Att träffa sitt spöke
Jag och E stötte ihop med hans kollega L på Avenyn i Göteborg. Jag har väl alltid fasat för ett möte med L, då det är hennes blogg jag läste förut (utan att veta om att hon och E känner varandra) och där hon skrev om J och J. När jag frågade henne och fick bekräftat att det var samma J som jag känner kändes världen väldigt liten - jag hade ju valt att läsa just hennes blogg av ingen anledning alls. När det sedan visade sig att hon jobbar med E kändes det nästan löjligt.
E har tydligen pratat om mig, så hon har nog koll på vem jag är. Och jag avslöjade ju för henen i bloggen att jag känner E. Hade det varit jag, hade jag lagt det på minnet och kommit ihåg precis vem jag är. Så jag blir inte förvånad om hon gör det. Det har av någon anledning alltid känts lite jobbigt. Det är väl det här med J som spökar.
Därför har jag tyckt att det mesta som har haft med L att göra har varit jobbigt, och det har alltid funnits någon sorts rädsla för att träffa henne. Och nu skedde det mötet på Avenyn. Hon var jättetrevlig, och påminde mycket om en tjej som gick i min gymnasieklass. Men det kändes ändå konstigt... Hon har sett J och J och tycker att de är perfekta. Det svider.
E har tydligen pratat om mig, så hon har nog koll på vem jag är. Och jag avslöjade ju för henen i bloggen att jag känner E. Hade det varit jag, hade jag lagt det på minnet och kommit ihåg precis vem jag är. Så jag blir inte förvånad om hon gör det. Det har av någon anledning alltid känts lite jobbigt. Det är väl det här med J som spökar.
Därför har jag tyckt att det mesta som har haft med L att göra har varit jobbigt, och det har alltid funnits någon sorts rädsla för att träffa henne. Och nu skedde det mötet på Avenyn. Hon var jättetrevlig, och påminde mycket om en tjej som gick i min gymnasieklass. Men det kändes ändå konstigt... Hon har sett J och J och tycker att de är perfekta. Det svider.
Kommentarer
Trackback
