartenda ord som yttrades under 2 timmar och 38 minuter skulle vara del av en sång.

 

Jag blev faktiskt besviken.

 

Efter ett tag vande jag mig vid att alla sjöng hela tiden (även om jag hade föredragit en musikal som till exempel Moulin Rouge eller Hairspray, där sångerna är en del av filmen men även vanligt prat finns med), även om det blev lite tjatigt emellanåt. Det är imponerande att de har lyckats göra en film där alla sjunger live och inget ljud har blivit pålagt i efterhand.

 

Jag tyckte mycket om scenografin och kläderna. Jag tyckte däremot att filmen var vansinnigt ojämn. Stundtals var det galet spännande och jag slukade allt jag såg, men ibland blev det mest segt och utdraget och det kändes som utfyllnad för att få med vissa låtar. Jag kan erkänna att jag vid ett tillfälle nästan somnade. Filmen hade mått bra om man hade kortat ner den lite.

 

Vad gäller gråtfesten uteblev den. Jag blev berörd när Anne Hathaway sjöng I dreamed a dream och när karaktären Éponine sjöng en låt som jag inte vet namnet på. Men inte en tår trillade nerför mina kinder. Och då är jag ändå en sån som gråter för allt. Misstänker att allt sjungande och alla sega partier hindrade mig från att faktiskt känna med karaktärerna och deras tragiska livsöden.

 

Les Misérables är definitivt en bra film. Snygg och skickligt gjord. Men den tilltalade inte mig på det sätt jag hade hoppats.

 

Betyg: 3,5 av 5. Egentligen är den kanske värd en 4:a, men det var för många sega partier för att jag ska vara så generös.

 

 

Haha, roligaste scenen på länge i The Big Bang Theory!