Lunch med Håkan Hellström
Det var jag som upptäckte honom först. Tyckte att jag kände igen den där mörka kalufsen med ostyriga lockar. Bordet bredvid deras var ledigt, och då det var ett bord för två var det klart att det var där jag och E hamnade.
Det tog längre tid för E att registrera vem mannen snett emot honom var. Men när han upptäckte det trodde jag att han skulle ramla av stolen.
"Har du sett?", väste han fram genom sammanbitna tänder. "Har du sett?". Då hade jag försökt göra honom uppmärksam på att mannen som satt bredvid mig var Håkan Hellström. Vår gud. Håkan är den största gemensamma nämnaren mellan mig och E. Vi citerar hans låtar konstant. Så att sitta vid bordet bredvid honom och hans bandkollegor Labbe och Oscar är STORT.
Från det ögonblicket var E helt inne i sina egna tankar, och kunde inte tänka på något annat än Håkan. Jag försökte konversera, men han satt mest och ignorerade mig. Då och då väste han fram saker, som "Vad ska vi göra?".
Vi lät musikerna äta upp sin Pasta Bolognese, och när de skulle betala frågade E om det var ok att vi tog ett kort. Och Håkan är ju snäll, så vi radade upp oss.
Pratade lite med honom också. E vräkte omgående ur sig att han var med och skrev på Atombomb, en fansida om Håkan där artisten själv i fråga var inne och kommenterade. Vi fick även veta varför han inte längre spelar "Jag har varit i alla städer".
Den där lunchen blev nästan för mycket för mig. Bara det var värt att åka till Eskilstuna för. Och varken jag eller E kunde låta bli att tjuvlyssna på göteborgarnas samtal medan de åt. Så lite skvaller sitter man ju numera på.
Det tog längre tid för E att registrera vem mannen snett emot honom var. Men när han upptäckte det trodde jag att han skulle ramla av stolen.
"Har du sett?", väste han fram genom sammanbitna tänder. "Har du sett?". Då hade jag försökt göra honom uppmärksam på att mannen som satt bredvid mig var Håkan Hellström. Vår gud. Håkan är den största gemensamma nämnaren mellan mig och E. Vi citerar hans låtar konstant. Så att sitta vid bordet bredvid honom och hans bandkollegor Labbe och Oscar är STORT.
Från det ögonblicket var E helt inne i sina egna tankar, och kunde inte tänka på något annat än Håkan. Jag försökte konversera, men han satt mest och ignorerade mig. Då och då väste han fram saker, som "Vad ska vi göra?".
Vi lät musikerna äta upp sin Pasta Bolognese, och när de skulle betala frågade E om det var ok att vi tog ett kort. Och Håkan är ju snäll, så vi radade upp oss.
Pratade lite med honom också. E vräkte omgående ur sig att han var med och skrev på Atombomb, en fansida om Håkan där artisten själv i fråga var inne och kommenterade. Vi fick även veta varför han inte längre spelar "Jag har varit i alla städer".
Den där lunchen blev nästan för mycket för mig. Bara det var värt att åka till Eskilstuna för. Och varken jag eller E kunde låta bli att tjuvlyssna på göteborgarnas samtal medan de åt. Så lite skvaller sitter man ju numera på.
Kommentarer
Trackback
