Helena

Nedräkningen har börjat. Jag har gjort min sista fredag på jobbet. Och nu är även min sista måndag avklarad. Det återstår bara tre dagar. Vilket känns extremt konstigt. Det började med tre månader, men blev tre år, och nu återstår tre ynka, pluttiga dagar. Inte trodde jag att det skulle bli så - åt något håll. Men jag är glad för allt, och jag ångrar ingenting. Jag vet att jag nu gör rätt som går vidare.

Men att det känns rätt utesluter ju inte känslan att det känns konstigt och sorgligt. Extremt sorgligt. Tre år är trots allt tre år, vilket är en lång tid av mitt liv då jag bara är 24 år. Jag minns så väl när jag blev kallad till en andra intervju. Jag stod i en mataffär ute på Lidingö, tillsammans med exet J, när jag upptäckte att jag hade ett missat samtal från personalchefen. När jag ringde upp bad hon mig komma förbi redan nästa dag. Och det var då som jag gav mig fan på att det var jag som skulle få det där jobbet. Även om det bara var ett tremånadersvikatiat. Tänk så det kan gå.