Rätten på min sida?
Den gråa vardagen här på försäkringsbolaget där jag arbetar lättades upp rejält när min vän Karin ringde och frågade om jag kunde bli hennes lunchsällskap för dagen. Hon var på väg in till stan efter att ha haft föreläsningar på Universitetet, och jag mötte upp henne utanför Åhléns City. Vi åkte upp till takterrassen och satt i solen i gott och väl en och en halv timme.
Hon såg ut att må oförskämt bra med tanke på omständigheterna. Hade jag opererat mig för en vecka sedan hade jag förmodligen legat hemma i soffan och glott på tv hela dagarna (ingen skillnad mot nu, med andra ord). Men å andra sidan är Karin lite galen och leker med livet, så jag borde inte vara förvånad över att hon är uppe och springer redan.
Jag berättade de senaste uppdateringarna om min situation på jobbet, och det är alltid intressant att höra vad Karin har att säga då hon nyligen har läst arbetsrätt. Och det hon berättade för mig får mig att vilja ringa till facket omgående. Det kan faktiskt vara så att jag är fast anställd automatiskt, om det nu är så att det var tvåårsregeln som gällde när jag anställdes. Tydligen varade det där om att man kan vara temp på ett ställe i tre år, sedan övergår anställningen automatiskt till en tillsvidareanställning, bara ett kort tag, innan man åter införde tvåårsregeln nu vid årsskiftet.
Jag har tidigare fått vibbar om att de försöker blåsa mig, och att personalchefen inte vill svara på frågor om min anställning. Kanske det är det här som är svaret på varför? Nu ska jag hem och skriva ner allt jag vill fråga om, och imorgon är det jag som ringer facket.
