Helena

Promenerade på Drottnigngatan på lunchen, när jag var tvungen att stanna upp för att lyssna på två unga killar som stod med gitarr och fiol och spelade och sjöng. Låten de framförde var Kents "Utan dina andetag", som i mina ögon är den bästa kärlekslåten som någonsin har gjorts.

Dessvärre har jag väldigt blandade känslor till den här låten. Jag tycker att den är helt fantastisk, det gör jag. Men det var min och J:s låt, som han brukade spela för mig på sin gitarr. Jag minns när vi var på Kents tältturné på Storängsbotten här i Stockholm, och Jocke Berg kom upp ensam på den lilla scenen och spelade de inledande ackorden på just den här låten, vilket han inte gjort tidigare under turnén. Publiken blev helt vild. Och där stod jag och J och bara älskade varandra.

I samma ögonblick som vi uttalade orden att det skulle vara slut mellan oss, började den här låten spelas på hans cd- spelare. Snacka om ödets ironi. Det gjorde det hela bara ännu mer smärtsamt. Och det gör att jag alltid kommer att tänka på den som väldigt bitterljuv.

Jag får alltför ofta tårar i ögonen när jag hör den, och så även idag. Men bara för ett kort ögonblick. Sedan tog det lyckliga leendet över, och jag kunde inte gå ifrån dessa pojkar förrän låten var slut. Och nu i efterhand önskar jag att jag hade slängt en slant i deras gitarrfodral.

Om jag har tid och kommer ihåg kanske jag lägger upp den här på bloggen senare ikväll.