Helena

Den här helgen har gått extremt fort, och anledningen till detta är att jag inte fick ett skit gjort igår. Jag bara satt i soffan och glodde framför mig. Sov några timmar på eftermiddagen och kvällen. Mådde illa, och orkade inte ta mig för någonting. Då är det klart att dagen försvinner fort.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Det är för jobbigt för psyket att inte få några besked överhuvudtaget. Och så har det varit i snart tre år. Respektlöst, det är vad det är. Men de fattar inte hur jag påverkas av det. För i deras värld är inte sådant viktigt, det räknas inte. Där räknas bara jobb.
Jag förstår inte hur jag ska orka jobba ända fram till jul. Och får jag inte mina semesterdagar lär jag klappa ihop helt. Semesterdagarna gör att jag kan jobba några fyradagarsveckor, vilket skulle underlätta rejält. Och att jag sitter i receptionen några fredagar hjälper också till. Men det räcker inte. Jag måste få besked.

Förhoppningsvis lyckas jag skrapa ihop lite ork så att jag kan klara av den här veckan också. Imorgon börjar en ny tjej, som jag hoppas ska ta lite av mina grejer. För jag har alldeles för mycket redan, och det kommer bara att bli värre ju närmare vi kommer 1 januari. Kul. Inte.