Helena

För fem år sedan kom Kärleken in i mitt liv för första gången. Första gången på riktigt. Mötesplatsen var en nattklubb vid Stureplan, av alla ställen. Jag som aldrig har gillat de ställen som ligger där omkring. Men slumpen avgjorde, och det nya året firades in där nere i källaren.

Av någon anledning brukade jag dricka tequila på den tiden, vilket jag bara kan förklara med att det är kul med saltet och citronen. För inte är det särskilt gott. Klockan var väl någon timme efter tolvslaget, och jag och tjejerna drog iväg till baren med siktet inställt på tequila. Och där stod Han och hans kompisar. Vi började prata, och jag malde väl på om att det var väldigt varmt där inne, vilket det ju lätt blir om man har dansat hela kvällen. Han erbjöd mig att skölja ner min tequila med hans öl, och sedan la han sina kalla händer mot mina kinder för att kyla ner dem. Och där stod vi tills det att jag drog ut honom på dansgolvet.

Vi dansade resten av kvällen, och när det var dags att dra sig hemåt gjorde han oss sällskap mot tåget. Han drog mig avsides och frågade om det var då man skulle be om flickans nummer... Han fick det, vi skildes åt och dagen efter ringde han. Och detta samtal ledde till att vi ett par dagar senare satt på ett café i elva timmar. På vår första dejt.

Jag blir alltid nostalgisk när jag tänker på den där nyårsnatten. För det var början på något alldeles underbart. Kärleken och jag var ett par i lite mer än två år, och jag skulle inte vilja byta ut det mot något i världen. Han lärde mig att älska.