Helena

Jag tror att jag måste öppna ögonen för annat. Jag kan inte längre stirra mig blind på något som bara står och stampar. Att jag själv är osäker på vad jag känner och vägrar släppa fram något överhuvudtaget, tror jag har gjort att jag nu inte kan känna det som behövs heller. Det har suddats ut och blivit obetydligt. Det är för sent. Gränsen är passerad. Och det tror jag inte att jag är ensam om att känna.

Jag tänker inte bryta några band, men jag tänker däremot öppna upp för annat. Hittar jag en annan blomma längs vägkanten så kommer jag att plocka den. Det tror jag är det bästa jag kan göra om jag ska kunna nå någon form av lycka på området.