Bitterfittorna och positiva mannen
Jag vet inte vad det svenska landslaget sysslade med, ikväll, men jag vet att de inte spelade fotboll. De stod stilla och tittade på bollen. Precis det som de inte fick göra. Men det är så våra landslagsspelare fungerar. När vi spelar mot ett riktigt bra lag höjer vi oss till en helt annan nivå och vi har chans att vinna matcher mot lag som Spanien och Italien. När vi däremot spelar i matcher där vi är favorittippade går det åt skogen. Matchen mot Ryssland ikväll var ett utmärkt exempel på detta.
Vi var tre av kvinnligt kön och en av manligt kön som såg just matchen mot Ryssland. Det intressanta var att alla tjejer började gnälla redan i väldigt tidigt skede om att svenskarna inte klarade av att hålla tillbaka ryssarna och att vi borde byta ut spelare för att få upp tempot. Den enda mannen i sällskapet satt däremot och slängde in positiva kommentarer, och hävdade att det kommer att vända, det är lång tid kvar. Så fort vi sa något negativt kontrade han med att vi aldrig sa något positivt när de gjorde något bra.
Hur han kunde hålla det positiva tänkandet uppe så länge som han gjorde (i stort sett ända tills det att jag sa hej då til lhonom på tunnelbanan) är för mig en gåta. Samtidigt avundas jag honom. Även om fotboll i mycket handlar om att få ur sig ilska och aggressioner genom att skälla ut spelarna som man ser på tv:n. Vi var verkligen tre bitterfittor och en mycket positiv man.
