Stjäl inte mitt hjärta
Jag vill hålla om honom. Känna hans hjärtslag. Känna närhet. Jag saknar honom. Han kommer inte hem förrän på torsdag, eller om det var fredag, och sedan åker han till sina föräldrars lantställe över helgen. Det är lång tid att vara borta. Det har jag inte tyckt förut, men jag tycker det nu. Varför? Jag vill inte känna så. Det ställer bara till med massa problem, och jag vill vara fri och obunden. Eller vill jag det? Handlar allt i grunden om rädsla? Jag vill inte kastas ut i okända vatten där jag ihte känner mig hundraprocentigt säker. Jag vill inte falla fritt.
Söker jag inom mig, vet jag att jag gör nästan vad som helst för att inte bli sårad. Men i slutet handlar det nog mest om att jag tror att jag inte kan ge honom det han förtjänar. Att jag kommer att förstöra det.
Är det då värt att göra ett försök? Att öppna sitt hjärta? Jag har så mycket att förlora. Men samtidigt väldigt mycket att vinna. Jag måste bara reda ut mina känslor. Är det äkta, eller är det något annat? Är jag beredd att låta honom stjäla mitt hjärta?
