Helena

Lite otippat har jag plockat fram min gamla dagbok. Det är en tjock svart bok med vita sidor utan rader. Jag köpte den när det tog slut med J och jag behövde skriva av mig. Det är faktiskt den bästa terapin jag kan tänka mig, som inte kostar massa pengar. Att få sätta ord på mina känslor, att få ner dem på papper, gör att jag lättare kan lägga dem bakom mig och gå vidare.
Jag plockar fram dagboken ibland, och läser det jag skrev för två år sedan. Då kommer självklart känslorna tillbaka, om än lite försvagade mot vad de var då. Tyvärr använder jag mig av dagboken när jag känner mig deppig och vill må ännu sämre. När jag vill förkovra mig i min egen eländighet. Men samtidigt stärker det mig. Visst, det gör ont. Men det gör mindre och mindre ont för varje gång. Och jag är säker på att det en dag kommer att komma leenden och inte enbart tårar när jag läser det som jag en gång skrev.

Det jag har märkt av är att det mest står om kärlek och killar. Ja, i stort sett allt kretsar kring de två ämnena. Å andra sidan är det oftast när jag känner mig deppig eller har något att fundera över, som jag plockar fram min hederliga gamla dagbok, och då är det oftast killar det handlar om.
Jag skriver dessvärre alltför sällan numera. Det beror nog delvis på att jag har bloggen. Och även om jag inte är helt öppen om saker här, luftar jag ändå känslor. Men det blir ju en lightversion. Det är lite tråkigt. En dagbok är så mycket mer personlig. Jag ska fan bli bättre på att skriva i den. Det lovar jag mig här och nu.

Bjuder här på ett litet utdrag:

"Det är inte så att jag är svartsjuk. Men det känns ändå lite konstigt. Singel- E har en tjej. Men han sa även idag att han fortfarande har känslor kvar för mig, och att han var lite rädd för hur jag skulle ta det. Men jag är glad att han har någon. Han förtjänar en flickvän som är bra för honom, och jag tror inte att jag är rätt för den uppgiften. Men som sagt, det känns ändå konstigt. "

Vad lustigt att det fortfarande handlar om samma saker. Det är fortfarande samma problem med samma människor som ältas. Ok, vissa saker har förändrats. Någon flickvän finns inte längre med i bilden. Och jag vill inte vara elak på något sätt, och han sörjer såvitt jag vet inte över det heller, men jag är glad att hon inte finns där. Det  må vara egoistiskt, men det är så jag känner. Men jag har mina anledningar. Som jag själv försöker förlika mig med just nu. Och det är definitivt inget som E sörjer över. Trust me.