Helena

Jag sitter hemma hos päronen, i mitt gamla flickrum. De bjussar på mat och jag snyltar till mig skjuts till stallet. Det är dags att rida igen lektionen som jag missade i lördags. Men det är inte det som det här inlägget handlar om. Det handlar om mitt flickrum, som jag lämnade för två och ett halvt år sedan. De rosavita tapeterna med blombård, min fula vita tv- bänk och Billybokhyllan i samma färg, 90- sängen med en madrass to die for, det hemska golvet, och så mycket annat som fastnade i väggarna under de 21 åren som jag kallade rummet mitt hem.

Det var där jag lekte med mina Barbiedockor och My little pony- hästar. Det var där jag gjorde kullerbyttor i sängen. Det var där som jag för första gången fick höra orden "Jag älskar dig" av någon som verkligen menade det av hela sitt hjärta. Det var där jag grät hjärtat ur mig när Kärleken försvann. Det var där jag hade min trygghet.

I dag känner jag inte igen mig. Det finns ingenting kvar av mig i väggarna. Det är som att ett helt nytt rum har skapats ur tomma intet. Inte ens formen känns bekant. Mitt flickrum har blivit ersatt av ett rum som inte alls hör hemma i det här huset. Inte i mina konservativa ögon. Med det inte sagt att det inte blev bra, för det blev det. Det känns bara som att jag inte längre hör hemma här.